Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Proletären generaliserar om kommunistpartiernas syn på Kuba”

Det var en i huvudsak bra och intressant Ledare i Proletären nr 48 om Fidels och den kubanska revolutionens roll i den internationella kommunistiska rörelsen. Det skriver Latinamerikareportern Dick Emanuelsson i en kommentar till Proletären. Men Dick Emanuelsson är kritisk till ett avsnitt i texten. Här förklarar han varför.


LÄS SVARET FRÅN LEDARREDAKTIONEN

Det är intressant och bra att Proletären uppmärksammar Fidels order till Raul att inte uppföra vare sig monument, statyer eller utveckla en slags personkult kring hans person.

Med all respekt för Proletären, som jag läser med brinnande intresse varje onsdag då den dyker upp i pdf-format, men tidningen begick och anammade, som så många andra tidningar under det gångna seklet en personkult som i sin politiska förlängning inte är bra och än mer är emot den leninistiska partiteorin.

Uppgiften för en ledarskribent att väga orden i en ledare i ett så speciellt politiskt känsligt tema som Fidels bortgång och värdera hans roll i historien är ingen femminutersuppgift. Att generalisera eller banalisera kan aldrig ingå i arbetet för en journalist på en tidning som anser sig vara vänster i en tid då en del inom lightvänstern och dess medier i dag bara når fram till ”antisystemstadiet”, följt av lite antirasism och flyktingförespråkande.

De har tappat det historiska målet, kampen om socialismen, för de vågar inte eller kan inte ta den fighten mot dem som med en massivt bedövande kraft från hela etablissemanget predikar antikommunismen. Proletärens ledare var därför ett välkommet bidrag till att värdera Fidels roll i ett historiskt perspektiv.

Dock finns det en passus där jag anser att ledarredaktionen generaliserar:

”Revolutionen var allt för radikal för dåtidens Moskvaledda kommunistpartier som satte det fredliga samförståndet med imperialismens stormakter före kraven i breda folklager på en annan social och ekonomisk ordning som garanterade jord åt bönderna, arbete och bröd åt arbetarklassen och fred och frihet åt länder”.

Det tror jag inte, att revolutionen skulle ha varit för ”radikal”. Snarare är det kanske så att de nämnda partierna, från helt andra perspektiv och förutsättningar, analyserade sina egna möjligheter till att störta kapitalismen i respektive länder.

I frågan om det kubanska kommunistpartiet (PSP) handlade det nog inte om att man var rädd för en ”radikal” revolution utan mer att man inte lyckades kombinera den sociala kampen med den politiska och i ett givet ögonblick ställa den riktiga parollen. För det behövdes det en Fidel. Och kommunisterna ställde sig inte vid sidan av den kampen utan blev en del av den, som vi ska se längre fram.

Det är sant att delar av de latinamerikanska kommunistpartierna under en kort period i slutet av andra världskriget och några år senare satte den fredliga samlevnaden i förgrunden, vilket kunde ses som att de var mer intresserade av fred för Sovjetunionen och ge utrymme att återuppbygga det av kriget förödda landet, framför kampen för det egna arbetande folket.

Flera av de latinamerikanska kommunistpartierna gick än längre och bytte namn från ”kommunistiska” till ”socialistiska” partiet. Till exempel det nicaraguanska som döpte om sig till Partido Socialista Popular, påverkade av ”Browderismen”, Earl Browder som var generalsekreterare i USA:s kommunistparti 1934-1945, presidentkandidat 1936 och 1940.

Men denna historiska passus har överdrivits, i synnerhet av dåtidens ultravänster i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, då präglad av sekterism mot de historiska kommunistpartierna och en blindhet för de mer detaljerade skeendena i historiens gång. Browder kom också att kritiseras av ledande sovjetiska kommunister som menade att Browder underskattade klasskampens roll.

