Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

Nytänt ljus i Latinamerika

Det pågår en antikapitalistisk utveckling i hela Latinamerika. I Nicaragua vinner sandinisterna fortsatt stort stöd för radikal samhällsomvandling. Under rubriken Nytänt ljus i Latinamerika har den svensk-uruguayanska journalisten Jorge Capelán talat på möten runt om i Sverige, från Malmö i söder till Umeå i norr. Proletären passar på att träffa honom under hans besök i Göteborg.


– Bilden av utvecklingen i Nicaragua och i resten av Latinamerika är förljugen i västmedia! Jag vill visa att kampen som pågår nu har rötterna långt tillbaka historiskt sett och jag vill visa hur effektiv sandinisternas process för förändring faktiskt är.

Jorge Capelán står själv mitt uppe i den latinamerikanska kampen. Han föddes i Uruguay under en tid då Latinamerika dominerades av militärdiktaturer finansierade av USA. 1976 flydde han sitt lands militärdiktatur till Venezuela och kom sedan 1979 till Nicaragua. Där hade sandinisterna, eller FSLN som rörelsens förkortning är, just störtat familjen Somozas diktatur.

Ett nytt samhälle skulle byggas och Jorge Capelán arbetade tillsammans med ungsandinisterna för den jordbruksreform som påbörjats. Samtidigt kämpade contras högermiliser mot den socialistiska regeringen. Under trycket från högern, uppbackade av USA, förlorade sandinisterna oväntat valet 1990.

Några år innan valförlusten hade Jorge Capelán lämnat Nicaragua och kommit till Sverige. Här blev han aktiv i Svensk-kubanska föreningen och skrev bland annat för tidningen Mana. Men 15 år efter sandinisternas valförlust beslöt han att återvända för att skriva om kampen mot privatiseringen av vattenbolagen.

Det Nicaragua han mötte var långt ifrån det land han lämnade 15 år tidigare.

– Det var fruktansvärt att se effekten av nyliberalismen. Ungdomar hängde på gatorna och sniffade lim, bostäder saknade rinnande vatten, transporter var kraftigt eftersatt. Inget fungerade. Människor saknade hopp och framtid.

Samtidigt fanns sandinisterna kvar. Jorge kom i kontakt med gräsrotssandinister som på inget sätt hade gett upp hoppet eller kampen.

Kampen gav resultat. 2006 vann sandinisterna valet och även om rörelsen var svagare än tidigare påbörjades återigen det mödosamma arbetet med att förändra landet i progressiv riktning.

– 2009 träffade jag bland annat William Grigsby, en av de ledande sandinisterna och den politiskt skarpaste av dem. Det var då jag bestämde mig för att fortsätta jobba i landet, och följa utvecklingen på plats.

Jorge Capelán driver idag både nätmedier och sociala medier. Han för ideologiska debatter och analyserar Latinamerika och världen ur ett nicaraguanskt perspektiv. Regelbundet får han uttala sig för medier som Russia Today och den spanskspråkiga iranska tv-kanalen Hispan TV.

– De frågar mig om allt möjligt, från Syrien till Edward Snowden.

Vi återvänder till det Jorge Capelán tagit upp under sin mötesturné. Den revolutionära processen i Nicaragua. Men han påpekar att det lika mycket handlar om hela Latinamerika.

– Idén om ett gemensamt projekt i Latinamerika går tillbaks till 20- och 30-talet, Sandinos tid. Han såg hur politiker i land efter land sålde sig för USA:s intressen.

Augusto César Sandino var den legendariske rebelledaren som ledde det framgångsrika motståndet mot USA:s ockupation av Nicaragua på 30-talet och som också namngivit dagens nicaraguanska socialistiska rörelse.

– Det var första segern mot imperialismen på latinamerikansk mark!

Trots det lyckades USA senare installera Anastasio Somoza García som diktator i Nicaragua och Sandino mördades. Somozadynastin kom att styra i Nicaragua i fyra årtionden. Jorge Capelán menar att Sandino med sin kamp ändå lyckades statuera ett exempel i det att alla latinamerikanska länder måste enas.

Åter tillbaka till nutid. Det finns två Nicaragua, menar Jorge Capelán. Före och efter 10 januari 2007, när sandinisternas ledare Daniel Ortega återigen installerades som president.

– Innan dess var Nicaragua beroende av Internationella valutafonden, IMF. De beslutade över allt från anställningar, privatiseringar till olika subventioner. Men sedan förra året är programmet avslutat.

