Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Avgörande vägval för Venezuela

Kampanjen inför presidentvalet i Venezuela 7 oktober har gått in i slutspurten. Den sittande presidenten, socialisten Hugo Chávez, är i klar ledning över högerutmanaren Henrique Capriles Radonski. Men vad händer efter valet? Kommer oppositionen att acceptera en förlust eller tänker den genomföra sin destabiliseringsplan? Och hur ska regeringen Chávez nå målet att göra landet socialistiskt?


Valet i Venezuela på söndag skiljer sig från valen i Sverige eller andra borgerliga demokratier i väst. I de sistnämnda har de regeringsalternativ som tävlar om makten vanligtvis mer som förenar än som skiljer dem åt. I presidentvalet i Venezuela är det annorlunda. Mot varandra står två kandidater som representerar oförenliga klassintressen och har olika politiska system på sina agendor.

Hugo Chávez har suttit på presidentposten i snart fjorton år. Han har sitt starkaste stöd bland de fattiga och i arbetarklassen. Så här förklarar en invånare i en av huvudstaden Caracas kåkstäder sitt ställningstagande för norska tidningen Klassekampen:

”Chávez har sett till att vi fattiga får tre måltider på bordet, vård och utbildning. Och så har han gett oss värdigheten tillbaka. De rika och politikerna kan inte bara strunta i oss eller trampa på oss som de gjorde förr. El Comandante har satt stopp för det.”

Detta är huvudorsaken till uppslutningen bakom den venezuelanska presidenten.

Folkmajoriteten har fått bättre levnadsförhållanden och ökat inflytande, och de vet att än större förändringar är på gång.

Mot Chávez står Henrique Capriles Radonski, som kommer från en rik kapitalistfamilj. Han representerar storföretagen, bankerna och den gamla makteliten vars intressen utmanas av ”den bolivarianska revolutionen”. Högerkandidaten har i sin valkampanj talat om att värna den fria företagsamheten och lovat ett bättre investeringsklimat.

Men Capriles har kraftigt tonat ned kritiken mot den vänsterpolitik som förts under mer än ett decennium. Till exempel säger han att han vill behålla de sociala satsningar som går under namnet ”Las misiones”.

Så har oppositionen inte alltid uttryckt det. När Misión Barrio Adentro lanserades våren 2003 och tusentals kubanska läkare började arbeta i nybyggda läkarstationer i de fattigas bostadsområden var stämningen hätsk. Högern och dess media varnade för en ”kubanisering” av Venezuela. Läkarna stämplades som Castros kommunistiska agenter eller rent av kubanska soldater.

Stämningen var så spänd att kubanska läkare, som undertecknad intervjuade på plats i Venezuela, varken ville ställa upp på bild eller säga sina namn.

Idag är tongångarna andra. Förklaringen till oppositionens nya försiktiga linje är att det vore politiskt självmord att hetsa mot vårdsatsningen och andra ”misiones”. Det folkliga stödet för de sociala programmen är ännu starkare än uppslutningen bakom Chávez. Det mest populära programmet, satsningen på att bygga tre miljoner bostäder fram till 2019, har enligt en färsk opinionsundersökning stöd av 76 procent av folket.

Som Proletären tidigare rapporterat är dock Capriles och oppositionsalliansen MUD:s verkliga agenda en annan. Venezuelanska medier har avslöjat att de planerar att driva samma nyliberala politik som i övriga kapitalistiska världen. I det hemliga dokument som läckt ut föreslås kraftiga nedskärningar i pensionssystemet och de sociala programmen, men också att det statliga oljebolaget PDVSA och andra statliga företag åter ska öppnas upp för privatkapitalet.

Ännu värre är oppositionens plan B, det vill säga vad de ska göra om Capriles förlorar valet. Planen inkluderar vägran att erkänna valresultatet, anklagelser om valfusk, våldsamma protester samt försök att ta kontroll över utvalda platser, som motorvägar, torg, borgmästarkontor och militära anläggningar. Det vore inte första gången oppositionen väljer att agera så.

Den venezuelanske journalisten José Vicente Rangel, som var Chávez vicepresident 2002-2007, avslöjade nyligen att den venezuelanska oppositionen försökt förankra sin plan hos sina vänner i väst och övertyga dem om att Capriles är den kandidat som har störst stöd.

Den 15 september höll oppositionsrepresentanten Richard Mardo ett möte i Caracas med ambassadörer och representanter från USA, Spanien, Italien, Peru och Vatikanstaten. På mötet förklarade Richard Mardo att han helt saknar förtroende för det venezuelanska valsystemet. Han sade att oppositionen är beredd att ta till gatorna för att ”försvara demokratin”.

Ett sätt att i förväg ”förankra” fuskanklagelserna är att genom medierna sprida bilden av att det står och väger mellan de två kandidaterna. Men så gott som alla opinionsundersökningar ger Chávez ett försprång på tio procent eller mer.

