När avgrunderna öppnar sig
Sun Axelsson autofiktiva romansvit ges ut på nytt. Proletärens recensent återser ett modernt och friskt författarskap, oöverträffat i sin genre.
Litteratur skriven på och om femtiotalet av de då unga författarna har ett tonläge som aldrig återuppstått – ingen generation har känt friheten som generationen som blev vuxen på 1950-talet.
I en tid när minnet av en världsbrand som moderniteten nyss hukat sig under och som sextiotalet bara fick se på tv var färskt, i en tid när utbildning gjordes tillgänglig och klassresenärerna blev fler omvandlades de ungas mod till djärvhet och öppnad fantasi.
Kombinationen av kvardröjande konventioner som inte ifrågasattes och upplösning av gränser som de intellektuella fordrade, skapade och levde i.
Den internationella hållningen var ett återkomman inslag liksom odlandet av det oprövade, det nya som begränsade resurser och fria och obrutna möjligheter att tänka nytt och friskt, faktiskt ger.
Den musik, konst och litteratur som skapades av den här generationen, Sun Axelssons (1935-2011) generation, lever vi i än. Denna säregna frihet och drömmen om den återspeglas hos Sun Axelsson som var tidens mest yviga kulturpersonlighet. Hon var en kosmopolit som framför allt riktade blicken ut mot världen som hon i reseskildringar, radioprogram, film och rapportböcker tog hem till Sverige.
Sun Axelsson reste tidigt och långt; hon var politiskt och socialt medveten, bildad och skarp och talade många språk. Hon översatte från spanska, grekiska, engelska.
Sitt publika genombrott fick Sun Axelsson med den autofiktiva romansviten ”Drömmen om ett liv” (1978), ”Honungsvargar” (1984) och ”Nattens årstid” (1989).
Genren autofiktion, självbiografin spetsad till bekännelselitteratur, växer numera som en skandal – Sun Axelsson var bland de första som skrev autofiktion; alla efterkommande på området måste förhålla sig till henne. Om Kerstin Thorvall var den första kvinna som skrev autofiktivt var Sun Axelsson den främsta.
Nu kommer Sun Axelssons självbiografier ut på nytt i samlingsvolymen ”Ett eget liv”.
Axelssons språk är stiligt och smidigt, intelligent, något broderat men bara som parenteser för att understryka och alla orden behövs för Sun Axelsson vill att vi ska lära oss om och förstå en uppväxt på 1940-talet och 1950-talet, och villkoren för den. Vad det innebar/innebär att födas till kvinna i en värld dominerad av män för det är det allt handlar om – hur Sun Axelsson blir kvinna snarare än människa, kvinnlig poet snarare än poet, hur hon inser det men inte kan värja sig.
”Ett eget liv” är en roman i tre delar byggd av autentiskt material, en jagberättelse med Sun Axelsson som fiktiv berättare och som romanens subjekt och centralgestalt. Livet hon en gång levde skrivs som litteratur som angår oss och genom fiktionen når hon sanningen om existensen som återberättas för oss att inse människans och i synnerhet kvinnans villkor i världen.
Texten är formad av en mogen författare som inte tvekar, inte förskönar men gör romankonst av ett liv.
Ensam och mycket ung emigrerar Sun Axelsson till Chile för att gifta sig och avgrunderna öppnar sig. Modigt ser Axelsson efter vad som hände när allt rämnade; det är modigt att titta i de mörkaste vrårna i tidigare liv som stinker av ånger och skräck.
Distanserat men djupt personligt, seriöst men lättsamt berättat med metaforer som närmar sig sagan, beskriver Sun Axelsson kvinnolivet med misshandel, våld och underordning, aborter, vänskaper och förlåtelse.
Av sig själv krävde Sun Axelsson anpassning när hon ville gå sin egen väg, behagfullhet och skönhet när hon ville utveckla sitt skapande, vara poet, och drog i självförnekelsen på sig permanenta skador i sin jagförståelse.
Sun Axelsson menade att vi är del av världen och därför måste vi delta. I perioder övergick Axelsson till att skriva mer dokumentärt – från Chile efter kuppen och från juntans Grekland. Men också i fiktionen är allt obönhörligt, sant, brutalt, avslöjande.
Intelligentians intelligens och dumhet och uppblåsthet, underklassens lika dumma uppblåsthet och förakt och stora klokhet. Männens kvinnohat. Kvinnornas dumma tillgjordhet och acceptans av kvinnohatet.
Det finns en autenticitet över skildringen som är frisk och modern; form och innehåll passar, bygger varandra. Barnet blir i språket barn, ungdomen ungdom. Men Sun Axelssons vuxenhet finns närvarande som på avstånd, överseende, alltid stödjande dessa diktade jag som fanns då och nu är närvarande som skuggor i den vuxna Sun Axelsson.