Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Gislaved

Apartheid lever under nya former

– Den svarta befolkningen slapp halsbojan i samband med den öppna rasismens fall men fick fotboja istället. Så drastiskt uttrycker sig läkaren och tidigare Sydafrikaaktivisten Frants Staugård. Här sammanfattar han situationen i Sydafrika 19 år efter det öppna apartheidsystemet fall och den första ANC-regeringens tillträde.


Sydafrika har på senare tid uppmärksammats i media, fast inte i någon positiv mening. När apartheidsystemet föll och ANC övertog regeringsmakten 1994 hoppades många människor både i Sydafrika och i omvärlden att också de ekonomiska orättvisorna skulle upphöra. Så har det inte blivit. Massakern på gruvarbetarna i Marikana nordväst om Johannesburg i augusti förra året, liksom de senaste bilderna på en taxiförare som kedjas fast bakom och släpas efter en polisbil för att sedan avlida, har delvis grusat dessa förhoppningar.

– Apartheid består fast inte som förr – svart mot vit – utan ofta även som svart mot svart, i ett nytt klassystem, säger Frants Staugård.

Läkaren och numera professorn Staugård arbetade 1978-1985 åt Botswanas hälsovårdsministerium. Men i hemlighet hjälpte han samtidigt till med ANC:s underjordiska verksamhet mot den dåvarande apartheidregimen.

På den tiden förde Botswanas regering en försiktig balanspolitik mellan det regionalt mäktiga grannlandet Sydafrika och den växande upprorsrörelsen mot apartheidsystemet. Genom Botswana gick en liten men strid ström av vapen, sprängämnen och tryckeriutrustning till ANC:s väpnade gren. Det var inte så att denna rännil av militärt materiel hotade apartheidstaten, utan det användes i olika nålsticksoperationer för att göra Sydafrika ostyrbart.

Botswana var nedlusat av sydafrikanska regeringsagenter som försökte hitta smugglingsvägarna in till Sydafrika. Men det var ingen av agenterna som kom på att titta närmare på de turistbussar som, under namnet Hinterlands Safaris, åkte med vita västerlänningar och globetrotters genom Afrika från norr till söder.

Vid denna tidpunkt var Frants Staugård med i en stödgrupp åt denna smugglingsverksamhet. Han kunde som vit västerlänning och i sitt yrke som hälsovårdsexpert resa fritt i Botswana och Sydafrika och hjälpa ANC utan att några agenter fattade misstankar. Allt fick givetvis ske i största hemlighet, eftersom Staugård med omedelbar verkan skulle ha kastats ut ur Botswana ifall verksamheten kom till myndigheternas kännedom.

Det är ett stort hopp från Botswana och de dramatiska händelserna innan apartheids fall till Frants Staugård och hustrun Lizzies hus i den lilla byn Kappeled utanför Smålandsstenar. För drygt tjugo år sedan köpte makarna ett charmigt gammalt hus vid ån Nissan där de fortfarande bor.

Men det är mera nutid än dåtid som engagerar hälsovårdsexperten Staugård vad gäller Sydafrika. Han har i sin profession besökt landet flera gånger under de senaste årtiondena.

– Medan Sharpevillemassakern 1960 upprörde en hel värld, så var reaktionerna på händelserna i Marikana förra året mycket små. 1960 var det vita poliser som sköt mot svarta och det var enkelt för människor i västvärlden att ta ställning, privilegierade vita mot förtryckta svarta, alltså något som tolkades som ett rasbaserat förtryck, menar Staugård.

– I Marikana var det svarta poliser som sköt svarta arbetare i en klassbaserad konflikt, vilket gör det mycket svårare för liberala människor i väst att ta ställning. Det var alltså i första hand rasförtrycket och inte klassförtrycket liberala människor i väst reagerade på under apartheidtiden, konstaterar han.

Staugård menar, med anledning av händelserna i Marikana, att ANC inte har uppfyllt sitt program från 1955 som kallas ”Freedom Charter”. Det säger att i ett framtida Sydafrika skall gruvorna och alla naturtillgångar under jord ägas av hela folket. Likaså betonade Freedom Charter behovet av en landreform, vilket inte heller uppfyllts.

– Det finns ett antal punkter att lyfta fram. I samband med förhandlingarna om regeringsövertagandet, efter ANC:s stora valseger 1994, så lurade man skjortan av ANC:s förhandlare. De hade inte den juridiska eller förvaltningsmässiga expertisen att läsa det finstilta. ANC hade kunnat kämpa fram en bättre uppgörelse. Men i sammanhanget skall det sägas att den store kämpen Mandela hade många pacifistiska drag, säger Frants Staugård.

