Klimatmöte i allvarligt läge
I dagarna pågår FN:s klimatmöte, COP23 i Bonn under ordförandeskap av det lilla öriket Fiji. Under mötet är det tänkt att man ska komma överens om hur det nu två år gamla Parisavtalet ska följas upp och hur man ska kontrollera att länderna efterlever de mål de satt upp.
Det övergripande målet för Parisavtalet var något luddigt, att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men helst under 1,5 grader. Dessutom fick varje land frivilligt avgöra hur mycket utsläppen av växthusgaser skulle minskas.
En nyligen publicerad FN-rapport säger nu att de enskilda ländernas åtaganden är alldeles otillräckliga. De pekar istället mot en temperaturhöjning på minst tre grader. Med dagens klimatpolitik är vi alltså på väg mot en värld med betydligt större temperaturökning än två grader. Ambitionsnivån i klimatarbetet måste höjas betydligt.
En rad forskare och även en del politiker höjer nu ett varningens finger. Läget är allvarligt och vår klimatminister Isabella Lövin menar att jorden kan stå inför en ”tipping point”, det vill säga att självförstärkande naturliga processer startar som i sin tur ökar mängden växthusgaser i atmosfären. Den amerikanske journalisten David Wallace-Wells har publicerat en omskakande artikel om det allt varmare klimatets möjliga konsekvenser. Artikeln har också publicerats av tidningen Expressen.
Förödande orkaner, hetta, torka, skyfall, stora skogsbränder, stigande havsnivåer och växande hälsoproblem väntar. Väderrelaterade katastrofer har redan ökat med närmare 50 procent bara sedan år 2000.
Men det finns också positiva röster. De båda svenska klimatexperterna Johan Rockström och Johan Kuylenstierna ser mer hoppfullt på framtiden. Rockström menar att ”vi rör oss i rätt riktning”, ”framtiden ligger i våra händer” och ”vi kommer att få en fossilfri framtid”.
Ändå är det svårt att förstå deras positiva hållning. Det påstås att utsläppen av växthusgaser globalt sett har minskat, men ändå stiger halten i atmosfären. Ända sedan det första klimatmötet COP1 i Berlin år 1995 har koldioxidhalten ökat varje år. Inte någon gång ses något positivt resultat av alla dessa möten.
Tvärtom, de senaste två åren har ökningstakten istället accelererat. Koldioxidhalten i atmosfären ligger nu stadigt över 400 ppm med toppnoteringar på över 410 ppm de senaste åren. Enligt den amerikanska miljöorganisationen NOAA låg den globala uppvärmningen förra året på 0,94 grader. Över norra halvklotets landområden var höjningen 1,57 grader och i Arktis än högre.
En anledning till den stigande halten av växthusgaser i atmosfären, trots påstått minskade utsläpp, kan ligga i att länderna inte fullt ut redovisar sina utsläpp. I Sverige exempelvis redovisas utsläpp på ca 35 miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen, men de verkliga utsläppen som vår konsumtion orsakar är enligt Naturskyddsföreningen nästan tre gånger större, drygt 100 miljoner ton.
En annan anledning till de stigande koldioxidhalterna är att havens, markens och vegetationens förmåga att ta upp koldioxid har minskat. Eller, än värre så har permafrosten i Arktis börjat avge växthusgaser i ökat takt.
I Arktis finns enorma mängder, hela 1,8 miljarder ton, kol bundet i den frusna marken. Det är dubbelt så mycket kol som redan nu finns i atmosfären. Och just i Arktis där permafrosten finns är den globala uppvärmningen som störst.
Samtidigt har president Trump i USA förklarat att kriget mot kolet är över, “the war on coal is over”. Efter flera års minskning ökar nu kolproduktionen igen i USA med växande koldioxidutsläpp som följd. Trump har dessutom beslutat att dra sig ur Parisavtalet och skära ner anslagen till de forskare och institutioner som studerar och rapporterar om den globala uppvärmningen. Bortkastade skattepengar, anser presidenten.
Statligt anställda har till och med förbjudits att använda ordet ”klimatförändringar”. En tystnadskultur breder ut sig bland USA:s klimatforskare.
Det allvarliga läget i klimatfrågan har fått det att börja bubbla bland resterna i historiens sophög. Ut pyser gamla nattståndna åsikter som att demokratin inte klarar att genomföra de förändringar som krävs. Eftersom folket inte förstår sitt eget bästa vore ett elitstyre att föredra.
De aggressiva nyliberalerna förordar istället en allt friare, allt mer avreglerad kapitalism. De ser marknadskrafterna som lösningen. Men är det inte just den fria kapitalismen och dagens styrande eliter som försatt oss i den akuta situationen?
De något mer insiktsfulla menar att kapitalismens mest destruktiva sidor måste tyglas. Men ingen av samhällsdebattörerna eller klimatforskarna ställer sig frågan om kapitalismen över huvud taget är förenlig med ett långsiktigt hållbart samhälle.
Situationen kräver kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser och ett stopp för fossila bränslen. Men då måste de rika länderna minska sina utsläpp drastiskt samtidigt som de fattiga länderna får det ekonomiska stöd som krävs för att skapa en rimlig levnadsstandard och utveckling.
Istället satsar de rika länderna vart och ett på att öka just sin tillväxt. Varje företag söker med alla medel få oss att öka konsumtionen av just deras varor. I en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt och där ingen stormakt vill begränsa sina möjligheter är förutsättningarna att nå sådana bindande överenskommelser små.
Så ett tips är att inte ha alltför stora förväntningar på klimatmötet i Bonn.