Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Gislaved

USA-ambassadör offer för egna intriger

Christopher Stevens, USA:s ambassadör i Libyen, dog i samband med beskjutningen och stormningen av det amerikanska konsulatet i staden Benghazi. De exakta omständigheterna kring hans död är ännu inte helt klarlagda. Men ett vet vi; ambassadören föll offer för de krafter han själv var med att lyfta fram.


Christopher Stevens, USA:s ambassadör i Libyen, dog i samband med beskjutningen och stormningen av det amerikanska konsulatet i staden Benghazi. De exakta omständigheterna kring hans död är ännu inte helt klarlagda. Men ett vet vi; ambassadören föll offer för de krafter han själv var med att lyfta fram.


I Libyen spelade Christopher Stevens en avgörande roll i det tillfälliga närmandet mellan USA och den förra libyska regeringen under överste Muammar Gaddafi. Hemliga ambassadrapporter som Stevens skrev och som Wikileaks sedan publicerade ger oss en inblick i ambassadörens arbete.


Stevens rapporter avslöjar bland annat, hur USA förhandlade med den libyska regeringen om att amerikanska förhörsledare skulle kunna fortsätta att förhöra libyska fångar, även efter det att de suttit i amerikanskt förvar och sedan utvisats till Libyen. Allt som en del av ”kriget mot terrorismen”.


Enligt de publicerade dokumenten förhandlade han även med libyska regeringen om amerikanska oljebolags koncessioner.      


På den tiden beskrev Stevens ledaren Gaddafi som en ”engagerad och charmig förhandlare” och som en ”stark allierad i kriget mot terrorismen.”



Men Wikileakstelegrammen avslöjar dessutom att Stevens ägnade stor uppmärksamhet åt östra Libyen, som han beskrev som ett oppositionsfäste.


Det har senare framkommit att Stevens, som representant för det amerikanska imperiet, även odlade personliga kontakter med folk inom Gaddafis regering, såväl som med annan opposition, samtidigt som förhandlingarna med Gaddafi pågick.


I samband med de folkliga protesterna i Tunisien och Egypten, beslutade krafter i östra Libyen att ta tillfället i akt och bryta sig loss från den libyska centralregeringen. Det fick västmakterna med USA i spetsen att snabbt sätta i gång det systemskifte som man länge planerat för.  


Trots samarbetet mellan den dåvarande libyska regimen och USA, Frankrike, Italien och andra västländer var Gaddafi inte ”deras man”. En process tog vid i syfte att tillsätta ett nykolonialt styre i Libyen. Stevens blev USA:s sändebud till de så kallade rebellerna i Benghazi som organiserades i ”Nationella övergångsrådet.”


När Stevens väl kom till Benghazi i april 2011 var hans uppdrag att sköta samordning, finansiering, vapeninköp och träningen för de så kallade rebellerna.  Men väst insåg att dessa inte kunde besegra libyska regeringen och började bomba fram rebellerna till Tripoli.  


I denna rebellsammanslutning av avhoppade militärer och tjänstemän från Gaddafisidan och influgna libyer i CIA:s tjänst kom även krafter som USA tidigare benämnt som ”terrorister” att användas i kampen för att störta den libyska regeringen.  Det var folk från Islamska kampgruppen och al-Qaida i Maghreb, vilka hade stridsvana och motivation, för att nu nämna några islamistiska grupper.  



Så på den amerikanska och västerländska sidan slogs nu krafter som man tidigare hade fängslat, torterat och utlämnat till de libyska säkerhetsorganen för fortsatt behandling. Men i skuggan av den allmänna demoniseringen av Gaddafi, så gjorde västmedierna en saltomortal i beskrivningen av de islamistiska soldaterna. Upp hoppade en ”terrorist” och ned kom en ”frihetskämpe” inför de västerländska och arabiska mediekonsumenterna. Kriget slutade med att Gaddafi torterades och mördades av en lynchmobb, varvid Hillary Clinton jublande konstaterade: ”Vi kom, vi såg, han dog.”


I Libyen tillsattes senare en marionett: Mustafa AG Abushagu vilken levt 32 år i USA och som av och till arbetat för Pentagon. Men denne är oförmögen att uppfylla några löften och Libyen vimlar nu av milisgrupper och arbetslösa milismedlemmar som lovats guld och gröna skogar bara man slogs för att störta den libyska centralregeringen.


Den grupp som gick till attack mot amerikanska konsulatet i Benghazi kallades först för ”terrorister” för att sedan i kriget mot regeringen Gaddafi ges epitetet ”frihetskämpar” för att nu efter stormningen av konsulatet återgå till benämningen ”terrorister”.  


Ett imperium som går i allians med allt och alla i kampen för sitt världsherravälde öppnar sig samtidigt för attacker från oväntat håll. Något som den blodsbesudlade imperieambassadören Stevens fick erfara när han själv föll offer för sin egen intrig.