Ett delat samhälle

– Vi har fått samhällen som blivit allt mer uppdelade. Det är ett mönster som inte bara är tydligt i Sverige, utan i hela OECD-världen. Klyftorna har ökat mellan olika grupper, säger Ove Sernhede, professor i socialt arbete.

Han har länge följt utvecklingen i storstädernas förorter i sin forskning. Därför blev han inte förvånad när stenar för några veckor sedan började kastas och bilar brännas, först i Husby och sedan också i andra områden. Samhällsutvecklingen skapar spänningar som leder till den sociala oro som kravallerna är ett uttryck för.

– Vi har fått grupper av människor i våra samhällen som inte längre bara lever i en situation där man är arbetslös under en period och lite fattigare än andra, så som det kanske var på 1960-, 70- och 80-talen då arbetslösheten var konjunkturell. Sedan 15-20 år tillbaka är vissa grupper helt utanför det som är den etablerade arbetsmarknaden.

Ove Sernhede menar att detta är en del av en ny typ av marginaliseringsprocesser som känns igen i hela Europa. Relativt stora delar av befolkningen riskerar att fastna i strukturell arbetslöshet. Den här utvecklingen påbörjades under 1980-talet i Sverige, och effekterna blev påtagliga under 1990-talet när det svenska samhället omstrukturerades i grunden.

Detta är en orsak till den sociala oron. Andra förklaringar finns att söka i politikens minskade inflytande.

– Möjligheten att styra samhälls-utvecklingen, som politiken utvecklat under decennier efter andra världskriget och som tog sig uttryck i välfärdsstaten, har reducerats.

Detta är resultatet av en politisk vilja. Ove Sernhede betonar att de ökade klyftorna inte har uppstått av en slump.

– Nyliberalismen är en ideologi som ser det som bra med ökade klyftor och skillnader, det har ansetts leda till ökad konkurrens och ökad tillväxt. Ideologin säger att det ska gynna alla. Men det förhåller sig inte så. Det har snarare skapat ett samhälle där de grupper som har bristande resurser i form av ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital hamnar i en position av underläge som innebär att de får ta skitjobben och skitlönerna och de får bo i de stigmatiserade stadsdelarna. De utgör den idag stora grupp som befinner sig i det forskningen kallar en avancerad eller tillspetsad form av marginalitet. Att befinna sig i denna position sammanfaller i hög grad med att vara utsatt för rasismen och den strukturella diskrimineringen i det svenska samhället.

Resultatet beskriver Ove Sernhede som att vi har gått från ett samhälle med välfärd, welfare, till ett samhälle präglat av den så kallad arbetslinjen, workfare.

– Under välfärdsstaten hade vi en idé om att samhället skulle ”reglera fattigdomen”. Människor fick inte hamna i positioner där de blir marginaliserade och ställs utanför samhället. Detta handlade inte bara om att det var inhumant för dessa individer, det fanns också en förståelse för att frustrerade grupper var ett hot mot den sociala sammanhållningen. För stora klyftor bryter sönder det gemensamma.

– Man hade i grunden en social förståelse för vad samhället är. Utgångspunkten var att varje människa har vissa rättigheter, till arbete, bostad, sjukvård, utbildning osv. Det sågs inte som människors eget fel om de hamnar i arbetslöshet och marginalisering, utan man såg de strukturella orsakerna.

• Hur ser det då ut idag?
– Idag har vi ett samhälle som betonar skyldigheter, dessa är riktade mot de som befinner sig i marginalen. Alla bidragsnivåer har sänkts, kontrollen och övervakningen av de fattiga är i dag så stark att man inom forskningen talar om ”punishing the poor”. Fattigdom handlar inte längre om strukturer utan om livsstil, på så sätt har fattigdomen skuldbelagts och individualiserats.

Samtidigt som samhälleliga problem individualiseras och segregationen ökar har platsens betydelse ökat. Idag är din bostadsadress en statusmarkör.

