Hoppa till huvudinnehåll
Av

Svar till Dick Emanuelsson: Varje frihetskamp följer sin egen dialektik

Poängen i ledartexten var just att framhäva att revolutionära frihetskamper följer sin egen dialektik som driver de personer och organisationer som deltar i en socialistisk riktning, oavsett vilka uppfattningar dessa hade tidigare.


LÄS DICK EMANUELSSONS DEBATTINLÄGG HÄR

Dick Emanuelsson tillhör en av Sveriges kunnigaste Latinamerikakännare. Det gör sannerligen inte undertecknad, som trots allt vågade sig på att skriva en ledare i ”ett så speciellt politiskt känsligt tema som Fidels bortgång”. Det är därför med stort intresse jag läser Dick Emanuelssons reflektioner och synpunkter på den latinamerikanska historien.

Givetvis ska en ledarskribent väga sina ord, vilket inte alltid är så lätt och ibland blir det inte lika bra som annars. Dessutom gör begränsningen i textmängd att man ibland måste vara allt för kortfattad trots att det är stora och komplexa frågor som ska behandlas.

Dick Emanuelsson har rätt i att ledartexten blev allt för njugg och rent av historisk i förhållande till det kubanska kommunistpartiets roll inför och under revolutionen.

Dick Emanuelssons beskrivning av relationen mellan Fidel Castros gerillarörelse och kommunistpartiet fångar komplexiteten i rörelsen och kommunisternas begränsningar i att korrekt analysera läget och vilka kampformer som krävdes.

Poängen i ledartexten var inte att förminska kommunistpartiernas kamp i Latinamerika, jag är dessvärre allt för dåligt insatt i denna historia. Min historiesyn på revisionismens framväxt och samförståndstankarnas växande inflytande inom kommunistpartierna är nog väldigt eurocentristisk.

Poängen i ledartexten var just att framhäva att revolutionära frihetskamper följer sin egen dialektik som driver de personer och organisationer som deltar i en socialistisk riktning, oavsett vilka uppfattningar dessa hade tidigare.

Det är därför kommunister kom att spela en så avgörande roll i arbetarrörelsens och den koloniala frihetsrörelsens kamp under 1900-talet, men också därför borgerliga krafter draperade sig i socialistisk mantel under stridens gång.

Det senare gäller inte minst i den koloniala frihetskampen, där dagens härskande klasser i många före detta kolonier utgörs av tidigare ”socialistiska” rörelser och partier som skoningslöst berikar sig på det arbetande folkets bekostnad.

1900-talshistorien ger anledning till hopp och utgör samtidigt en varning. Hopp därför att socialismen aldrig kan begravas, alldeles oavsett hur många begravningar borgerligheten ställer till med. Därför att socialismen föds ur kapitalismens egna motsättningar och varje rörelse som kämpar för arbetarklassen och vanligt folks intressen förr eller senare kommer att hamna i motsättning till kapitalismen och ställas inför valet att retirera eller bli socialistisk.

En varning därför att vi har sett hur svår och långvarig kampen för att besegra kapitalismen kommer att bli och vilket dödligt hot mot den socialistiska rörelsen det är att låta borgerliga krafter ta ledningen inom arbetarklassens och folkets organisationer.

Syftet med ledaren var att med Fidel Castro som utgångspunkt framhäva dessa lärdomar. Tanken var också att i Fidels anda inte ägna sig åt persondyrkan – jag är helt överens med Dick Emanuelsson om att även Proletären och Kommunistiska Partiet lidit av denna sjuka – utan understryka att en revolutionärs plikt är att göra revolution.

Precis som Dick Emanuelsson skriver måste revolutionära rörelser utgå från säregenheterna i det egna landets historia och situation och vara öppna, lyhörda och orädda i att utveckla de former som verkligheten kräver, vilket var just Fidel Castros storhet.

Jag ser fram emot många fler initierade artiklar och analyser om Latinamerika från Dick Emanuelssons penna i Proletären. Till skillnad från undertecknad har han den kunskap och insyn som krävs för att göra dessa.
Robert Mathiasson

Ledarskribent i Proletären