Stå upp för det sekulära

Donald Trump vilar inte på hanen. Slag i slag genomför han nu den politik som han vann presidentvalet på, med rösterna från mindre än 25 procent av de vuxna i USA. Ett av hans första beslut var att stoppa det federala stödet till organisationer som stödjer abort. En seger för den religiösa reaktionen i USA.

Den gångna helgen signerade Trump en presidentorder om ett inreseförbud för människor från Irak, Iran, Syrien, Jemen, Sudan, Libyen och Somalia. Trump har lärt av sina två föregångare på presidentposten att terroristkortet kan användas för att motivera det mesta; krig och ockupationer, utomrättsliga avrättningar, tortyr, inskränkande av demokratiska fri- och rättigheter och nu alltså även ett inreseförbud riktat mot människor från dessa sju länder.

Trumps inreseförbud, liksom USA:s krigspolitik mot länder som Irak, Syrien, Libyen, Jemen och Iran har inget med kamp mot terrorism att göra, tvärtom har denna politik bidragit till att skapa och stärka terrorgrupper som IS och al-Qaida.

Titta en gång till på Trumps lista och jämför med terroristerna vid 11 september-attentatet. Av de utpekade 19 terroristerna 2001 kom 15 från Saudiarabien, två från Förenade Arabemiraten, en från Egypten och en från Libanon. Ingen av dessa länder finns med på listan.

Den gemensamma nämnaren för de länder som står på förbudslistan för inresor till USA är alltså inte att de härbärgerar terrorister som har skadat USA. Det gemensamma är att listan utgörs av länder som har terroriserats av USA genom öppna krig och ockupationer eller genom krig via ombud. Det är USA:s krigspolitik som ligger bakom flyktingkrisen och ett införande av utreseförbud för USA:s hela krigsmakt vore den bästa boten för att förhindra att människor fördrivs från sina hemländer.

Men trots hyckleriet och den uppenbart islamofobiska agendan bakom Trumps inreseförbud kan en sådan politik genomdrivas därför att det finns en stor och växande oro hos många människor inför hotet från IS-terrorism, de stora flyktingströmmarna och tillväxten av islamistisk fundamentalism genomsyrad av religiös sekterism och en reaktionär och patriarkal världsuppfattning.

Detta gäller även i Sverige. I oktober förra året publicerade forskare på Uppsala universitet och Högskolan i Gävle en ny upplaga av Mångfaldsbarometern, som sedan 2005 mäter svenskarnas attityder till etnisk mångfald.

De senaste årens stora flyktingströmmar och tillväxten av religiös fundamentalism har lett till en tydlig opinionsförskjutning. Svenskarnas attityd till mångkultur i allmänhet och islam i synnerhet har blivit mer negativ. En klar majoritet anser att slöjor av typen burka och niqab är oacceptabelt i skolor och på arbetsplatser. En tydlig majoritet är negativt inställda till religiösa friskolor.

En växande andel av svenskarna anser med andra ord att det finns ett växande religiöst hot mot det sekulära samhällets demokratiska framsteg och framförallt jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är sant och det är positivt att människor reagerar negativt när religionens makt växer i samhället.

Hotet kommer inte endast från reaktionära krafter inom muslimska grupperingar. I en artikel i Dagens Nyheter (17/12) avslöjar Björn af Kleen hur samma sekteristiska och medeltida strömningar växer inom de judiska samfunden och speciellt i Judiska församlingen i Stockholm.

Samma sak med kampanjen bakom barnmorskan Ellinor Grimmark som försöker använda Europadomstolen till att angripa den progressiva svenska abortlagstiftningen. Attacken sker under religionens täckmantel och är uppbackad av den kristna amerikanska lobbyorganisationen Alliance defending freedom, som även stödjer Donald Trump.

Kommunisterna har aldrig haft några problem med att avslöja och bekämpa de reaktionära krafter som i kristendomens namn vill vrida klockan tillbaka eller de sionistiska krafter som i namn av judendomen vill stärka det svenska stödet till kolonialstaten Israel. Vi har aldrig accepterat försöken att klä upp reaktionära politiska dagordningar i religiös dräkt och anklaga kritiker för att bekämpa människors religiösa tro eller rent av vara antisemiter när vi kritiserar Israel. Det handlar inte om religion, utan om politik. Vilken tro en människa har eller inte har är en privatsak, det avgörande är hur människor ställer sig till de politiska motsättningar som råder i världen.

För vänstern i allmänhet har det varit betydligt slirigare när det gäller islam och kampen mot islamistiska fundamentalistiska krafter under 2000-talet.

En anledning har varit antiimperialismens linje om att stödja de rörelser runt om i världen som kämpade mot stormakterna och att stödja dessa på deras egna villkor. När vänstern och de progressiva krafterna har försvagats och islamistiska krafter tagit över den ledande rollen i till exempel den irakiska kampen mot USA:s ockupation på 2000-talet eller Hamas ställning i Palestina, gäller det att kunna hålla två bollar i luften samtidigt.

Fiendens fiende är som bekant inte alltid vår vän och Mellanösterns folks befrielse från både västerländsk imperialism och imperialismens sionistiska stödjepunkt kan aldrig växa ur religiös reaktion. Tvärtom måste framtiden byggas i kamp mot både inhemsk religiös reaktion och imperialistiska stormakter.

I arbetarrörelsens barndom togs striden mot religionen. Med fackföreningar, Folkets Hus-rörelser, kooperativ och politiska partier bröts kyrkornas makt över arbetarklassen. På den tiden var religionen
lierad med makten i vårt land. Korset, penningpåsen och statsmakten gick hand i hand.

Under nyliberalismens årtionden med stor invandring har religionen åter blivit en faktor i det svenska samhället. Fast denna gång inte i samhällstoppen, utan i samhällets nedre regioner, en situation som snurrat till det för en arbetarrörelse och vänster som är vana att alltid rikta slagen mot den ekonomiska och politiska makten.

2017 får det vara färdigsnurrat. Kommunisterna måste utan darr på stämman stå upp för det sekulära samhället och ta kampen mot reaktionära strömningar oavsett vilka ideologiska förtecken dessa tar sig. Det sekulära samhället utgör det enda skyddet för religiösa minoriteter och är garanten för religionsfrihet – rätten att vara buddhist, kristen, muslim, jude eller något annat. Men det sekulära samhället måste i sin tur skyddas från religiös påverkan.

Religionens inflytande slutar vid pagodens, kyrkans, moskéns eller synagogans ytterdörr. Vad människor väljer att tillbedja i dessa lokaler är upp till dem. Det handlar om rätten till tron, den vuxne individens rätt att på det privata planet tycka och tro vad den vill.

Men religionsfrihet innebär inte respekt för religioners seder, bruk och värderingar. Dessa kan och skall kritiseras och i den mån de innebär ett angrepp på individers demokratiska fri- och rättigheter – som kvinnors rätt till sina kroppar – måste de bekämpas.

Korstågsfundamentalisternas framfart skapar sekterism, splittring och stärker den religiösa reaktionen. Svaret är kamp för det sekulära samhället och för en progressiv arbetarpolitik.