Kommunismens idéer lever i Indonesien

Efter Indonesiens självständighet 1949 såg USA med oro på utvecklingen i landet. En viss demokratisk utveckling hade man väl kunna tolerera, men den antikapitalistiska och antiimperialistiska trend som växte sig allt starkare tyckte man inte om.

Dåvarande president Sukarno skrädde inte sina ord, han var hård i sin kritik av västvärlden. Och han agerade. Sukarno tvingade både Världsbanken och Internationella valutafonden att lämna Indonesien, efter att ha anklagat dem för att konspirera med multinationella bolag. Han nationaliserade flera nyckelindustrier och formade nära relationer med landets kommunistiska parti, PKI, som vid den här tidpunkten var världens tredje största kommunistiska parti.

Sukarno inspirerade många i Asien. Men han skrämde västvärlden med sin politik och sitt stöd till PKI.

Indonesien var ett land med enorma naturtillgångar som den koloniala västvärlden ville lägga beslag på, men med 1960-talets utveckling riskerade den att snuvas på hela kalaset.

Men det tänkte inte USA gå med på. Tillsammans med Indonesiens militär, religiösa ledare och högerekonomer, iscensatte USA:s regering en statskupp. Den 30 september 1965 mördades sju högt uppsatta officerare, varav sex generaler. Skulden fick PKI.

General Suharto tog över ledningen av militären, ”kuppen” slogs ner, och så inleddes en massaker på tre miljoner människor och 1,5 miljoner människor sattes i arbetsläger under vidriga förhållanden. ”Den livsfarliga farsoten kommunismen skulle stävjas”. Det kunde räcka med att vara vän eller släkt med en kommunist. Eller intellektuell eller etnisk kines.

Alla som sågs som ett hot mot den nya politisk ordning som Suharto och hans allierade ville införa anklagades för att vara kommunister. Och skulle elimineras.

Jag träffar överlevande från massakern i Bukittinggi, västra Sumatra. En grupp äldre kvinnor och män, kristna och muslimer, medlemmar i YPKP 65, en organisation som undersöker och dokumenterar det som hände 1965/66. Och som utövar påtryckningar på regeringen för att få upprättelse. Men som också träffas för att känna gemenskap, för att ge varandra stöd i det dagliga livet som ibland kan vara svårt när man har traumatiska upplevelser bakom sig.

Johanna Maria var lärare på en skola som drevs av Gerwani, PKI:s kvinnoorganisation. För det ”brottet” fick hon tolv år i arbetsläger.

Ali Munar studerade ekonomi och kommunism på universitetet. Han fick också tolv år i läger.

Muluk var med i en ungdomsorganisation som hjälpte PKI men han blev aldrig fängslad, däremot var han tvungen att varje vecka under 12 års tid visa upp sig hos polisen. En gång blev han vittne till hur 15 människor dödades nära hans odlingar. Militären visste inte att någon hade jordbruk i området så de använde platsen för regelbundna avrättningar.

– De lät kropparna ligga kvar och ruttna, säger Muluk. Stanken var vidrig.

Rosnina var medlem i Gerwani och fick 12 år i arbetsläger. Hon hade med sig sitt ettåriga barn i fängelset, som dog efter en tid. Hennes man sattes också i läger men försvann efter sju månader.

– De berättade för mig att de huggit huvudet av honom och slängt det i floden och sedan slängt hans kropp i en ravin. Det var en del av tortyren. Och jag fick ofta se människor dödas. Det var ett sätt att hota mig. Om jag inte sa vad de ville veta skulle de döda mig också.

Manismar var också aktiv i Gerwani och som de andra fick hon tillbringa tolv år i läger. Hon hade med sin flicka på nio månader in i fängelset, och där fick dottern växa upp. Manismars man var ledare för PKI så han dödades. Själv blev hon svårt torterad.

– De satte tunga bord på mina fötter, så idag har jag ingen känsel i mina stortår. De drog av mig håret, och de slog ut mina tänder. De stack pistoler i min mage och hotade att döda mig.

Precis som de övriga kvinnorna säger hon att en av hennes väninnor blev våldtagen. Jag undrar vilka av kvinnorna som talar om sig själva. Kanske allihop.

De är härjade, skadade och sover dåligt på nätterna. Men de är fortfarande kommunister. Fångenskap och tortyr kunde inte döda deras tro på ett politiskt system som bygger på jämlikhet och rättvisa, på en ekonomi som sätter människan i centrum istället för kapitalet.

När Manismar, idag 80 år, frågar om jag känner till marxismen, och jag svarar att jag inte bara känner till den utan att jag även har studerat den, lyser hon upp som ett lyckligt litet barn, hennes ögon tåras och hon kramar mig hårt.

Trots den stigmatisering som följde efter massakern 1965, och Suhartos systematiska häxjakt och indoktrinering, har det inte hindrat en ny generation från att upptäcka och attraheras av den kommunistiska ideologin.

