Stora utmaningar för socialismen på Kuba

Publicerad 17 mars 2016
Deltagarna på studieresan besöker en möbelfabrik. Här har bonuslöner gett arbetarna ökade inkomster.
Deltagarna på studieresan besöker en möbelfabrik. Här har bonuslöner gett arbetarna ökade inkomster.

Söndag 20 mars välkomnade Kubas president Raul Castro USA:s motsvarighet Barack Obama till Havanna. Ett historiskt besök i en tid när det sker stora förändringar på Kuba. Här diskuterar Lars Rothelius socialismens utmaningar utifrån Kommunistiska Partiets studieresa till Kuba 2015.

Bilder
  • Arbetare i Gamla Havanna tar lunchpaus. Idag arbetar 27 procent av arbetskraften i den privata sektorn. Men produktiviteten är låg.
  • Sedan augusti förra året vajar stjärnbaneret vid USA:s ambassad i Havanna.
  • De svenska kommunisterna möter Pedro Noel Camillo från det kubanska partiets ledning.
  •  Juan Valdés Figueroa, Europasektionen Kubas kommunistiska parti
  • José Luis Rodríguez García, Kubas finans- och planminister under 16 år, ser både problem och ljuspunkter för framtiden.

”Vi vet var vi står. USA har försökt ta kontrollen över Kuba sedan innan Marx föddes. Kubas kamp för självständighet går vidare.”

Juan Valdés Figueroa, Europasektionen Kubas kommunistiska parti

Barack Obamas statsbesök blir ett konkret bevis på de minst sagt rejält upptinade relationerna mellan de två grannstaterna, en naturlig följd av upprättandet av diplomatiska relationer i augusti förra året.

Inte tu tal om annat än att nu byggs broar över den vida klyftan länderna emellan. En klyfta som djupt påverkat livet för det kubanska folket alltsedan de revolutionära trupperna för 57 år sedan tågade in i Havanna under ledning av Fidel Castro nyårsdagen 1959.

Men många revolutionära socialister och Kuba-vänner världen runt frågar sig på vems villkor dessa broar ska byggas. Kan Kuba överleva ett sådant närmande som ett självständigt och fortfarande socialistiskt land? Det skulle förvisso inte vara första gången i historien som socialistiska samhällsbyggen rämnar. Kapitalismen i USA-imperialismens skepnad besitter ju, trots egna ekonomiska bekymmer, en enorm ekonomisk och inte minst militär förmåga att styra andra länder efter sina egna intressen.

Till saken hör också att Kuba under senare år genomfört ekonomiska reformer. Bland annat ett nytt lönesystem i industrin där ökad produktivitet ger ökad lön. Men också ökat privat ägande av såväl service som produktionsföretag, vilket kan låta som avsteg från ett socialistiskt förhållningssätt.

Frågan om socialismens överlevnad är adekvata tankar som också fanns i huvudena på de åtta deltagarna i Kommunistiska Partiets studieresa till Kuba i augusti förra året. Vårt syfte med resan, som kom till stånd genom ett initiativ från Kubas ambassadör i Sverige, var att söka få en fördjupad insyn i den ekonomiska och politiska verkligheten i ett land vars hela samhällsstruktur är utsatt för en förödande ekonomisk blockad iscensatt av USA.

Nu föll det sig så att vår vistelse i Kuba förra året kryddades med att Stjärnbaneret åter hissades i Havanna, när USA för första gången sedan revolutionen inrättade en ambassad i landet. Ett reellt steg mot det brobygge som Obamas statsbesök 20-21 mars är ett uttryck för.

I denna verkliget mötte vi på skilda nivåer i det kubanska samhället en medvetenhet om situationen. Som bland de 300 arbetarna på möbelfabriken Batanbano någon timmes resa från Havanna där vi mötte en tillfredställelse över det nya lönesystemet.

– Numera får vi arbetare mer i plånboken när vi uppfyller planmålen, berättar en av träindustriarbetarna när vi går runt i fabriken som mest tillverkar kontors- och sovrumsmöbler.

I denna fabrik har de anställda enats om att lönebonus styrs av både kollektiva och individuella faktorer. I industrier vi besöker tillämpas såväl mer individuella faktorer som på andra ställen enbart kollektiv bonus. Det avgörande är att bonus tydligt är kopplat till produktionsresultatet. Viktiga förändringar som nödvändiggjorts av landets pressade ekonomiska läge.