Men när jag menar att Proletärens ledare generaliserar handlar frågan om huruvida varje latinamerikanskt parti kan anklagas för att vara ”Moskvavänligt” och neutralt i den egna klasskampen, och till och med motståndare till all väpnad kamp?

Det kubanska kommunistpartiet vann i allmänhet valen inom fackföreningarna. Ledande kommunister mördades under partiets hela existens. I staden Bayamo, där Fidels kvarlevor passerade i lördags, reste sig arbetarna på sockerrörsplantagerna med gevär i handen under Machadodiktaturen på 1930-talet, hissade den röda fanan med hammaren och skäran och utropade den amerikanska kontinentens första Sovjet.

Det är inte sant att det kubanska kommunistpartiet, Partido Socialista Popular, som Raul Castro tillhörde, stod vid sidan av 26-julirörelsens väpnade kamp efter att Fidel och ”los Barbudos” hade återvänt till Kuba efter exilen i Mexiko.

Tvärtom, kommunistpartiet och Studentdirektoraret var två oundgängliga delar av den kubanska revolutionens faktorer och aktörer tillsammans med 26-julirörelsen. Kommunistpartiets massinflytande i främst fackföreningarna utgjorde nyckeln till den kommande generalstrejken i städerna och studenternas rörlighet och revolutionära karaktär och rebellanda stimulerade organiserandet av störtandet i städerna, vilket Fidel ständigt återkom till.

Fidels bidrag till historien är att ha kanaliserat det kubanska folkets kamp in på en mer avancerad kampform än den gängse som kommunisterna hade förespråkat. Han var det politiska geniet som förstod att just detta enande av det kubanska folket och den politiska bredden, med sina tre aktörer i spetsen, var avgörande för revolutionens framgång och seger. Hans politiska plattform framkom tydligt i hans försvarstal under rättegången mot honom som skulle bli boken ”Historien ska frikänna mig”.

Hans enorma intellektuella kapacitet i tillämpandet av taktik och strategi i den tidsepok som följde efter revolutionens seger den 1 januari 1959 bekräftades i att han lyckades neutralisera flera av de borgerliga krafterna som endast ville störta Batista men låta den kapitalistiska strukturen, med ett antal fernissande reformer, förbli intakt.

Att beskylla de latinamerikanska kommunistpartierna för att dämpa sin egen roll i klasskampen för följsamhet mot Moskva är nog att begå våldtäkt på historien.

Det colombianska kommunistpartiet som bildades 1964 är den äldsta väpnade gerillarörelsen i Latinamerika och har alltid förfäktat parollen ”en kombination av alla massornas kampformer”, vilket orsakade och orsakar raseri i den colombianska oligarkin eftersom parollen handlar också om massornas rätt att beväpna sig, en i Colombia nästan naturlag. Men de har alltid hävdat att den väpnade, som alla andra kampformer, är underordnad den politiska kampen.

Det costaricanska kommunistpartiet deltog i den väpnade konflikten redan på 1940-talet.

Det salvadoranska kommunistpartiet, som leddes av Farabundo Marti, reste sig med arbetare och bönder mot militärdiktaturen 1932 som slutade med en massaker av 30000 salvadoraner.

Historien upprepade sig 1980 då kommunisterna, med stort inflytande över massrörelsen, fattade beslutet att ansluta sig till den väpnade kampen och arbeta för ett enat Generalkommando. Partiets gerillarörelse FAL kom att bli en av fem rörelser inom FMLN som i slutoffensiven i november 1989 intog halva huvudstaden.

Det venezuelanska kommunistpartiet, PCV, var ett av Latinamerikas största kommunistpartier 1960 då det lämnade den ”fredliga samlevnaden” i städerna för att med sin FAL-gerilla söka störta dåtidens socialdemokratiske president, antikommunisten Romulo Betancourt.

Jag hade många samtal med venezuelanska kommunister när jag första gången kom till Venezuela 1980. Kamraterna var då splittrade i synen på hur man skulle hantera frågan om den väpnade kampen.

