Strejkvåg inför val i Sydafrika

Det kokar i den sydafrikanska arbetarklassen. Missnöjet gror mot den ANC-ledda regeringen som fört en så kallad krispolitik vi känner igen från Europa med skattelättnader för företag och avregleringar.

Landets största fackförening, metallarbetarnas NUMSA, har som första fack inom landsorganisationen COSATU beslutat att inte stödja ANC inför valet, vilket rört om i den politiska grytan. Den förr så orubbliga trepartsalliansen mellan ANC, kommunistpartiet SACP och COSATU ser plötsligt bräcklig ut.

Kritiken mot ANC:s utveckling och dess ledande skikt är inte ny. Inte minst inom ungdomsförbunden till ANC och kommunistpartiet har vänsterröster höjts mot korruptionen och för att förverkliga de radikala krav på ekonomisk jämlikhet som ANC ännu har på pappret.

Men situationen skulle bli värre. Den 16 augusti 2012 fick den sydafrikanska arbetarrörelsen en brutal påminnelse om demokratins bräcklighet. Då öppnade polis eld mot strejkande gruvarbetare i Marikana med totalt 44 döda som följd. För många påminde scenerna om apartheiddiktaturen.

Massakern hade föregåtts av våldsamheter när företrädare för gruvarbetarfacket NUM försökt stoppa gruvarbetare på företaget Lonmin från att strejka för kraftiga löneförhöjningar. Redan då hade många valt att lämna NUM för ett utbrytarfack.

I turbulensen efter den tragiska händelsen i Marikana höll metallarbetarfacket NUMSA därför en extrakongress i december förra året. Där togs beslutet att upphöra med stödet till ANC och kommunistpartiet SACP, som pekas ut som förlorade för den revolutionära arbetarrörelsen, men ändå vara kvar i den fackliga landsorganisationen COSATU.

I en kongressdeklaration fastslogs att målet måste vara att bilda en ny ”rörelse för socialism” med inspiration från länder som Venezuela och Bolivia. Vägen dit går enligt deklarationen genom att bilda en enad front bestående av fackföreningar, folkrörelser och mindre vänsterpartier.

Trots att gruvstrejken 2012 möttes med dödligt våld gick arbetarna delvis segrande ur striden efter att Lonmin gått flera av kraven till mötes. Sedan dess har arbetare på andra gruvbolag moraliskt stärkta gått i strejk ledda av mindre fackföreningar och under våren har delar av Sydafrikas gruvindustri i princip stått helt stilla.

Samtidigt har NUMSA organiserat flera strejker och protester, bland annat riktade mot regeringens skattelättnader för arbetsgivare som anställer unga och mot bemanningsföretag. Den 19 mars hölls stora protestmarscher runt om i Sydafrika mot ungdomsarbetslösheten.

Den sydafrikanska arbetarklassen är alltså allt annat än desillusionerad och passiviserad, utan tvärtom stridslysten och klassmedveten. Men företrädare för NUMSA har också varit kritiska till de flera mindre vänsterpartierna som bildats de senare åren, som de kallar opportunistiska och populistiska.

Ett av dessa partier är EFF, Economic Freedom Fighters (Kämparna för ekonomisk frihet). Det leds av Julius Malema, tidigare ordförande för ANC:s ungdomsförbund som uteslöts 2012 anklagad för att splittra partiet.

Den karismatiske Malema har samlat många yngre före detta ANC-anhängare och opinionsundersökningar ger partiet mellan 4 och 5 procent av rösterna i valet 7 maj.

EFF har lyft radikala krav på landreformer och gruvnationaliseringar med inspiration från Zimbabwe och Venezuela. Samtidigt anklagas partiet för att vara populistiskt och Julius Malema själv pekas av vissa ut som lika korrupt som ANC-ledarna. NUMSA-företrädare har också kritiserat EFF för att inte vara tydliga med vad de vill ersätta kapitalismen med.

Trots det utbredda missnöjet med regeringen är det få som tror att ANC kommer att förlora sitt majoritetsstöd i valet. ANC-alliansen har fått över 60 procent av rösterna i val efter val sedan befrielsen från den rasistiska apartheidregimen och enligt opinionsundersökningar får partiet en bra bit över 50 procent.

ANC med sin stolta historia samlar ännu en bred och radikal gräsrotsrörelse, inte minst inom sitt ungdomsförbund. För många sydafrikaner är kampen för Freedom Charter (Frihetsdeklarationen) fortfarande högst levande. En kamp som inte bara skulle ge politisk frihet med formell jämlikhet och rösträtt, utan också ekonomisk frihet, befrielse från kapitalismen.

Regeringen och ANC menar att ekonomisk frihet bara kan uppnås om Sydafrika först blir en konkurrenskraftig kapitalistisk ekonomi. Men ANC:s kritiker ger inte mycket för de ekonomiska satsningarna då majoriteten svarta sydafrikaner ännu lever i fattigdom samtidigt som de stora bolagen och jordbruken är i händerna på ett litet fåtal.

Den ökade strejkaktiviteten, den fackliga radikaliseringen och de radikala krav som lyfts av mer eller mindre populistiska vänsterpartier kan mycket väl ge avtryck i valresultatet, men framförallt ger det hopp om en förnyad kamp för en verklig befrielse i Sydafrika.