Jag träffar några av dem i Medan, norra Sumatra, i en lokal som tillhör kulturorganisationen LEKRA. Ett namn som tagits efter det kommunistiska partiets kulturorganisation som förbjöds samtidigt som PKI.

– Det är bättre att vi är en kulturorganisation, säger Faisal, 34 år och äldst i den grupp av omkring 40 killar och tjejer som brukar träffas och diskutera politik.

– Det är tillåtet att vara kommunist som individ, men kommunistiska grupper med en politisk agenda är förbjudet.

Därför har Faisal och hans vänner börjat hjälpa lokala projekt som ligger i linje med deras värderingar men utan att de behöver skylta med att de är kommunister. Som att bygga en bärkraftig bonderörelse. Som att skapa alternativa ekonomiska modeller, till exempel självförsörjande permakulturprojekt, och överhuvudtaget jobba med lokala projekt som stärker människor på gräsrotsnivå och som är en motvikt till den kapitalistiska utsugningen.

– På så vis hoppas jag att vi kan återupprätta den kommunistiska rörelsen i en anda av förnyelse och förändring. Och när tiden är mogen kan vi säga att det vi håller på med är kommunism i praktiken. Makt och ägande åt folket.

Den kommunistiska gruppen i Medan har formats via vänners nätverk och sociala medier som är viktiga forum för kontakter. Som de överlevande i Bukittinggi är man också här både kristna och muslimer.

Ferdinand, 24 år, tycker inte att man ska blanda in religion i politiken, utan låta var och en ha sin tro. Han tycker att det stärker deras grupp, att de har olika religioner.

Jag är nyfiken på att veta lite mer om möjligheten att förena Islam och kommunism. Faisal menar att det går utmärkt då man delar samma värden om fred, rättvisa och solidaritet. Redan under en kommunistisk kongress i Indonesien 1923 förklarades att det står i Koranen att varje muslim är skyldig att erkänna de mänskliga rättigheterna, och att Muhammed har sagt att en av Guds befallningar är att kämpa mot förtryck och exploatering.

– Precis som kommunismen.

Det finns kommunister inom många organisationer i Indonesien berättar Bejdo Utung, ordförande för YPKP 65, som jag träffar i Indonesiens huvudstad Jakarta. Kommunistpartiet hade ett enormt stöd bland folket och det försvinner inte bara så där, oavsett övergrepp.

– Många kommunister håller sig helt enkelt ”gömda” bland lagliga vänstergrupper och andra organisationer, ja, som vårt YPKP, för att på så vis leva ”rumsrent” tills det politiska klimatet blir mer generöst och vi får den demokratiska rätten att välja vår politiska uppfattning.

Bedjo satt själv i läger under hemska förhållanden, med tortyr och svält. För att överleva fick han och hans medfångar äta vad de kom åt när de arbetade ute på risfälten. Löv, sniglar, råttor, ormar, hundar och katter.

Men det svåra som Bedjo gått igenom har inte dödat hans politiska passion, snarare tvärtom. Han jobbar hängivet för YPKP och för att han och hans vänner en dag ska få upprättelse.

Hittills har varken Indonesiens regering eller domstolen för mänskliga rättigheter erkänt några missförhållanden under tidigare regimer.

Landets kommission för mänskliga rättigheter, Komnas HAM, lämnade in en rapport med intervjuer av 349 ögonvittnen till allmänna åklagaren 2012 och bad om en officiell undersökning av det som hände 1965-66. Allmänna åklagaren avslog ansökan med argumentet att bevisen var för otillräckliga för att motivera en officiell juridisk undersökning. Återigen sopades allt under mattan.

Men så hände något. I december 2012 släpptes dokumentären The Act of Killing, som utgår ifrån förövarnas perspektiv, i Indonesien och ämnet som varit helt tabu började plötsligt diskuteras över hela landet. Visst, ännu har ingen ställts till svars, men tystnaden är en gång för alla bruten.

Frustrerade efter avslaget på Komnas HAM:s rapport, och inspirerade av The Act of Killings starka budskap, träffades några människorättsaktivister och överlevande från 1965/66 i Nederländerna och bestämde att sätta upp en folkets tribunal i Haag år 2015. Just Haag har ett stort symboliskt värde och även året 2015 är signifikant då det markerar ”50 år av tystnad”.

Arbetet är i inledningsskedet så det finns ännu inte mer att säga än att tribunalen har politisk uppbackning i Nederländerna och att Komnas HAM ger sitt fulla stöd.

Men det är inte bara Indonesiens regering som har en skuld till sitt folk. Suhartos övergrepp skedde med hela västvärldens goda minne, så det är många som har ett ansvar för att tribunalen i Haag 2015 blir en uppmärksammad händelse och att Indonesiens offer får sin upprättelse.

Ann-Britt Sternfeldt