”Oberoende" NGO:er i CIA:s tjänst mot Kuba

Publicerad 15 december 2016

Sveriges regering säger sig vilja öppna sig mot Kuba och satsa miljoner kronor på det så kallade civilsamhället. Om det är av en tillfällighet eller inte, åter vi vara osagt, men det är exakt samma beslut som den avgående Obamaadministrationen har fattat. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson granskar i två artiklar försöken att destabilisera Kuba.

Bilder

”NED har ett centralt mål; att finansiera partier, fackföreningar, NGO:s och medier som försvarar USA:s och västs intressen.”

José Manzaneda, Cubainformación tv

USA:s psykologiska krigföring mot Kuba intensifieras i dessa dagar. Det borde vara tvärtom efter Barack Obamas officiella besök i Kuba i mars 2016 då han lovade en ny era i relationerna mellan de bägge staterna. Men blockaden har förstärkts i stället för att ha upphört.

I FN för Obama ett cyniskt spel när han, som den högste ansvarige för USA:s utrikespolitik, gav order till sin FN-ambassadör att lägga ned sin röst när frågan kom upp till omröstning den 26 oktober 2016.

Konspirationen mot Kuba tar sig konkreta uttryck i följande fall från Colombia. Där fungerar två, av tusentals NGO:s, så kallade icke regeringsanknutna organisationer, som politiska murbräckor och stöd för den lilla men i västmedier otroligt upphaussade kubanska opposition.

Denna opposition påstår sig vilja se ”demokratiska förändringar” men har som yttersta mål att slå sönder socialismen på den karibiska ön. Därefter ligger vägen återigen öppen för USA att göra Kuba till ett Puerto Rico, en slags nykolonial ”fri och associerad stat”.

Dagens NGO:er runt om i världen är i praktiken småföretag som är totalt beroende av statliga medel eller utländska donationer. Pengarna ges inte utan att speciella villkor ställs och uppfylls. Ofta går statliga USAID eller det av USA:s kongress finansierade NED (National Endowment for Democracy) in och ger sitt stöd. Och därmed har oberoendet tagit slut.

– I dag finansierar NED projekt i 90 länder i världen under påståendet att ”främja demokratin”. Organet har ett centralt mål; att finansiera och förstärka politiska partier, fackföreningar, NGO:s och medier som försvarar USA:s och västs intressen i länder som Venezuela, Iran, Ecuador, Syrien, Ryssland eller Kuba.

Det säger José Manzaneda, baskisk journalist och mångårig bevakare av Kuba på Cubainformación tv, när Proletären ringer upp honom i Bilbao.

Jose Manzaneda skickar över NED:s lista över 31 kubanska NGO:s som tillsammans fick fyra miljoner dollar under budgetåret 2015. I dagens penningvärde blir det nästan 38 miljoner kronor. Ytterligare 30 miljoner dollar anslås av USA:s kongress och State Departement som genom USAID kanaliseras till Kuba via hemliga vägar.

I Latinamerika och stora delar av världen betraktas dessa institutioner som förtäckta civila organ i tjänst hos CIA. NED skapades av president Ronald Reagan 1982. Medgrundaren av NED var akademikern Allen Weinstein som öppenhjärtigt beskrev NED:s operationer i ett uttalande 1991:

”Mycket av det som vi gör nu, via NED, gjorde CIA i förtäckt skepnad för 25 år sedan.”

USA ger aldrig något gratis, utan att få något i gengäld. Minns John Quincy Adams, USA:s president (1825–1829) som redan då sammanfattade USA:s utrikespolitik med orden:

”USA har inga permanenta vänskapsrelationer, däremot permanenta intressen.”

Nyligen avslöjades att två colombianska NGO:er, Corporación Caribe Afirmativo, som arbetar med HBT-grupper, och den Afrocolombianska rörelsen Cimarron, har tagit emot och fortsätter att ta emot pengar från USA-institutioner. Även om dessa två rörelser har ädla syften i den krets de arbetar, så kostar det alltid något att ta emot dollar från den stormakt som ser sig som världspolis.

Corporación Caribe tog i februari 2014 emot en grupp kontrarevolutionära kubaner. Organisationen deltog också den 4-10 september 2016 i Bogotá i en konferens som arrangerades av Carlos Quesada, en costarikan som leder Institutet Ras, Rättfärdighet och Mänskliga Rättigheter, IRED.

Enligt Alberto Acevedo, journalist på det colombianska kommunistpartiets veckotidning Voz, tar Quesada emot hundratusentals dollar varje år från USA:s State Departements olika organ för att samordna kampen mot Kuba i andra länder.

Quesada har lett flera samarbetsprojekt mot Kuba sedan 2011 och stött Medborgarkommittén för rasintegration (CIR), Kubanska Ungdomens Samtalspanel, de världsberömda Damerna i vitt och en juristgrupp kallad Cubalex. De får bra betalt för att inför regionala och internationella organ framställa sig som företrädare för Kubas civilsamhälle.

Täckmanteln är ”utbildningskonferenser” där deltagarna utbildas i att ta fram en ”skuggrapport” när olika internationella organ som FN, OAS, med flera presenterar sina officiella rapporter. Det är en lobbyverksamhet som kan verka oskyldig, och som är det i de flesta fall.

Men när det gäller länder som brutit med beroendet med USA, som Venezuela, Kuba, Nicaragua, Ecuador, Bolivia med flera , handlar det för det påstådda ”civilsamhället” om att ”få in en fot” med en negativ klang i slutrapporten mot de nämnda länderna. Rapporten blir därefter en ”källa” för de korporativa medierna och Vita Huset. En källa de använder i sin psykologiska krigföring mot de nämnda länderna.

