Hoppa till huvudinnehåll
Av
august.eliasson@proletaren.se

Vem hotar vem i öster?

Nato-toppmötet i Wales i början av september beslutade att upprätta en permanent närvaro ”i alliansens östra delar”. En särskild insatsstyrka, bestående av land-, marin- och luftstyrkor ska kunna sättas in inom 48 timmar.

Nato gör ingen hemlighet av att fienden heter Ryssland. Stora delar av deklarationen från Nato-toppmötet i Wales förra månaden upptas av Ryssland som är ”orsaken till våldet och osäkerheten i regionen”. Det är Ryssland som ska veta sin plats, som inte ska sticka upp mot Natos intressen.

För att möta hotet från öst ska Nato upprätta en permanent militär närvaro i alliansens östra områden, enligt toppmötets deklaration. I praktiken innebär det att Nato upprättar militärbaser längs Rysslands gräns, bemannade av insatsstyrkor redo att slå till när som helst.

Man kan undra hur reaktionerna skulle se ut om situationen vore den omvända. Om Ryssland upprättade militärbaser och permanent närvaro i Mexiko, längs den långa gränsen mot USA, redo att inom 48 timmar slå till mot US-amerikanska intressen.

Natos expansion och militära omringning bryter också mot tidigare överenskommelser mellan Nato och Ryssland. I förhandlingarna mellan det sönderfallande Sovjetunionen och Nato i början av 1990-talet var en eventuell Nato-utvidgning en av stötestenarna.

Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher och USA:s statssekreterare James Baker lovade då Michail Gorbatjov att ”en sak står klar, Nato kommer inte att expandera en tum österut”. Det framkommer på nyligen offentliggjorda inspelningar av förhandlingarna. Men löftena kom aldrig på pränt, och skrevs därmed aldrig under, innan Sovjetunionen föll samman helt.

Frågan om Natos militära expansion österut kom upp även 1997, när Nato och Ryssland undertecknade en överenskommelse om ömsesidiga relationer och förhållandet till Östeuropa. Där framgår att Nato i nuvarande säkerhetsläge inte ska stärka sitt försvar genom att upprätta permanent militär närvaro i regionen.

Men enligt Nato ska den permanenta närvaron ”roteras” och är därmed inte längre permanent. Dessutom, menar Nato, har säkerhetsläget förändrats.

Natos utbyggnad österut har pågått sedan Sovjetunionens fall, men intensifierades i början av 2000-talet då flera östeuropeiska länder blev medlemmar. Sedan tidigare har USA truppnärvaro och baser i Tyskland, Nederländerna, Belgien och Italien.

I våras kom USA överens med Polen om att placera 600 Nato-soldater i landet, efter att Polen först begärt 10 000 soldater. Soldaterna ska delta i de pågående övningarna i området. Flygplan och trupper från USA deltog även i den jättelika övningen Steadfast Jazz som genomfördes förra året i Östersjöregionen, där även Sverige deltog.

Samtidigt pågår utbyggnaden av USA:s och Natos missilförsvar, som lika gärna kan användas till anfall. Patriot-missiler är redan installerade i Turkiet och 2015 ska en rumänsk missilbas stå färdig att användas för samma syfte.

Lägg därtill Natos närvaro i Afghanistan och i Sydkorea. Regioner som är strategiskt viktiga i omringningen av Ryssland och Kina.

En snabb titt på kartan över Natos expansion österut ger förståelse för Rysslands militära agerande i allmänhet, och agerande i Ukraina i synnerhet. Rysslands uttalade intresse är att inte bli omringat av Nato och att upprätthålla goda förbindelser med grannländerna, att inte ha fientligt inställda grannar. Det handlar naturligtvis om krassa ekonomiska och geopolitiska intressen som är förståeliga och legitima för en självständig nation.

Men under 2000-talet har Vladimir Putin sett utvecklingen gå åt rakt motsatt håll. USA:s förre president George W Bush talade till exempel öppet om att Nato ska expandera ända fram till den ryska gränsen.

Östersjön, där Ryssland alltid har haft stor närvaro, framstår allt mer som ett Nato-innanhav, inte minst efter de senaste årens intensiva Nato-övningar i området. Och på Nato-mötet i Chicago 2012 diskuterades Natos närvaro i och samarbete med de centralasiatiska länderna.

Så är omringningen nästintill fullbordad. Sånär som på det land i Östeuropa med längst gräns mot Ryssland, nämligen Ukraina.

Det är i detta sammanhang konflikten i Ukraina måste ses. De liberala och höger-extrema krafter som kuppade till sig makten i februari är alla Nato- och västvänliga. På deras agenda står EU-medlemskap, Nato-medlemskap, en stängning av den för Ryssland viktiga marinbasen i Sevastopol, Krim, och rent av utplacering av Nato-missiler i Ukraina.

Därför har Ryssland agerat kraftfullt för att förhindra och försvara sin viktiga marinbas på Krim och för att förhindra att Ukraina blir Nato-medlemmar. Oavsett Rysslands metoder och det tveksamma införlivandet av Krim är Rysslands militära agerande defensivt i förhållande till Natos expansion.

Det är Nato som hotar Ryssland, inte tvärtom. Det är fortfarande Nato som står för merparten av världens militära utgifter och USA ensamt som står för nästan 40 procent. I denna Natos aggressiva expansion och utbyggnad österut har Sverige blivit en del.
Fakta

Vem hotar vem i öster?

Ursprungliga medlemmar i Nato 1949:
  • Belgien
  • Danmark
  • Frankrike
  • Island
  • Italien
  • Kanada
  • Luxemburg
  • Nederländerna
  • Norge
  • Portugal
  • Storbritannien
  • USA
Tillkomna medlemmar efter 1949 och före Berlinmurens fall 1989:
  • Grekland (1952)
  • Turkiet (1952)
  • Västtyskland (1955)
  • Spanien (1982)
Nya Nato-medlemmar efter Berlinmurens fall 1989:
  • Tyskland (1990)
  • Tjeckien (1999)
  • Ungern (1999)
  • Polen (1999)
  • Lettland (2004)
  • Litauen (2004)
  • Rumänien (2004)
  • Slovakien (2004)
  • Slovenien (2004)
  • Bulgarien (2004)
  • Estland (2004)
  • Kroatien (2009)
  • Albanien (2009)