Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Viktig dom mot Breivik

Domen mot Anders Behring Breivik var riktig och viktig. Den fastslog att terrordåden var politiska, i motsats till stora delar av det norska etablissemanget med åklagarna i spetsen som ville sopa undan det hela till psykologins ofarliga skrymslen.


”Rätten tolkar inte hans politiska syn som byggd på vanföreställningar utan som utslag av extrema politiska framtidsvisioner”, sa domare Wenche Elisabeth Arntzen när domen lästes upp.

Det norska samhällets reaktion på terrordåden, den lugna sammanhållningen och det kraftiga avståndstagandet, var imponerande och gav inget utrymme för Breiviks meningsfränder att komma till tals. Men reaktionen hade också en baksida. Genom den kompakta sammanhållningen från alla delar av det norska samhället överskuggades det faktum att orsaken till terrordåden finns att söka just i det norska samhället.

Breivik är ett utslag för de islamofoba och antikommunistiska strömningar som är starka i Norge liksom i övriga Europa och västvärlden.

De krafter som verkade för att sjukförklara Breivik ville, medvetet eller omedvetet, fortsätta på den inslagna vägen. Göra terrordådet till ett utslag av psykologiska vanföreställningar istället för en växande politisk rörelse.

Givetvis ska en sjuk människa dömas till vård, oavsett brottets omfattning eller politiska karaktär. En person som på grund av sjukdom inte kan göras ansvarig för sina handlingar skall inte straffas utan vårdas.

Men det går inflation i sjukdomsbegreppet om en verklighetsuppfattning med starka konspirativa drag eller handlingar av stor brutalitet räcker som underlag för en sjukförklaring. Domen mot Breivik var en viktig markering mot detta.

Som den norske författaren Aslak Sira Myhre skriver så försökte åklagaren ersätta frågan om varifrån Breivik kommer med frågan vem han är. Det individuella skulle ersätta det samhälleliga perspektivet.

Jens Stoltenbergs landsfaderliga deklarationer att terrordådet var riktat mot samhället som helhet tog bort fokus på det väsentliga att Breivik slog till mot de ”marxister”, som han ser som den politiska huvudfienden och som en femte kolonn för den muslimska smygockupationen.

De högtidliga talen om att det norska samhället inte skulle förändras av terrordåden låter kanske bra i retoriken, men i praktiken är det en livsfarlig uppfattning. Breiviks terrordåd var ett förverkligande av uppfattningen att det pågår ett krig mellan islam och kristendom.

Denna uppfattning sitter representerad i de politiska parlamenten i Norge och så gott som samtliga europeiska länder, den omfattas av betydligt bredare skikt än de som kallas högerextrema och den underblåses hela tiden av imperialismens krig mot terrorismen.

När de yttersta konsekvenserna av denna politiska uppfattning blev verklighet den 22 juli 2011, måste detta givetvis resultera i en förändring.

Breivik är inte ensam i Europa. I Grekland har hundratals rasistiska hatbrott, varav flera mord, genomförts sedan Gyllene grynings inträde i parlamentet. I Ungern har våldet mot landets romer eskalerat. I Italien har flera mord genomförts på afrikanska flyktingar och invandrare, som i december förra året när en fascist sköt ihjäl två senegalesiska gatuförsäljare och skadade ytterligare tre.

I Tyskland uppdagades i vintras en nynazistisk terroristgrupp som misstänks ha genomfört minst 10 mord och som trots detta lyckats hålla sig gömda i 13 år med hjälp av den lokala underrättelsetjänsten. I Sverige har vi den rasistiske seriemördaren Peter Mangs, skyldig till två mord och flera mordförsök.

Det rasistiska våldet och borgerlighetens anpassning till främlingsfientlighet och islamofobi må vara galenskap, men det är en politisk galenskap som aldrig kan besegras med hjälp av sinnessjukhus.