– Samhället har blivit allt mer skiktat och vi får gå tillbaka till tiden före välfärdsstaten för att finna sådana skillnader som vi ser i dag. I Göteborg har vi en situation där den medeldisponibla inkomsten i vissa stadsdelar har ökat med mer än 175 procent från 1990. I andra områden sjönk den under 1990-talet, och nu har den kravlat upp till ungefär samma nivå som 1990, säger Ove Sernhede.

Skolforskningen och Skolverket talar om hur de senaste tjugo årens skolpolitik i grunden omvandlat den svenska skolan. Trots detta var skolan i Sverige en av de mest likvärdiga i internationella jämförelser till slutet av 1990-talet. I dag har det fria skolvalet skapat nya sorteringsmekanismer som skiljer unga från olika sociala skikt från varandra på ett sätt som för tankarna till tiden före välfärdsstaten.

Detta har inneburit att den så kallade kamrateffekten försvagats. Om det finns en social blandning med utbyten mellan elever med olika typer av bakgrunder, färdigheter och kunskaper så färgar detta av sig och lyfter hela skolklassen. Forskningen är entydig på denna punkt. Den sociala mixen breddar förståelsen och skapar ett lärandeklimat som är fruktbart.

Detta resonemang kan överföras till segregationen.

– De marginaliseringsprocesser som pågår i de stigmatiserade bostads­områdena leder till att den sociala mixen försvinner. Elever i de kommunala skolorna i dessa områden är det nuvarande skolsystemets förlorare. Om en stadsdel betraktas som ett område för ”losers”, ett område man inte ska bo i, så påverkas invånarna av detta. När hälften av alla mellan 20 och 25 år varken jobbar eller studerar, när mer än hälften av alla barn växer upp i relativ fattigdom, när medellivslängden för en man i dessa områden är nio år kortare än för en man i rika Hovås, då går luften ur många. Man resignerar och förlorar hoppet om en bättre framtid, säger Ove Sernhede.

Han berättar att skolan inte ses som vägen in i samhället, eftersom skolan är en del av det Sverige man inte ser sig som delaktig i. Vissa identifierar sig istället med den stigmatiserande bilden av förorten. Samtidigt ligger frustrationen under ytan. Om det upplevs som att ordningsmaktens trakasserier går för långt, det kan handla om allt från meningslösa visiteringar och nedsättande omdömen till att polisen lämnar ut falska uppgifter, bubblar ilskan fram.

Så var det tex i Husby. Polisen hävdade att en 69-årig man som polis skjutit dog på väg till sjukhuset, men husbybor hade bildbevis på att mannen aldrig skickades till sjukhuset levande. Han låg kvar fem timmar i den lägenhet där han dödats och bars in i ambulansen i en svart liksäck.

Varför ger polisen fel information om händelsen? Detta var gnistan som tände präriebranden, säger Ove Sernhede och förklarar:

– Känslan av att vara betraktad som en andra klassens invånare, att ses ner på och inte bli respekterad, är påtaglig i många av dessa miljöer. Om samhället under trettio års tid betraktar de här områdena som dåliga så kommer människorna som bor där succesivt – inte alla, men grupper bland dem – att identifiera sig som att man är en dålig person om man bor där.

I media har debattörer varit snabba med att påpeka att ungdomarna som kastar sten eller bränner bilar knappast saknar livets nödvändigheter.

Detta är ett sätt att försöka individualisera problemet, och bortse från de strukturella orsakerna. Ove Sernhede förtydligar att det inte är absolut fattigdom som driver ungdomarna, utan relativ fattigdom.

– Den symboliska nivån är lika viktig som den reala socioekonomiska nivån. Det är relationen mellan överflöd och marginalisering som spelar roll. Det är att man bor i en stad där man hela tiden ser de här skillnaderna, där man blir varse att om man är längst ner i hierarkin så är man inte värd något, att man inte har någon funktion, att man inte behövs. Det är inte avsaknad av bostad eller mat på bordet som är problemet.

– Detta är viktigt att förstå, för annars förstår man inte den sociala dynamiken som finns bakom, säger han.

Bilbränderna satte under några dagar Husby i mediernas fokus. När detta skrivs har tv-team, fotografer och journalister för länge sedan dragit vidare. Återigen är förorterna och dess invånare i medieskugga.