IMF är trots det kvar, men som ”rådgivare”. Jorge Capelán påpekar att Nicaragua inte hade möjlighet att bryta helt med IMF. Utan egen olja fanns beroendet av internationella krediter kvar.

– Det avgörande steget är taget med förra årets beslut, menar han.

Den här ansvarsfullheten, försiktigheten – eller kompromissandet om man så vill – går igen i Nicaraguas revolutionära process, som just är en process.

Jorge Capelán räknar upp landvinningarna. Den extrema fattigdomen har mer än halverats, barnadödligheten har minskat och landet är enligt FN Latinamerikas jämlikaste land. I en undersökning där Kuba av någon märkvärdig anledning inte finns med. Alba, det latinamerikanska samarbetsorganet som grundats av Venezuela och Kuba, har spelat en avgörande roll för de framsteg som trots allt gjorts.

– Tack vare Alba har länder kunnat bryta sitt beroende till imperialismen!

De latinamerikanska länderna har genom Alba bildat så kallade joint ventures. Nicaragua har kunnat köpa billig venezuelansk olja och betalat av lånen med låg ränta. Pengarna har använts till sociala projekt och investeringar.

Nicaragua i sin tur exporterar livsmedel, som kött och svarta bönor producerade i kooperativ, till Venezuela. Men även den kooperativa modellen i sig exporteras.

– Det är en rättvis, solidarisk och gemensam handel, menar Jorge Capelán och berättar engagerat vidare. Vi kallar det ekonomiskt gerillakrig i världsmarknadens djungel.

Samarbetet handlar dessutom om betydligt mer än handel. Nicaragua har till exempel med stöd från Kuba genomfört en alfabetiseringskampanj med följd att landet förklarades fritt från analfabetismen 2010.

Det är inte bara de socialistiskt orienterade länderna som ingår i Alba-samarbetet. Till och med högerkuppens Honduras köper olja via Petro Caribe, det karibiska joint venture-företaget. Ett tydligt tecken på högern och nyliberalismens kris i Latinamerika, påpekar Jorge Capelán.

Den latinamerikanska kontinenten är full av viktiga lärdomar, bakslag och framgångar. Vi pratar om hur det kommer sig att sandinisterna tycks nå större framgång nu än på 80-talet. Jorge Capelán pratar om de misstag som gjordes då och de sår som måste läkas. Om att till exempel sluta fred med den inflytelserika katolska kyrkan.

– Hela Nicaragua präglades av polarisering. En del sandinister förstod sig inte på bönderna och övergrepp skedde. Tillsammans med propagandan mot sandinisterna ledde detta till att många bönder kom att stödja de reaktionära contrasmiliserna.

Och så har vi kyrkan, contras andliga ledare som Jorge Capelán beskriver det.

– Då stod kommunism mot familj, egendom och Gud. Idag hjälper kyrkan sandinisterna med sociala projekt.

Försoningen med kyrkan leder oss oundvikligen in på den fråga där Nicaragua fått utstå häftig kritik från vänster. Nämligen abortfrågan. Abort är sedan 2006 helt förbjudet i Nicaragua, då parlamentet röstade för att strama åt de redan hårda abortlagarna. Abort är nu förbjudet även vid fara för moderns hälsa. Jorge Capelán beskriver det som ett mycket svårt politiskt övervägande som samtidigt utnyttjats av sandinisternas fiender.

– Kritisera gärna Nicaragua för detta, men det måste göras med hänsyn till kvinnorna, inte för att angripa sandinisterna, påpekar han och försöker förklara de politiska omständigheterna.

Själva beslutet togs av ett parlament med liberal majoritet innan valet 2006, alltså innan det val som sandinisterna sedan vann. Den katolska kyrkans kampanj mot abort mobiliserade hundratusentals människor i ett Nicaragua där religionen ännu betyder oerhört mycket.

Sandinisterna stod i praktiken inför att förlora sina chanser i valet om de skulle motsätta sig lagförslaget som det liberala regeringspartiet stödde.

Jorge Capelán berättar att sandinisterna följt upp de hårda lagarna med ökat stöd för mödrar före, under och efter förlossning och fler mödravårdscentraler. I praktiken går läkare dessutom oftast runt lagen när kvinnans liv är i fara.

– Jag vill inte rättfärdiga lagen, men man måste förstå omständigheterna, påpekar Jorge Capelán ännu en gång och berättar att sandinisterna satsat på att på många andra områden stärka kvinnors rättigheter och genom kvoteringssystem få in fler kvinnor i politiken.

