Militär insats stärker Frankrike i Afrika
Våldet trappas upp i ännu ett afrikanskt land. Centralafrikanska republiken står på randen till ett inbördeskrig där olja, mineraler och forna kolonialstater styr dagordningen.
I december förra året verkställdes Operation Sangaris och 1200 franska soldater flögs in i Centralafrikanska republiken. Interventionen kallades humanitär men har snarare bidragit till än mer kaos och motsättningar.
Utvecklingen i landet har hela tiden övervakats av landets forna kolonialmakt Frankrike. När president Francois Bozize störtades förra året av rebellkoalitionen Séléke skedde det med Frankrikes goda minne och i närvaron av 400 franska soldater med uppdrag att ”bevaka franska intressen” och landets internationella flygplats.
Kuppen fördömdes av omvärlden och Francois Bozizes regeringen vädjade om hjälp till bland annat Frankrike. Men hjälpen uteblev.
Anledningen? Francois Bozize hade haft fräckheten att prioritera olje- och gruvkontrakt med Kina och Sydafrika snarare än Frankrike, EU och USA. Redan 2007 utmanade Bozize Frankrike genom att ifrågasätta den franska energijätten Arevas och franska oljebolaget Totals kontrakt i landet.
Vid maktövertagandet deklarerade Sélé-kerebellerna och dess ledare Michel Djotodia att de ämnade ”se över” tidigare olje- och mineralkontrakt och ”ordna upp misstag”. Samtidigt bad de EU, Frankrike och USA om både ekonomisk och militär hjälp.
Efter att oroligheterna fortsatt att eskalera under Michel Djotodias ledning beslutade Frankrike för att genomföra en så kallad ”humanitär intervention”. Hela operationen sker i samarbete med USA:s nykoloniala styrkor i Afrika, Africom.
Sedan december finns också fredsbevarande trupper under Afrikanska Unionens flagg på plats på uppdrag av FN.
Frankrikes humanitära intervention handlar inte främst om humanitär hjälp. Det visar om inte annat det faktum att situationen fortfarande är desperat för nästan en miljon flyktingar som trängs i flyktingläger.
Nu, liksom förr, handlar humanitära interventioner om att bevaka sina egna intressen, som de gruvföretag som utvinner uran åt Frankrikes kärnkraftverk, och säkra en för imperialismen stabil och gynnsam utveckling.
Interventionen är också ett sätt att utöka Frankrikes truppnärvaro i sina forna kolonier. Det är med andra ord en del av maktspelet om Afrikas resurser, där inte minst Kinas ökade närvaro oroar imperialistmakterna i väst. Simon Tisdall, krönikör för brittiska The Guardian, kallar denna nygamla strategi för ”Hollande-doktrinen”, efter Frankrikes president Francois Hollande. I likhet med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blairs ökända doktrin går den ut på att spela en aktiv militär roll under humanitär flagg. I både The Guardian och amerikanska tidningar som New York Times konstateras att det handlar om att möta Kinas ökade närvaro.
Frankrikes truppnärvaro har dessutom snarare underblåst de etniska och religiösa konflikterna. Rebellgrupper som vägrar att lämna ifrån sig vapen har hamnat i direkta sammanstötningar med franska trupper och hittills har två franska soldater och många fler central-afrikaner dödats. Samtidigt begår de företrädesvis kristna Anti-Balakamiliserna hämndaktioner mot rebeller och muslimer i allmänhet.
Många anklagar Frankrike för att välja sida och agera efter sina egna intressen. För några veckor sedan samlades tusentals, främst muslimska, centralafrikaner i huvudstaden Bangui för att demonstrera mot den franska närvaron. ”Nej till Frankrike – Ja till fred” var ett av budskapen och många demonstranter ska, enligt internationella medier, ha anklagat Frankrike för att stödja de kristna grupperna och enbart verka för sina egna intressen. Missnöjet med den franska närvaron blev inte heller mindre av att en soldat nyligen avslöjades med att bära nazistsymboler på uniformen.
I samband med att Chaterine Samba-Panza svors in som ny president i slutet av förra veckan utbröt ytterligare protester och minst två demonstranter sköts ihjäl av de franska styrkorna.
Även innan förra årets kupp förekom protester mot Frankrike. Då var det företrädesvis kristna grupper som demonstrerade mot Frankrikes indirekta stöd till Séléke-koalitionen som kort därefter tog makten.
Frankrikes agerande i Centralafrikanska republiken är ett paradexempel på den gamla koloniala taktiken att spela ut olika politiska och etniska grupper mot varandra. Imperialismen för enbart med sig splittring, våld och misär till Afrika.