Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nej till Jas-plan över Libyen!

Så har Natos inbjudan kommit och regeringen Reinfeldt har skyndsamt expedierat den, till oförställd lycka för högerns krigsaktivister och för deras nyblivna vänner inom vänstern.


Så har Natos inbjudan kommit och regeringen Reinfeldt har skyndsamt expedierat den, till oförställd lycka för högerns krigsaktivister och för deras nyblivna vänner inom vänstern.

Regeringen föreslår att Sverige undsätter Nato i kriget mot Libyen med åtta Jas 39 Gripen, ett Hercules-plan, ett spaningsplan och en militär styrka om sammanlagt 125 personer. Statsminister Reinfeldt informerade riksdagen på tisdag middag, men där är behandlingen en expeditionsaffär. Samtliga riksdagspartier utom SD är för ett svensk deltagande i kriget.

Militärt är den svenska krigsinsatsen av föga betydelse för ett Nato som redan förfogar över överlägsna militära resurser. Men politiskt är insatsen av avgörande betydelse, för nu och för framtiden. Med Jas-planen över Libyen faller de sista resterna av den svenska alliansfriheten. Utan att (ännu) vara medlem i Nato ingår Sverige från och med nu i krigsalliansens militära resurs, att använda närhelst imperialismens intressen kallar.

Insatsen mot Libyen infriar därmed bombhögerns alla drömmar. Äntligen tar Sverige aktiv del imperialismens krig, utan omskrivningar, som i Afghanistan. Att medverka till detta regimskifte är Vänsterpartiets stora skam.

Kommunistiska Partiet säger absolut nej till kriget mot Libyen och därmed lika absolut nej till ett svenskt deltagande i detta krig. Att FN:s säkerhetsråd gett kriget sanktion, under den genomskinliga förevändningen att skydda civilbefolkningen, ändrar inte krigets karaktär.

Det handlar om ett imperialistiskt krig i syfte att garantera imperialismens fortsatta och stärkta dominans över Libyen.

Fram tills alldeles nyligen var Muammar Gaddafi garanten för den stabilitet och det säkra oljeflöde som är imperialismens blöta dröm bortom allt vacker prat om demokrati och mänskliga rättigheter. Men inbördeskriget förändrade allt. Som imperialistisk stödjepunkt är Gaddafi inte längre att lita på och alltför komprometterad för att duga. Men herrarna i Washington och Bryssel litar inte heller på den brokiga oppositionen i Benghazi, vars mål är disparata och till delar hotfulla. Imperialismen vill vare sig ha en nationell eller en islamistisk regim i Libyen.

Därför interventionen. Genom bombkriget skaffar sig imperialismen kontroll över situationen och därmed makt att installera lämplig regim när inbördeskriget väl är över. Kriget är politikens fortsättning med våldsamma medel.

Att bombkriget skyddar civila är en monstruös omskrivning av krigets verkliga syfte. Bomber har aldrig skyddat civila. Tvärtom. Civilbefolkningen drabbas alltid värst av kriget.

Vi säger NEJ till det imperialistiska kriget och NEJ till att Sverige skall delta i det. Som Afrikanska Unionen och goda delar av världssamfundet kräver vi att Natos krigsoperationer omedelbart stoppas.

Givetvis måste också det blodiga inbördeskriget bringas till ett slut. Men i det syftet bör FN skicka fredsförhandlare till Libyen, som Afrikanska Unionen och de latinamerikanska Alba-länderna föreslagit, inte bomber.