Sandinisternas oheliga närmande till katolska kyrkan förklarar delvis deras valframgång och återvunna stöd. Gud må ha betydelse för många av Nicaraguas fattiga, men i klasskampen har betydligt mer jordnära frågor större betydelse.

Högern hade fullständigt misslyckats som regeringsparti och för de fattiga hade nyliberalismen enbart fört med sig ännu mer elände.

– I hela Centralamerika är högern i kris, helt enkelt för att det nyliberala systemet inte fungerar, säger Jorge Capelán och beskriver hur högern splittras och anklagar varandra för fusk i flera länder.

Detta leder oss in på en av Jorge Capelans viktigaste poänger. Nämligen att USA-imperialismen inte längre är vad den varit. USA kan inte slå ner på enskilda länder som förr längre.

– Den västerländska hegemonin håller på att kollapsa. Den multipolära verkligheten eroderar den imperialistiska, nyliberala världsordningen. En annan situation öppnar sig när länder som Kina och Ryssland går framåt.

Hans poäng är inte helt okontroversiell. USA dominerar fortfarande militärt och ekonomiskt. De framväxande ”polerna” i denna nya ordning är väl knappast heller socialistiska, utan i allra högsta grad kapitalistiska?

– Nej, men det handlar inte om samma finanskapitalism som i väst, påpekar Jorge Capelán som menar att det inte är ländernas system i sig som är intressant, utan vad det nya läget öppnar upp för.

– En multipolär kapitalism är en svagare kapitalism som inte kan bortse från folket och som är beroende av folklig legitimitet.

Nog så, men vad med tanken på att gå bortom kapitalismen? Jorge Capelán är medveten om att en svag kapitalism inte är tillräckligt.

– Vi får självklart inte överskatta vår situation. Vi måste se våra egna brister och vara kritiska.

Han påpekar att de socialistiska rörelser som sitter i regeringsställning i Latinamerika bara tagit en liten del av makten. Den ekonomiska, men även den rättsliga, makten är fortfarande kapitalistisk och anpassad till imperialismen.

– Att på detta sätt ta makten bit för bit är förstås en lång kamp, och det krävs hjältemod men också en ideologisk kritik hela tiden för att inte gå vilse.

Synsättet påminner på många sätt om klassisk reformism. Många kommunistpartier i Latinamerika har också valt att inte gå upp i de socialistiska enhetspartier som bildats utan stället behållit sin självständighet samtidigt som de stödjer de socialistiska regeringarna.

– Det finns ingen karta som visar vägen till socialismen, påpekar Jorge Capelán.

Påståendet att utvecklingen i Venezuela är revolutionär kanske inte är så kontroversiellt. Annat är det med länder som Ecuador eller Brasilien. Jorge Capelans hela poäng är ju att det sker en antikapitalistisk utveckling i hela Latinamerika. Men stämmer det verkligen på ett land som Brasilien?

– Man kan ha många synpunkter på Arbetarpartiet i Brasilien och visst har de en egen kapitalistisk utveckling i landet. Men Arbetarpartiet har begränsat inflytande, argumenterar Jorge Capelán som menar att många därför kan skilja på president Dilma Rousseffs parti och själva systemet. De stödjer presidenten men är emot systemet.

– Det är samma process som pågår i Brasilien som i Venezuela. Fast med olika styrka och olika maktförhållanden, men visst finns det problem.

Brasilien framstår allt mer som en regional stormakt. Är då inte den nationella borgarklassen, de inhemska kapitalisterna, mer intresserade av detta bygge, än det latinamerikanska socialistiska projektet?

Nej, menar Jorge Capelán, den inhemska kapitalistklassen i Latinamerika är svag och beroende av imperialismen och inte alls patriotisk i dess positiva betydelse.

– Men Nicaragua är ett undantag! Där har den politiska högern blivit så beroende av USA:s bistånd och de europeiska ambassaderna att borgarklassen övergett den som politiskt instrument. Det är en av orsakerna till vänsterns framgång. Borgarklassen har accepterat den.

Idag har sandinisterna medvind. De levererar reella progressiva framsteg, även om mycket återstår. För en revolutionär socialistisk utveckling krävs förr eller senare en brytning med kapitalismen.

Kan utvecklingen mot en multipolär värld bidra till detta? Jorge Capelán är optimist.

– Socialismen har hela framtiden för sig!