De offrade allt för revolutionen
Aleida Godínez och Alicia Zamora är två kubaner med värme och enkel humor som genomsyrar hela deras personligheter. De är lätta att tala med, men har den pondus som krävs för att bli tagna på allvar när det verkligen gäller. Vid första anblicken skulle de aldrig kunna tas för att vara statliga underrättelseagenter.
Det har utan tvekan bidragit till att de lyckats så bra i detta hårda yrkesval.
Vi möter Aleida och Alicia i Växjö. De är inbjudna till Sverige av Svensk-Kubanska Föreningen för att berätta om sina år som infiltratörer i de USA-stödda så kallade dissidentgrupperna på Kuba.
Aleida Godínez började arbeta för kubanska säkerhetstjänsten 1979 och var verksam i 24 år, varav 13 år under täckmantel. Under sitt arbete avslöjade Aleida flera möjliga angrepp på det kubanska samhället. Tack vare henne kunde ett omfattande sprängattentat förhindras i centra Ciego de Ávila.
Även Alicia Zamora jobbade för säkerhetstjänsten under täckmantel i många år. Hennes uppgifter i Havanna var bland annat att fotografera dissidentgrupperna när de spred propaganda som skulle användas mot det kubanska samhället.
Genom sina arbeten kom Aleida och Alicia i kontakt med varandra då bägge började spionera på varandra och situationen blev ohållbar. Genom ett möte med sin gemensamma chef uppdagades det att bägge hade samma mål och stod på samma sida.
Aleida förklarar att beslutet att från början bli agent för den kubanska staten var lika svårt som beslutet att ingå äktenskap, eller att flytta utomlands, men att hon gjorde det för att skydda samhället.
– Jag tog mig friheten att välja vad jag ville göra, säger hon. Jag har förlorat mycket som aldrig kan återtas, men jag känner en stor stolthet över att ha utfört ett viktigt arbete. Som infiltratör förlorar man ofta både vänner och familj, då de tror att man börjat arbeta för fienden. För oss är det nu ett enormt arbete att återgå till att bli en del av det civila samhället.
Aleida poängterar dock att hon och Alicia inte är i Sverige för att sörja de förluster beslutet förde med sig, utan för att hylla resultaten av de uppoffringar deras arbete krävt.
Den 14 mars 2003 kunde den kubanska regeringen besluta att fängsla 75 personer för att dessa tagit emot pengar och instruktioner från USA för att spionera på och skada Kuba. Fängslandena fördömdes världen över då västerländsk media istället påstod att det rörde sig om civil opposition mot den kubanska regeringen.
Dissidentgrupperna har ända sedan den kubanska revolutionens seger 1959 understötts av framför allt USA:s regering för att splittra landet. Inget land i världen tillåter att främmande makt anstiftar illegala operationer på nationellt territorium, och naturligtvis kan inte heller Kuba tolerera denna typ av interventioner.
De 75 dissidenterna ställdes inför rätta och dömdes till fängelse. Idag är de alla frigivna efter att ha avtjänat sina straff. Man kan jämföra med USA där misstänkta terrorister tvärt om fängslas utan rättegång och på obestämd tid.
Aleida berättar att dessa så kallade dissidenter, som på Kuba klassas som terrorister och landsförrädare, istället benämns som civilbefolkning av Barack Obama.
Aleida menar att dessa på intet sätt representerar vare sig Kubas befolkning eller deras intressesfär. I de flesta fall är dissidenternas främsta intresse tvärt om egen ekonomisk vinning och möjlighet att genom att sälja sabotage tillskansa sig nordamerikanska visum.
Aleida tillägger att USA betalade henne runt 1300 US-dollar per månad för att hon skulle motarbeta sitt land, en summa som motsvarar ungefär 70000 kubanska pesos. Jämförelsevis är en normal lön på Kuba runt 400 kubanska pesos per månad.
Hon menar att USA med alla tänkbara medel försöker köpa politisk opposition, men det är inte bara USA som bidrar till försöken att destabilisera landet. Även Folkpartiet och Kristdemokraterna i Sverige är delaktiga. Deras projekt SILC och KIC är förtäckta intressegrupper som ska främja västerländskt intresse genom att använda SIDA-pengar till att köpa politisk opposition.
I december 2014 meddelade USA att man ville börja lätta på den handelsblockad mot Kuba som upprättades 1961. Aleida menar att det inte finns möjlighet att upprätta normala diplomatiska relationer mellan länderna så länge handelsblockaden finns kvar och USA behåller landet på sin lista över så kallade terrorstater.
Aleida påpekar att USA har insett blockadens felaktighet, och FN har fördömt USA:s agerande vid flera tillfällen. Tidigare har endast USA och Israel röstat för en fortsatt blockad och vart USA:s nyfunna insikt leder återstår att se.
På frågan om varför Kuba gått med på att inleda samtal med USA, som är fiende nummer ett för kubanska staten svarar Aleida att om det upprättas ömsesidiga ambassader länderna emellan kommer Kuba kunna kontrollera vilket antal amerikanska diplomater som får vistas på kubansk mark, i enlighet med Wienkonventionen.
• Är det så att Kuba har ställt krav på USA att återlämna Guantanamo och avsluta handelsblockaden innan det kan bli tal om att upprätta diplomatiska relationer till fullo?
– Kuba har inte ställt några som helst krav. Däremot har vi under de senast femtio åren framhävt vikten av att avsluta handelsblockaden. När det gäller Guantánamobasen är det något som vi senare kommer ta upp. Kuba har visat sin vilja att samexistera med USA på ett civiliserat sätt och vikten av demokrati. Prioritet nummer ett är dock fortfarande att få ett slut på blockaden. Vi kubaner har ett stort tålamod.
• Västerländsk media framställer att anledningen till att Kuba börjat öppna sig för dialog med USA är på grund av att Fidels och Rauls generation börjar bli gamla. Hur ser du på den fortsätta kubanska revolutionen? Kommer den att dö ut med Fidel och Raul?
Aleida skrattar lite och berättar att revolutionen fortfarande är stark.
– Massmedia för bara sina ägares talan idag. Den media du tar del av idag är högerns media och tillvaratar högerns intressen. Det är viktigt att söka alternativa medier. Det finns gott om material på nätet.
• Hur ser egentligen Kuba på homosexuellas rättigheter? I Sverige får vi höra att det förekommer diskriminering mot homosexuella.
– Detta stämmer inte. På Kuba finns Centro de Educación Sexual (motsvarande RFSL i Sverige). Centret leds av Mariela som är Raul Castros dotter. Där jobbar man aktivt för att sprida sexualkunskap i samhället, men precis som i stora delar av världen klassades tidigare homosexualitet som en sjukdom. Detta ändrades dock 1979. Den 17 maj hålls årligen en stor parad på 23:e avenyn i Havanna till förmån för sexuellt likaberättigande – i spetsen för tåget går Mariela.
– Verkar detta vara ett land där homosexuella diskrimineras? Idag finns homosexuella överallt och på alla möjliga poster i samhället. Ingen avrättas eller fängslas för sin sexuella läggning. Idag genomför Kuba till och med gratis könsoperationer för transsexuella män. Vårt samhälle är ett öppet samhälle och vår enda fiende är imperialismen.