Kuppförsök skakar Erdogans Turkiet – relationerna med USA allt frostigare

Publicerad 22 juli 2016
Erdogan vid begravningen av en av de dödade vid kuppförsöket.
Erdogan vid begravningen av en av de dödade vid kuppförsöket.

Under några dramatiska timmar förra helgen försökte en grupp militärer genomföra en statskupp i Turkiet. Motsättningar inom den turkiska borgerligheten ligger bakom den spektakulära händelseutvecklingen.

Bilder
Fakta och bakgrund
Turkiet och kuppförsöket
  • Turkiet har den näst största armén i Nato efter USA.
  • En av de arresterade för inblandning i kuppförsöket är befälhavaren för flygbasen Incirlik som används av USA.
  • Turkiska armén består till stor del av värnpliktiga. Enligt uppgifter trodde många soldater i kuppförsöket att de deltog i en övning.
  • Militären har genomfört fyra kupper i Turkiets historia, 1960, 1971, 1980 och 1997.

Varje antiimperialist gör bäst i att hålla huvet kallt för att inte hamna i endera lägret av två stridande fraktioner inom den turkiska militären.

Det började på fredagkvällen. En bomb detonerade vid parlamentet i Ankara, broarna över Bosporen stängdes och stridsflygplan flög över Istabul och Ankara. Ett meddelande om att ett fredsråd tagit kontroll över landet lästes upp i statstelevisionen och mer än 200 personer, varav de flesta civila, kom att dö i sammandrabbningar mellan kuppmakare och motståndare de närmaste timmarna.

President Recep Tayiip Erdogan befann sig på fredagkvällen i semesterorten Marmaris, varifrån han flögs till Istanbul strax före att explosioner och skottlossning bröt ut på hotellet som han nyss lämnat. Från planet framträdde Erdogan i TV genom en mobilskärm och uppmanade folket att gå ut på gatorna och förhindra kuppen. Samma meddelande pumpades ut från moskéerna och ledde till att tusentals Erdogananhängare gick ut för att stoppa kuppförsöket.

Erdogan riskerade livet under flygturen
till Istanbul, uppgifter från turkiska officerare gör gällande att två F-16-plan hade låst sin radar på planet han färdades i, men av okänd anledning tryckte piloterna inte på knappen som hade inneburit den reaktionäre presidentens död.

Mycket tyder på att kuppförsöket genomfördes av så kallade gülenister inom militären, anhängare till den islamiska predikanten Fethulla Gülen – lika reaktionär han som Erdogan.

Gülen, som bor i USA sedan 1997, har varit en allierad till Erdogan sedan han och AKP kom till makten 2002. Men efter att relationen dem emellan försämrats blev de tidigare vännerna fiender 2013, i samband med ett stort korruptionsärende där Gülentrogna åklagare anklagade några av Erdogans närmaste män.

Det finns två viktiga uttryck att hålla reda på för att hänga med i analyser av vad som händer i Turkiet, ”den djupa staten” och ”den parallella staten”.

Den djupa staten består av nationalistiska krafter inom polisen, militären och rättsväsendet, som ser det som sin plikt att upprätthålla de sekulära värden som staten Turkiet en gång upprättades på 1923 av grundaren Kemal Atatürk.

Den parallella staten, som Erdogan ger skulden för kuppförsöket, är ett uttryck för Gülenrörelsens inflytande i statsapparaten.

Tillsammans med Gülen rensade Erdogan ut företrädare för den djupa staten – naturliga fiender till Erdogans islamistiska parti – men sedan brytningen med Gülen för tre år sedan har Erdogan terroriststämplat Gülenrörelsen och istället jagat gülenister bland polischefer, domare och militärer. Samtidigt har han genom att åter-uppta kriget mot kurderna kunnat alliera sig med kemalister i militärledningen.

Den högsta militära ledningen var också lojal med Erdogan när det väl gällde, generalstabschefen togs på fredagen som gisslan i Ankara men vägrade ansluta sig till kuppmakarna. Oppositionspartierna i parlamentet har också tagit avstånd från kuppen, precis som kurdiska PKK – och för den delen Fethulla Gülen, som sagt att han inte har något med kuppförsöket att göra.

I svallvågorna efter kuppförsöket har utrensningarna av misstänkta Gülenanhängare intensifierats. Mer än 6000 har arresterats för inblandning i kuppförsöket, bland dem mer än hundra generaler och amiraler, och närmare 9000 har avskedats av inrikesministeriet och mer än 15.000 av utbildningsministeriet.

Listorna på de nu arresterade fanns redan färdiga vilket tyder på att det bara var en tidsfråga innan de skulle användas, även om delar av militären inte hade försökt sig på att störta Erdogan.

Erdogan själv har sagt att ”upproret är en gåva från gud för att rensa upp inom militären”, och att han ska undersöka möjligheterna att få gehör hos oppositionen för att återinföra dödsstraffet.

Erdogan har på sistone försökt tina upp Turkiets djupfrysta relationer med Ryssland, vilket inte är populärt i Vita huset. Nu kräver Turkiet dessutom Gülens utlämnande, och premiärminister Binali Yildirim sa på lördagen efter att kuppen misslyckats att vilket som helst land som står bakom Gülen befinner i krig med Turkiet – i det närmaste en krigsförklaring mot USA. Att påstå att de diplomatiska relationerna mellan USA och Natomedlemmen Turkiet för närvarande är frostiga är ingen överdrift.

USA:s reaktion på kuppförsöket var sen. Efter att den amerikanska ambassaden i Ankara i ett inledande skede kallat kuppförsöket för ”turkiskt uppror” kom, när kuppen redan såg ut att ha misslyckats, ett uttalande från Vita huset som manade till att ”respektera Turkiets demokratiskt valda regering”. Liknande reaktioner har kommit från EU och Nato, de senaste dagarna i sällskap med uppmaningar till Erdogan att inte gå för långt i sin repression av kuppmakarna.

Demokrati är knappast ett ord som passar ihop med Erdogans brutala regim. Och när Erdogdan tar tillfället i akt att slå ner på alla som är motståndare till regimen kan även vänsterkrafter och kurdiska grupper drabbas. Men varje antiimperialist gör bäst i att hålla huvet kallt för att inte hamna i endera lägret av två stridande fraktioner inom den turkiska militären.

Det turkiska Kommunistiska Partiet (Komünist Parti) har gjort ett uttalande efter kuppförsöket som säger att det enda som verkligen kan störta AKP är folket och att ”planer som stöds av utländska krafter, som inte tar sin kraft från arbetarklassen kan inte besegra AKP:s mörker och lösa Turkiets problem”.

I uttalandet står också att ”spänningen och rivaliteten mellan olika grupper inom staten och de väpnade styrkorna som varit kända sedan en tid har blivit till väpnad konflikt. Samtidigt som de här krafterna är verkliga, är det en lögn att någon av de båda sidorna i konflikten skulle representera folkets intressen. Att söka lösningen mot AKP:s styre i en militärkupp är därför lika fel som att ge något som helst stöd till AKP under sken av att ta ställning mot militärkupper […] Det sista som ska göras är att, i namnet av att stödja frihet och mänskliga rättigheter i Turkiet, ge stöd åt AKP som gång på gång har visat att det är en fiende till mänskligheten”.