• Men är kravallerna politiska?
– Absolut. Inte som organiserat kollektivt medvetande. Men de ger uttryck för en frustration. Man använder det symbolspråk som har spridit sig runt Europa. Att bränna bilar är ett sätt att locka till sig polisen, för att utmana polisen. Polisen uppfattas som någon som trakasserar dem. Alla upplopp som har ägt rum, i Paris, London, Aten, och nu i Stockholm, har börjat med ett polisingripande.

Men ilskan i förorterna tar sig inte bara uttryck i sönderbrända bilar. Organisationer som Megafonen i Stockholm och Pantrarna i Göteborg är exempel på mer organiserade och konstruktiva vägar framåt.

– De inser att det inte är en framkomlig väg att kasta sten och bränna bilar. Istället försöker de mobilisera människorna och skapa någon slags permanenta strukturer och göra folk medvetna om sina rättigheter.

Just frågan om sociala rättigheter är brännande. Regeringen framställer gärna alla resurser till förorterna som ”satsningar” som invånarna ska vara tacksamma för. Regeringens senaste ”satsning” är att femton utsatta stadsdelar får dela på 100 miljoner kronor 2013 och lika mycket 2014. Pengarna ska stadsdelarna tävla om, och bara de som lyckas öka sysselsättningen och höja studieresultaten tillräckligt mycket får del av dem. På så vis säger regeringen tydligt att arbetslöshet och ojämlika skolresultat kan och ska lösas av förorterna – och i slutändan förortsborna – själva.

– När regeringen utlovar 100 miljoner till de femton mest utsatta stadsdelarna vill de få oss att tro att de gör en stor insats. Men denna summa är ingenting i jämförelse med vad tre områden runt Stockholm – Djursholm, Danderyd och Täby – får i rot-avdrag: 133 miljoner. Det är precis på det här sättet det ojämlika uppstår, säger Ove Sernhede.

– Vi har fått en stat som har ett Janusansikte. Denna dubbelhet tar sig uttryck genom att vara hård och auktoritär neråt, medan den är liberal och fri för dem som redan är i positioner där de har tillgång till resurser.

Ove Sernhede menar att också vänstern bär ansvar för att marknaden har fått så fritt spelrum. Han menar att arbetarrörelsen inte tydligt nog understrukit vikten av att ha en idé om det gemensamma – vad skall vi ha samhället till? Fokus har istället legat på att höja lönerna och det individuella välbefinnandet. Effekterna av detta blir tydliga nu när regeringen medvetet för en splittrande politik. Inte minst genom jobbskatteavdraget som ger flertalet mer i plånboken, medan andra får betala priset när det sociala skyddsnätet urholkas.

På motsvarande sätt omformas Sveriges städer, och inte minst Göteborg, på ett sätt som gynnar vissa, men missgynnar andra. Ove Sernhede talar om hur städerna sysslar med ”branding”, att bli varumärken.

• Vad innebär det?
– Tillväxt och utveckling är något som varje stad numer får driva fram på egen hand. Städer hamnar därför i konkurrens med varandra och måste marknadsföra sig själva som en vara för att dra till sig turister, arbetstillfällen och investeringar.

– För att uppnå detta måste städerna vara attraktiva. Ledningen för en stad skall nu inte bara tillhandahålla skolor, sjukvård och annan service, de måste också se till att det finns märkvärdiga evenemang, en fin innerstad med flotta lägenheter, opera och tjusiga viner på barerna. Dessutom måste man, och detta är inte minst viktigt i Göteborgs fall, vara en spjutspets vad gäller forskning och utbildning. Då kan företagen tänka sig komma och då kan man få med sig sina anställda.

Ove Sernhede menar att en sådan stadsutveckling per automatik leder till att de som inte har rätt utbildning, rätt livsstil och rätt efternamn, och som inte kan köpa sin lägenhet i centrala staden pressas ut i marginalen.

Han poängterar att det är ett val politikerna gör när de satsar på den här typen av stadsutveckling, ett val som skapar en socialt ohållbar stad eftersom det ökar segregationen.

– Det är inte så att Hammarkullen är segregerat, utan Göteborg är en segregerad stad, säger Ove Sernhede.