– USA för ett smutsigt krig mot vår ekonomi. Så beskriver Juan Valdés Figueroa, ansvarig vid Europeiska sektionen vid centralkommitténs internationella avdelning, huvudanledningen till Kubas pressade ekonomiska läge. Han förklarar vidare att Obamas motiv bakom de upptinade relationerna är att blockaden inte uppnått det eftersträvade resultatet att krossa revolutionen. USA ändrar inte sina strävanden utan bara sättet att genomföra dem. Samtidigt pågår ett mediekrig mot Kuba där det påstås att Kuba gett upp. Syftet är att förvirra vänstersidan och förminska solidaritetsarbetet med Kuba.

– Men vi vet var vi står. USA har försökt ta kontroll över Kuba sedan innan Marx föddes. Kubas historiska kamp för självständighet går vidare, konstaterar Juan Valdés Figueroa.

Han berättar också att de ekonomiska förändringarna som antogs på 6:e partikongressen 2011, efter omfattande diskussioner där över 8 miljoner kubaner deltog, ska behandlas på 7:e kongressen våren 2016. En viktig kongress där Kubas ekonomiska modell står i centrum. Det blir en förstärkt ideologisk diskussion kring landets utveckling.

Klyftan länderna emellan har sin upprinnelse i det imperialistiska USA:s historiska dominans över Kuba sedan slutet av 1800-talet. Under 1950-talet tydligt uttryckt i den mäktiga grannens stöd till den hatade diktatorn Batista. Som alla länder på USA:s bakgård Latinamerika skövlades Kuba på råvaror till priset av en djup fattigdom för folkmassorna.

Efter revolutionens seger och det CIA-ledda invasionsförsöket i Grisbukten 1961 vidgades klyftan och blev än större under USA-imperialismens kriminella blockad av det socialistiska Kuba. Men genom de nära relationerna med det socialistiska östblocket, och medlemskap i dess ekonomiska
samarbetsorgan Comecon, blev blockaden länge mest nålstick som i liten grad påverkade Kubas ekonomiska utveckling.

Det lilla latinamerikanska öriket kunde med socialistiska metoder under ledning av Kubas kommunistiska parti på 30 år resa folket och landet från den djupaste fattigdom till ett relativt välstånd. Särskilt lyckade är de långsiktiga satsningarna på utbildning, vård och omsorg vilket lett till att Kubas arbetarbefolkning i dessa avseenden nått en levnadsstandard som inte vara vida överträffar övriga Latinamerikas utan också många ”högutvecklade” kapitalistiska länder inklusive de nära grannarna USA och Kanada.

Men landets ekonomi förändrades drastiskt med Sovjetunionens fall 1991 då handeln med länderna i Comecon bildligt talat föll samman nästan som över en natt. Vi återkommer till beskrivningen av det som kubanerna kallar specialperioden med konstaterandet att Kubas ekonomiska bekymmer å det grövsta utnyttjades av USA-imperialismen som genom skärpningar av blockaden i två steg 1992 och 1996 under presidenterna George W Bush och Bill Clinton.

Vid sammanlagt tio arbetsplatsbesök i tillverkningsindustrier, vårdinstitutioner, ett stadsjordbruk och ett forskningscentrum tillbringade vi åtskilliga timmar tillsammans med representanter för den lokala ledningen och fackföreningen, men också med vanliga arbetare och vårdpersonal.

Vi mötte en frisk öppenhet i samtal kring politiska och sociala frågor på företag och vid besök i flera grannskapscenter och ett gatumöte med en lokal CDR-kommitté. Så var det faktiskt överallt, inte bara bland vanligt folk utan också vid sammanlagt sex möten med relativt höga representanter för staten, kommunistiska partiet och Kubas LO. Undertecknad upplevde härvidlag en befriande fräschör jämfört med mitt första partibesök i landet 2009.

Då som nu mötte vi hos arbetare och vanligt folk en bred medvetenhet om läget i det egna landet och omvärlden, då särskilt förhållandet till USA-imperialismen.

