Unión Patriótica tillbaka i Colombia
Fredssamtalen ger resultat. Nu är vänsterpartiet Unión Patriótica tillbaka efter att ha i princip utrotats av paramilitära grupper.
Redan i början på 1980-talet, under president Betancourt, fördes fredsförhandlingar med Farcgerillan, precis som i Havanna idag. Då bildades ett politiskt parti, Unión Patriótica, tillsammans med andra vänster-grupper, bland andra kommunistpartiet. Man vann stora framgångar i valet 1986.
Därefter utrotades partiet på drygt ett årtionde i något som i anmälningar till FN betecknas som ett folkmord. UP utrotades av paramilitära grupper. Bland annat mördades tre av dess presidentkandidater. Praktiskt taget alla som inte bara varit passiva stödmedlemmar blev mördade, ofta tillsammans med sina familjer, andra närstående eller deltagare på politiska möten.
Närmare 5000 personer beräknas ha kallblodigt avrättats i detta blodbad, utfört av paramilitära AUC. Vilket i folkmun sägs stå för Asesinos Unidos de Colombia, Colombias förenade mördare. Ingen har hittills dömts för morden varför det får betraktas som utfört av den ”demokratiska” staten med USA:s stöd.
Under förhandlingarna i Havanna har nu åter frågan rests om vänsterns möjligheter att få bilda ett politiskt parti i Colombia och garantier har lämnats från regeringen om säkerheten. Det är den senaste frågan som fått sin lösning i förhandlingarna.
Döm om glädjen man känner då den latin-amerikanska tv-kanalen Telesur visar hur Union Patriótica på sitt första valmöte på många år presenterar en presidentkandidat till valet 2014, Aida Avella. Hon före detta kongressledamot och har bott i Schweiz i 17 år efter att hon skadades svårt i ett attentat som dödade flera medpassagerare i bilen hon färdades.
På UP:s nyss avslutade kongress valdes hon med acklamation till UP:s, dvs nästan hela vänsterns presidentkandidat.
Det är en död som reser sig för att ta upp kampen, tack vare sitt rykte kanske starkare idag än vid sitt bildande. Detta parti, som offrade sig i kampen för ett fritt och mänskligt Colombia, framstår idag för många som en Robin Hood som rest sig från de döda och kraften i den drömmen är oerhörd. Den Röda tuppen har aldrig dött, imorgon är idag!
För högerextremister, som den förre presidenten Alvaro Uribe som trott att UP utrotats, måste det vara som en ond dröm. Deras paramördare har av världsopinionen tvingats demobilisera och ansåg sig kunna göra detta efter väl förrättat värv. Och så reser sig den röda tuppen igen.
Det började förra året med att man insåg att enda sättet att få slut på kriget var en fredlig lösning genom förhandlingar. Sedan slöts en överenskommelse om en jordreform, vilket den jordägande oligarkin i Colombia motsatt sig i ett halvt sekel. Att Colombias bönder tillsammans med flera andra grupper genomförde en nationell strejk som bland annat påverkade mattillgången i huvudstaden kan kanske ha något med detta att göra. Nu reser sig den röda tuppen igen, och förra veckan utsåg den sin presidentkandidat.
Den Röda tuppen har aldrig dött, den kommer aldrig att dö, det finns alltid en dag imorgon. (Se texten till sången Svarta tupp som skrevs under kampen mot Francodiktaturens Spanien.)
Men om man ska att mindre romantisk så kan man fråga sig vad vänstern har att sätta emot om politikerslaktanden återupptas. Förra gången det skedde intensifierade Farc sina kidnappningar av rika människor och politiska motståndare. Det slog till största delen tillbaka på dem själva då de med viss rätt terroriststämplades, även om deras terror var marginell jämfört med paras och militärens regelmässiga blodbad.
Inte nog med det, överklassen lyckades med snyftreportage om fängslade i djungeln och genom förtigande av paramilitärernas slakt terroriststämpla varje form av social kamp i Colombia.
Idag kan var och en se att folket i exempelvis Catatumbo avvisar alla vapen inom sitt territorium, även gerillans. De har till och med tvingat regeringssoldater att legitimera sig för att få tillträde till pacifistiska flyktingläger, genom att mobilisera en folkmassa som när militären kommer direkt går fram och stoppar dem med diskussion.
Att tiotals eller fler mobilkameror i folkmassan filmar samtidigt har naturligtvis betydelse. Sanningen är också ett vapen och den är filmad och finns att se på Youtube. Den möjligheten fanns åtminstone inte i Colombia för 10 år sedan.