Sörj inte, organisera er!

Den 25 maj 2016 var en mörk dag i Sveriges historia. Det var dagen när den svenska riksdagen, med undantag för Vänsterpartiet tillsammans med de fyra miljöpartister som vågade trotsa sin partiledning, röstade för att göra Sverige till ett uppmarschområde för krig och ökade spänningar i Östersjöområdet.

Under några dagar såg det ut som om Vänsterpartiet skulle lyckas skjuta upp beslutet, då Sverigedemokraterna sade att de skulle rösta för V:s vilandeförklaring. Men efter lite påtryckningar från Natolobbyn beordrade Jimmie Åkesson reträtt.

Vilandeförklaringen var visserligen ett halmstrå, i praktiken skulle det förmodligen bara resulterat i att riksdagsbeslutet skjutits upp några veckor. Men det vore trots allt en politisk markering, ett sätt för de som värnar alliansfrihet och fred att sätta käppar i hjulet på Washingtons, Bryssels och Stockholms planmässiga arbete för att ansluta vårt land till Nato.

Åkesson motiverade sin kursändring med att han vill ta ansvar och inte ställa till rabalder. Det är rent hyckleri! Kom ihåg när den sjukskrivne Åkesson sms:ade ”Give ’em hell” till SD:s ledning vilket skapade regeringskris och närapå nyval.

Det finns inget fel i demonstrationspolitik. Att ställa till rabalder för att få upp viktiga frågor på den politiska dagordningen är betydligt mer demokratiskt än att i slutna förhandlingar göra överenskommelser som strider mot den politik man förde fram i senaste valet. Frågan är inte hur det görs utan om vad det görs.

För Åkesson & Co är det bevisligen möjligt att bedriva demonstrationspolitik för att förhindra att de människor som flyr från USA:s och Natos krig ges skydd i Sverige, men inte när det gäller att gå emot att Sverige dras ännu närmare den USA-ledda krigsallians som bär ansvar för att driva folk på flykt.

Svenskt Näringslivs uppfostringskurser för SD-ledningen har bevisligen varit en god investering för Wallenbergarnas vapenindustri. Med värdlandet i hamn och siktet inställt på fullvärdigt Natomedlemskap hägrar enorma profiter från krigsalliansens rustningar.

För Sveriges Natomotståndare och fredsvänner finns ingen anledning till förtvivlan, det krävs organisering. Om hotet mot freden och säkerheten ska kunna bekämpas krävs målmedvetenhet, enighet och ihärdigt gräsrotsarbete.

Det var bra och berömvärt att Vänsterpartiet försökte skjuta upp värdlandsavtalet genom vilandeförklaringen. Men erfarenheterna från kampen mot värdlandsavtalet visar att det inte räcker med parlamentariskt arbete, det krävs arbete ute på gator och torg, på arbetsplatser och i bostadsområden och här har Vänsterpartiets medlemmar en viktig roll att spela.

Kampen mot Nato är allt för viktig för att prioriteras bort till förmån för nämndmöten.
Ska vi få kraft i kampen mot Nato måste vi alla ta vårt ansvar och arbeta tillsammans.