Enligt den colombianske journalisten Acevedo är ovan nämnda NGO:n IRED ett instrument som används av State Departement i dess politiska och ideologiska krigföring mot den kubanska revolutionen. IRED ”tar emot kopiösa summor från USA:s UD och de olika underrättelseorganen för att driva antikubanska program i utlandet. De nationella NGO-rörelserna ikläds en utstyrsel som ’civilsamhälle’ men i verkligheten utgör de en konspiration mot den socialistiska revolutionen i Kuba”, sammanfattar han förvandlings-processen av dessa NGO:s.

Och på den colombianska arméns eget hotell i Bogotá, Hotel Tequendama, talade IRED:s utsända inför och gav instruktioner till colombianska NGO-rörelser under en hel vecka.

Juan de Dios Mosquera, direktör för den colombianska NGO:n Cimarron, kritiserade Acevedos artikel i kommunistpartiets tidning Voz men nämnde inte vad han själv hade skrivit efter sin resa till Kuba 2011. Där togs Juan de Dios Mosquera emot av den kände kontrarevolutionären Manuel Cuesta Morua, starkt bunden till de högerextrema militaristiska exilkubanerna i Miami. I tidskriften ISLAS skrev Dios Mosquera:

”Från och med detta mitt första besök i Kuba ska jag bli en missionär för att riva ned den romantiska myt om den eviga kubanska revolutionen som jag har förstått har misslyckats och är ogenomförbar sedan mer än ett halvt sekel. Den är lika skröplig som Fidel Castro själv, liksom husen i Havanna, som Kubas bilar.”

Mosquera skrev i sin replik till Voz att han har levt ett hederligt liv. Men när vi söker på Google ser vi att hans oberoende haltar. Det visar sig att delar av de ekonomiska resurserna till Cimarron kommer från krigsplanen Plan Colombia.

När USA:s dåvarande president Bill Clinton lämnade över Lagprojektet Plan Colombia till USA-kongressen i slutet av 1990-talet tog senatorn Paul Coverdell, som förste talare, ordet och sa: ”För att kontrollera Venezuela (som förfogar över världens största oljereserver) måste vi ockupera Colombia militärt.”

Av de nära åtta miljarder dollar Plan Colombia kostade de colombianska skattebetalarna utgjorde över 70 procent militära komponenter för att upprusta och förstärka kriget mot vänstergerillan. Resten gick till andra samhällssektorer som NGO:s.

Och i Cimarrons egna publikationer på nätet kan vi läsa följande:

”Som en strategi för Cimarrons Nationella Kvinnoförening, och med hjälp från USAID-Plan Colombia skapades det Nationella Afrocolombianska Kvinnonätverket KAMBIRI.”

Kontrarevolutionären Manuel Cuesta Morua är en av EU:s favoritkubaner. Han är språkrör för Arco Progresista och samordnare för Plataforma Nuevo País. Han säger sig vara socialdemokrat och har genomfört flera turnéer i Europa, inklusive Sverige, där han uppbådade politiskt och ekonomiskt stöd.

Han har också samarbetat med Venezuelas högerledare Leopoldo Lopez som 2014 uppmanade venezolanerna att störta regeringen Maduro med följden att 42 människor dödades och hundratals skadades av Lopez anhängare. Han dömdes därför till 14 års fängelse.

I augusti i år bjöds Cuesta Morua till Demokraternas konvent USA för att på ett ungdomsforum föreläsa om behovet av att ”bekämpa diktaturen och genomföra demokratiska förändringar i Kuba”. Framför sig hade han en stor samling unga latin-amerikaner som ska bli ”de framtida unga ledarna i Latinamerika och Karibien”. Ungdomarna var utvalda företrädare för Latinamerikas höger för att formas av ”moderna demokratiska idéer”. Finansiär var NDI, Nationella Demokratiska Institutet, som är Demokraternas civila CIA-variant.

På forumet talade även Ana Margarita Vijil, ordförande för det nicaraguanska partiet MRS, Rörelsen för Sandinistisk Förnyelse. Vijil kramade om och lät sig fotograferas med Manuel Cuesta och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright (1997-2001).

Vijil har sedan 2015 även sammanträffat med ordföranden i representanthusets utrikeskommitté, den tillika rabiata antikubanen Ileana Ros Lethinen, som i slutet av september i år la fram ett lagförslag, Nica Act, som beordrar USA:s företrädare i internationella finansorgan att lägga in veto mot lån till Nicaragua.

Och hur står det till med Corporación Caribe Afirmativo som arbetar med HBT-grupper vid den colombianska atlantkusten? Med några snabba sökningar på Google med sökordet NED och Corporación Caribe ser vi att organisationen 2011 och 2015 fick 39.953 USD respektive 75.000 dollar av NED.

Wilson Castañeda, ordförande för den colombianska HBT-gruppen, stod i februari 2014 som värd för ett möte som hölls i turiststaden Cartagena på Colombias atlantkust. De kubanska kontrarevolutionärerna Juan A. Madrazo Luna, Fernando Edgardo Palacio, Víctor Manuel Dominguez García och Carlos Quesada, IRED:s högste chef, kom på besök.

Quesada fortsätter att organisera och utveckla det antikubanska nätverket i utlandet och fyller CIA-NED:s uppgift, som colombianske Alberto Acevedo beskrev i det tidigare nämnda reportaget ”Konspirationen mot Kuba”.

Dick Emanuelsson