Under valkampanjen är det en fråga som Chávez gång på gång återkommit till, och som går långt utöver de konkreta förbättringarna i vardagen. Och det är nödvändigheten av att förverkliga det utlovade systemskiftet.

Vi måste ”fördjupa den socialistiska revolutionen och öka takten i övergången från den perversa, våldsamma och omänskliga kapitalismen”, sade Chávez på ett valmöte i staden Valera nyligen.

Om ”chavisterna” ska kunna säkra de sociala framstegen och behålla det folkliga stödet gäller det att också i denna fråga gå från ord till handling. Att genomföra ett systemskifte är dock en mycket större och svårare uppgift än att vinna val.

Steg i socialistisk riktning har tagits. Stora och små industrier har nationaliserats. Arbetarstyre har införts. Nya demokratiska strukturer har skapats, som överför makt från borgerliga parlament till folket självt.

Det är en viktig början. Men nationaliseringar, arbetarstyrda företag och folklig organisering i lokala råd utgör än så länge positiva undantag. Venezuela är fortfarande ett kapitalistiskt land med profitjagande storföretag och banker. Och Venezuela har fortfarande en genomkorrumperad statsapparat skapad under kristdemokraternas och socialdemokraternas decennier vid makten.

Den gamla härskande klassens makt är långt ifrån bruten. Det finns också andra hinder som måste övervinnas för att kapitalismen ska kunna förpassas till historiens skräphög.

Rörelsen bakom den ”bolivarianska revolutionen” är brokig. Det gäller inte minst landets största parti, Venezuelas förenade socialistparti (PSUV), som Chávez är ordförande för. Det venezuelanska kommunistpartiet (PCV) stödjer Chávez, men kritiserar både presidenten och PSUV när de anser att det är befogat. Kommunisterna ser socialistpartiets klassammansättning som ett stort problem. I PSUV samsas arbetare, fattigbönder och progressiv medelklass med kapitalister och jordägare som säger sig vilja verka för Venezuelas bästa. Här finns många olika uppfattningar om vad socialismen är. Hur stor del av PSUV önskar att ”revolutionen” ska stanna vid någon form av reglerad kapitalism?

Det finns också ett motstånd bland makthavare på lägre nivå, som inte vill riskera att mista sin borgmästarpost eller annan maktposition genom att besluten och statliga bidrag flyttas från parlamentariska församlingar till de nya organen för folkmakten.

Vad som händer 7 oktober och tiden därefter påverkar inte bara venezuelanerna.

Under det senaste decenniet är det många länder i Syd- och Centralamerika där någon form av progressiv regering sitter vid makten. Tillsammans har dessa länder tagit viktiga steg för att frigöra sig från USA-imperialismens politiska och ekonomiska grepp och samtidigt föra en inhemsk politik som gynnar folkflertalet. Och med denna utveckling har den tidigare isoleringen av det socialistiska Kuba brutits.

I denna process har Venezuela spelat en central roll, som pådrivare och inspiratör. Lika central är venezuelanernas roll i kritiken mot det kapitalistiska systemet och framlyftande av socialismen som alternativ för miljontals fattiga latinamerikaner.

Venezuela och Chávez personligen har också varit en skarp röst mot imperialismens krig, ockupationer och inblandning i andra länders angelägenheter, från Afghanistan och Irak till Libyen och Syrien.

Valet på söndag har betydelse långt utanför Venezuelas gränser.
Fakta

Avgörande vägval för Venezuela

”Bästa valsystemet i världen”
  • Den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter säger att Venezuelas valsystem är bäst i världen. När Carter talade på sin ”Carter Centre Foundation” den 21 september sade den före detta politikern: ”Fakta är att av de 92 valen som vi övervakat. Så vill jag säga att valproceduren i Venezuela är den bästa i världen.”
  • Venezuela har utvecklat ett högteknologiskt automatiserat system baserat på tum-avtryck som ger den röstande ett kvitto.
  • I sina kommentarer om valsystemen i olika länder så kunde Carter inte undgå att kommentera USA:s valsystem. ”…vi har ett av de värsta valsystemen och processerna i världen, och det beror nästan uteslutande på det gigantiska inflödet av pengar”, sa han och hänvisade till avsaknaden av kontroll över privata donatorer.
  • Uttalandet från Jimmy Carter kom tre veckor innan venezuelanerna går till vallokalerna den 7 oktober där Hugo Chávez står mot högeroppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski som representerar alliansen MUD.
  • Trots att oppositionens sekreterare Ramon Aveledo i den oppositionella tv-kanalen Globovision sagt att ”vi i MUD litar på valsystemet”, så kommer allt fler indikationer på att oppositionen inte kommer att godkänna resultatet vid en valförlust samt att man redan nu genomfört ekonomiska sabotage för att destabilisera landet och påkalla utländsk inblandning.