De som var för menade att den kubanska revolutionens seger underlättade för de sydamerikanska kommunisterna att resa sig. De som var motståndare pekade på att de venezuelanska kommunisterna kontrollerade de viktigaste fackföreningarna, framför allt oljearbetarnas mäktiga fackförbund, och kunde genomföra viktiga strejker som successivt skulle förstärka kampen. ”Om vi lämnar dessa massorganisationer i händerna på antikommunisterna i AD (Accion Democratica, sossarna i Venezuela) står vi utan organiserat masstöd i städerna”, resonerade de andra.

Partiet lämnade städerna och under ett antal år verkade PCV i den väpnade kampen men utan större framgång. Däremot dödades mycket viktiga kadrer för partiet och sossarna tog över de viktigaste fackföreningarna.

I Sydamerika deltog och organiserade det brasilianska kommunistpartiet den väpnade resningen i början av 1930-talet, som suveränt har beskrivits av Jorge Amado, en av Latinamerikas främste författare och dessutom brasiliansk kommunist.

Det chilenska kommunistpartiet organiserade den Rodriguistiska Fronten Manuel Rodriguez 1983 under militärdiktaturen. Det var det enda partiet av den chilenska vänsterns partier och rörelser som under 17 år kunde stå emot alla försök att slå sönder partiet fysiskt och politiskt.

Det paraguayanska kommunistpartiets heroiska insatser i den underjordiska kampen mot militärdiktaturens Stroessners 35-åriga historia ska också ses i det ljuset.

Det bolivianska kommunistpartiet skickade flera kadrer dit Che hade upprättat sitt första läger i Bolivia. Men partiets ledning var inte överens om tidpunkten för en revolutionär resning i landet.

Och det är här vi måste se självkritisk på historien. Lenins tes om ”utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik” bör alltid vara en princip. I den tesen handlar det om att analysera förutsättningarna för att ställa den ena eller den andra parollen. I Bolivias fall är det utan tvekan så att militärregimen, under ledning av general René Barrientos, vid det tillfälle när Che anlände till Bolivia lanserade förslaget till en jordreform som de jordlösa bönderna satte stora förhoppningar till. Som alla vet massakrerades den större delen av Ches gerillasoldater.

Men det bolivianska folket visade att alla slags kampformer, inklusive barrikader, stenar, hungerstrejker med mera, som utgörs av massorna har förutsättningar att segra vid ett givet ögonblick. Det bekräftade bolivianerna när Felipe Quispe och ett antal andra folkledare, mot Evo Morales och hans parti MAS, störtade El Gringo 17 oktober 2003. Evo Morales och MAS hoppade på i slutkampen mot Gonzalo Sanchez de Losada. Det folkliga övertagandet var inte på något sätt oblodigt, även om revolten inte var resultatet av en väpnad resning utan en folkresning. Ett 80-tal dödades och hundratals skottskadades.

I Uruguay slogs alla försök till väpnat motstånd också ner. Den urbana Tupamarosgerillan växte fram ur den småborgerliga studentvänstern under den civila regeringen men utgjorde aldrig något hot mot regeringen, även om militären och en civil del av borgarklassen genomförde militärkuppen i juni 1973, med den förevändningen.

Det finns alltså en rad aspekter som man måste ta i beaktande när man analyserar den latinamerikanska och karibiska kontinenten men det viktigaste är att man inte får generalisera utan förstå olikheterna, trots Simon Bolivars och Chavez dröm om ett enda stort Fosterland.

Jag vill ändå passa på att lyckönska Proletären för att ha författat den bästa ledaren om Fidel och hans revolutionära bidrag till den internationella kommunistiska rörelsen i form av den kubanska revolutionen och sätter in en hundring på Proletärens giro med hopp om att tidningen ska växa och spridas än mer.

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa, Honduras