Har Frankrike något val?

Att den arbetarfientlige liberalen Macron fick flest röster i den första omgången gladde hans gamla kollegor på aktiemäklarkontoren. Franska aktieindexet CAC40 steg med fyra procent när valresultatet var klart.

Så är Macron också fullt ut deras man. Det är han som ska rädda EU-projektet och lugna finansmarknadens nervositet över att ett av unionens viktigaste länder skulle kunna få en president som kan spräcka deras stormaktsbygge.

Som vanligt är det arbetarna som får betala börshajarnas belåtenhet om Macron nu blir president. Med privatiseringar och en underbart flexibel arbetsmarknad, där alla som inte lyckas i entreprenörsparadiset får vända och vrida på euromynten för att få mat på bordet.

Inte för att Le Pen på något vis är ett bättre val. Det hjälper inte att hon har tagit en paus som partiledare för Nationella Fronten för att lättare kunna få röster från väljare som vill slippa rösta på hennes parti med dess djupa bruna rötter.

Efternamnet som hon delar med sin far lyfts inte heller fram i valkampanjen – ”Marine President” är det enkla favoritbudskapet på affischerna. Själv är hon en superopportunist som har ändrat uppfattning allt efter väljaropinionen i snart sagt varje fråga förutom invandringsfrågan. Och även där har hon ändrat tonen och övergett sin pappas rashat till förmån för en mer gångbar retorik om kulturer som krockar.

Det tål annars att påminna om att det inte är första gången en Le Pen går vidare från första omgången. 2002 blev Jacques Chirac president efter att ha slagit Jean-Marie Le Pen i den andra. Men en stor skillnad mellan då och nu är djupet i socialdemokratins fall. Då fick den sittande presidenten Lionel Jospin bara 0,68 procentenheter färre röster än Le Pen den äldre i den första omgången. I årets val fick Socialistpartiets kandidat Benoit Hamon endast 6,36 procent av alla röster.

När Socialistpartiet de senaste decennierna har fört en nyliberal politik när de haft regeringsmakten – ofta med direkt stöd av det gamla kommunistpartiet PCF – har Marine Le Pen trots Nationella frontens antifackliga tradition lyckats göra stora insteg i arbetarklassen. Och med Macron som motpol har Le Pen fått det enklare att vinna fler arbetarröster än om vänsterkandidaten Mélenchon blivit hennes motståndare.

Ett belysande exempel är de båda kvarvarande kandidaternas besök i Macrons hemstad Amiens förra veckan. I Amiens strejkar 295 arbetare på Whirlpools fabrik för att deras jobb hotas när verksamheten ska outsourcas till Polen.

I det läget åker Macron dit med budskapet att stoppad globalisering inte är lösningen på deras problem och att det inte gärna går att göra det olagligt att sparka folk. Mottagandet blev som han förtjänade, han blev utbuad och utvisslad.

Marine Le Pen såg sin chans och åkte snabbt dit hon också. Till skillnad från Macron, som först satt i ett mötesrum i den lokala handelskammaren, åkte hon direkt till strejk-vakten. Hon lovade att fabriken skulle bli kvar om hon blir president, kallade sig arbetarnas vän och det ropades ”Marine President” i arbetarhopen.

Men Marine Le Pen är knappast arbetarnas vän. Hon är kapitalets kandidat lika mycket som Macron är det. Att de EU-älskande kapitalisternas förstahandsval är Macron betyder inte att de inte skulle stå ut med den mindre rumsrena Le Pen.

Det har gnällts från liberalt håll på att Mélenchon inte direkt uppmanade sina väljare att rösta på kapitalets guldgosse Macron när han själv var ute ur racet. Han borde sluta upp bakom vem som helst som står mot extremhögerns kandidat, är resonemanget. Översatt till verkligheten: han borde uppmana folk att rösta på en extremare variant av den nyliberala politik som lagt den ekonomiska grunden till att Nationella Fronten kunnat växa sig stark.

Kommunisterna i PRCF har en annan linje. De agiterar på arbetsplatserna för att få arbetare att se igenom Le Pens lögner och inte rösta på henne, men inte heller på Macron. Inte heller de två andra små kommunistpartierna PRC och PCRF uppmanar folk att rösta på Macron.

Det gör däremot det fullständigt urartade gamla kommunistpartiet PCF, bland annat med argumentet att Le Pen tillsammans ”med Donald Trump, Vladimir Putin, Bashar al-Assad och de europeiska högerextrema rörelserna som allierade, skulle hota säkerheten i världen om hon var Frankrikes president”.

När USA-imperialismen – för närvarande med just Trump som galjonsfigur – härskar genom bomber och stöd till allehanda terroristorganisationer hotas alltså inte säkerheten i världen, enligt PCF. Man kan fundera på vad människor i Syrien och Jemen tycker om den säkerheten. Och på hur lugnt och tryggt det har blivit i länder som Irak, Afghanistan och Libyen.

Varken Extremhögerkandidaten Le Pen eller bankmannen Macron skulle göra världen säkrare för arbetare och fattiga. Ingen av dem har heller lösningen på Frankrikes ekonomiska problem, med en cementerad arbetslöshet på tio procent. Vägen framåt ligger i arbetarklassens kamp för sina intressen, för ett Frexit och i slutändan för socialismen.