– Vare sig ANC, Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP), eller den fackliga centralorganisationen COSATU fick makten över statsapparaten, den behölls av kapitalistklassen. De gjorde sig av med halsbojan men fick en fotboja istället och detta fick den liberala världen att nöja sig. Den som var mest kompromissvillig var den blivande presidenten Thabo Mbeki, som accepterade en nyliberal politik. Detta var i en period av nyliberal offensiv världen över och Sydafrika påverkades av dessa strömmingar.

På frågan om Sovjetunionens och östblockets kollaps spelade någon roll i denna scenförändring, svarar Staugård att det gjorde den, då östblocket sammantaget var en stark extern kraft vilken ett progressivt Sydafrika kunde få stöd från.

Den tillträdande ANC-regeringen, där ledaren för kommunistpartiet Joe Slovo var bostadsminister, hade planer på att bygga bort de värsta slumområdena och se till att alla invånare fick rinnande vatten och avlopp. Men genast satte Internationella valutafonden, IMF, sig på tvären och krävde att vattenförsörjningen skulle privatiseras med höga vattentaxor för att finansiera projekten, varvid de seriösa ambitionerna sköts i sank.

En liknande utveckling skedde på område efter område. Västvärlden och den gamla kolonialmakten Storbritannien pressade på Sydafrika Thatchers politik. Man ville undvika Zimbabwes exempel, där den väpnade befrielsekampen även ledde till stort inflytande över statsmakten genom Zanu PF.

Västvärldens ledare fick stora skälvan ifall samma sak skulle upprepas i Sydafrika. Därför blockerade man alla reformer.

I dag finns alla stora multinationella gruvbolag kvar, många med säte i London. Det var mycket lätt för människor i västeuropeiska länder att uppröras när en befolkning på 13 procent vita kunde styra över den svarta och färgade majoriteten, man såg en öppen rasism, som man upprördes av. Men massakern i Marikana visar att inte mycket har hänt.

– Vad vi sett är att en del svarta ledare köpts upp av den härskande klassen. Behövde verkligen Sydafrika Jas Gripenplan? Jag misstänker korruption i affären.

– Vad vi har i Sydafrika är en ekonomisk apartheid. I samband med förhandlingarna 1994 insåg den radikala falangen inom ANC att man blivit grundlurad. 18 år har nu gått. Gruvorna ägs av de stora konglomeraten, och gruvarbetarna lever fortfarande under eländiga villkor. Nyliberalismen har inte löst några problem, säger Frants Staugård och fortsätter:

– Jag har i mitt yrke kunnat studera spridningen av hiv, vilket är en indikator på det sociala tillståndet i landet. I Marikana som jag besökt flera gånger, senast 2010, har 26 procent av alla gruvarbetare hiv. De flesta gruvarbetare som arbetar på kontrakt är borta från sina familjer. Runt gruvsamhällena växer det upp en prostitutionskultur där fattiga kvinnor säljer sig. I vissa slumområden är antalet hiv-smittade än värre – upp till 50 procent.

Frants Staugård framhåller att klasskillnaderna i Sydafrika är som de var för 18 år sedan.

– En elit äger de bästa jordarna, gruvorna och dödligt våld utövas mot gruvarbetarna. Mitt i detta står ANC inför en avgörande utmaning. Arbetarna har börjat resa sig, gruvarbetare strejkar, lantarbetare strejkar, man fick upp minimilöner, det finns en höjd medvetenhet. I ANC:s tidigare dokument fasthåller man en revolutionär socialistisk utveckling.

Även inom Sydafrikanska kommunistpartiet finns motsättningar mellan olika falanger. Den 1993 mördade kommunistledaren Chris Hani, en människa med stor integritet, hade ett klart revolutionärt perspektiv, framhåller Frants Staugård.

Även om skillnaderna är stora mellan Sydafrika och Zimbabwe – Sydafrika är mer ett industriland och Zimbabwe ett jordbrukarland – så fruktar västvärldens eliter att den zimbabwiska jordreformen och den från väst oberoende politiken skall sprida en ”farlig” smitta till Sydafrika.

– Även om många inom ANC vill föra en annan politik, är man samtidigt rädd för vad den samlade västvärlden skulle göra ifall ANC vågade sig på att röra den kapitalistiska egendomen. De har sett hur Zimbabwe och Mugabe snabbt monsterförklarades och utsattes för ekonomisk blockad för att man genomförde en partiell jordreform.

Men mitt i alla kritiska reflektioner hyser ändå Frants Staugård visst hopp om framtiden.

– Min förhoppning är att arbetarklassen i Sydafrika äntligen börjar röra på sig, genom strejker och ökat klassmedvetande, det är denna rörelse som underifrån kan tvinga fram en genomgripande diskussion om ANC:s och trepartsalliansens nuvarande linje, avslutar Staugård när Proletären lämnar hemmet i Kappeled.