Muren som symbol för återvändsgränden
I år är det 25 år sedan Berlinmuren föll. Runt om i Europa står muren åter i fokus. Liberala ledarskribenter skriver i triumf att ”Berlinmuren skyddar oss än”. Tesen är att minnet av muren är ett skydd mot totalitära idéer.
I Tyskland har triumfen varit mer problematisk. Sammanslagningen av BRD och DDR var en process som kantades av problem. I Östtyskland fanns under hela dess existens en oro över den stortyska revanschismen. Västtyskland uppfattades med rätta som den nazistiska efterföljarstaten som med ökad industriell makt åter skulle hota freden i Europa.
För att motverka spänningar i den nya staten har det funnits en återhållsamhet med att framställa Förbundsrepubliken som segrarnation. Under dessa speciella förutsättningar har de kulturella skildringarna av muren och DDR blivit intressanta.
Den kändaste och kanske mest älskade är ”Good Bye Lenin”. En film där en son skyddar sin sjuka mor mot vetskapen om att muren och socialismen har fallit. I sin iver drar han in familjen, vänner och grannar. Lögnen växer till att bli ett tidskrävande projekt som allt mer börjar ge en bild av vad DDR kunde ha blivit.
Nyanserna i skildringarna har gett en bredare förståelse för det östtyska samhällslivet. I filmen ”De andras liv” skildras säkerhetstjänsten. Östtyskland var inget undantag från övriga Europa. På båda sidorna om ”järnridån” byggdes register och övervakningsapparater upp för att motverka opposition. Sverige var absolut inget undantag trots sin alliansfrihet. Filmen är intressant eftersom den skildrar ett socialistiskt samhälle där varje kritik hotar systemets existens.
Mellan dessa filmer lägger sig filmen ”Barbara”. Barbara är en läkare som förpassas till en landsortsklinik. Kommenderingen är ett straff för hennes ansökan om ett utresetillstånd för att leva med sin västtyske älskare. På kliniken får hon ett nytt perspektiv på samhällsbygget utan att blunda för de auktoritära tendenserna som väntar den oppositionella.
I en bisats skymtar även den socialistiska internationalismen fram när en ung kvinna dras in i ett triangeldrama med en kubansk delegat på en ungdomsfestival. Filmens regissör har valt bort den grå dekoren, men även den antikommunism som präglade ”De andras liv”. Den saknar även ”Good Bye Lenins” romantiserande skildring av det östtyska samhället.
Oavsett var tyngdpunkten läggs i skildringarna kvarstår frågan varför Östtyskland inte blev den av de två tyska staterna som hade det politiska och ekonomiska initiativet vid det tyska enandet. Den östtyske statschefen Erich Honecker gav följande svar på frågan när muren skulle rivas:
”Jag har ett gammalt svar: När de omständigheter som ledde till dess byggande inte längre finns. Det finns ett tyskt ordspråk: Man kan ej leva i fred om grannen ej vill.”
Utan att försvara muren eller Honeckers revisionistiska syn på socialismen är hans svar belysande. Östtyskland som stat var ett direkt svar på bildandet av Förbundsrepubliken och Nato.
I Sovjetunionen fanns en klar ambition att fullfölja överenskommelsen kring Tysklands framtid. Huvudteserna i avtalet var denazifiering, demilitarisering, deindustrialisering och demokratisering. Ett neutraliserat enat Tyskland var planen som skulle trygga freden i Europa. Problemet var att viljan saknades hos USA, England och Frankrike.
Vi ska även minnas att den nazistiska staten i den västra ockupationszonen motvilligt välkomnade västmakterna. Under dessa omständigheter i samklang med byråkratiseringen i Sovjetunionen och polariseringen mellan socialdemokrater och kommunister fanns förutsättningarna för ett socialistiskt misslyckande.
Frånskriver de yttre omständigheterna det östtyska kommunistpartiet SED från ansvar? Protesterna 1989 var ett folkligt svar på de tilltagande bristerna i den östtyska ekonomin. En av orsakerna var det demokratiska underskottet i systemet som motverkade en genomgripande reformering av ekonomin.
Idag kan vi slå fast att partibyråkratin blev staten, den stat som skulle varit arbetarklassens. Inte helt olik utvecklingen inom den svenska fackföreningsrörelsen där socialdemokratin kvävt klassens initiativ och medvetenhet.
Liberalernas konstaterande om Berlinmuren kvarstår. I ordet mur finns det en inneboende betydelse om att skydda. Från officiellt håll kallades muren ”Den antifascistiska skyddsvallen”.
I praktiken syftade den till att skydda den östtyska staten från att dräneras på högutbildad arbetskraft men även till att upprätthålla landet som en ekonomisk enhet.
Vikten av ekonomisk enhet sätter muren i ett historiskt sammanhang. Under 1900-talet fanns en tydlig tendens till utjämnat ägande. Utvecklingen har uppmärksammats av ekonomen Thomas Piketty i boken ”Kapitalet i det 21:a århundradet”. I all sin stelhet och livsoduglighet var östsocialismen ett skydd mot att kapitalet åter koncentrerades hos borgarklassen.
Här finns den tragikomiska kritiken mot liberalernas tes. Det saknas snarare ett skydd mot totalitära idéer när kampen mellan socialism och kapitalism för tillfället har avgjorts till kapitalets fördel. Men murens fall blev även ett nytt kapitel i arbetarklassens historia för öststatssocialismen visade långt före murens fall att den var en återvändsgränd. Det är den insikten vi bär med oss när vi minns muren.