De mest intressanta besöken var på fyra fabriker: En möbelfabrik, en fabrik som tillverkar elkablar, en romfabrik och en fabrik som tillverkar dörrar, kylskåp, elektroniska apparater med mera. Fabriker med mellan 150 och 1300 anställda. Överallt ett kamratligt mottagande. Arbetarna var överlag nöjda med bonuslönerna som introducerats sedan några år tillbaka. I år har de nått målen och fått ut bonus varje månad. Livsvillkoren blir bättre.

För oss som själva jobbat många år är den goda stämningen bland de anställda frapperande. När vi går runt med fabrikschefen, partichefen, fackordföranden, ungdomsförbundets ordförande och ytterligare tiotalet anställda så märks det tydligt ett stort mått av kamratskap och förtroende från de arbetandes sida. Oftast har de ledande hämtats från golvet. Även med flera hundra anställda så känner de varandra.

På alla de verkstäder vi besökte var organisationsgraden i facket 100 procent. Lite drygt tio procent av de anställda var partimedlemmar och något färre medlemmar i ungdomsförbundet. Klart att de inte visar oss de sämsta arbetsplatserna, men i den statliga sektorn är de socialistiska idéerna djupt förankrade.

Kanske var mötet med José Luis Rodríguez García, som var Kubas finans- och planminister under 16 år och som nu arbetar på CIEM ett statligt forskningsinstitut om världsekonomin, det bästa exemplet under studieresan på öppenheten kring landets politiska och ekonomiska läge.

Han gav oss en dryg timmes exposé över Kubas ekonomiska situation från specialperioden, då Kuba var så fullständigt isolerat att det kan beskrivas som ett militärt kristillstånd, till dags dato. På tre år efter Sovjets fall sjönk Kubas BNP med 34 procent, jordbruksproduktionen med 47 procent och importen föll från åtta miljarder US-dollar till två miljarder.

Till följd av detta sjönk det genomsnittliga kaloriintaget till 1850 kalorier per dag, långt under de 2100 kalorier som är nedre gränsen för normalintag. Folk led av proteinbrist.

Sedan skärpte USA blockaden 1992 med lagen som stoppade utländska båtar att angöra Kuba och vidtog ännu en skärpning 1996 med lagen som stoppade ekonomiska investeringar i Kuba. Först 2005 passerades 1989 års BNP.

Fortfarande ligger två tredjedelar av jorden i träda, hälften av landets traktorer står stilla, jordbruksproduktionen är lägre än på 1980-talet och självförsörjningsgraden på livsmedel är bara 50 procent, 18 procent av arbetskraften finns inom jordbruket som bara bidrar med fyra procent av BNP etc.

José Luis Rodríguez García förklarade den dubbla valutan som nödvändig.

– Vi kunde inte devalvera oss ur situationen, eftersom vi då inte hade klarat kostnaden för den nödvändiga importen av inte minst livsmedel.

På den positiva sidan finns en ökande stabilitet i de inhemska finanserna med budgetstabilitet, ökande kaloriintag, och en genomsnittlig tillväxt på 4,4 procent 1994-2014.

Den positiva utvecklingen beror delvis på de ekonomiska förändringarna som beslutades på 6:e kongressen. Men samtidigt påpekar José Luis Rodríguez García att ”det är mycket komplicerat att få till stånd en verklig förändring i en socialistisk ekonomi”.

1989 sysselsatte den privata sektorn sex procent av arbetskraften vilket nu har vuxit till 27 procent. Men dessa 27 procent bidrar bara med 12 procent av landets BNP. Orsakerna är flera, låg effektivitet, dålig tillgång på kapital, små industrier och småföretagsamhet är inte lika produktiva. Samtidigt är det ett stort problem att löner i statliga sektorn är lägre än i den privata.

– Lönerna i den statliga sektorn måste upp men det är mycket svårare än förr.

En annan utmaning som måste genomföras är att komma bort från systemet med två valutor. En svår process som kommer att ta minst sex år. En annan utmaning är den ökande ojämlikheten inom befolkningen. Det folkliga deltagandet i den ekonomiska processen är för låg och det skrivs för lite i den inhemska pressen om dessa frågor.

Ändå ser framtiden ljusare ut än på länge med en stadig ökning av BNP med drygt fyra procent per år. Dock behövs stora investeringar, inte minst från utlandet, men i detta avseende kommer det mest att handla om punktförbättringar till den dag då blockaden lyfts. Under de närmaste 5-10 åren måste jordbrukets andel av BNP öka från fyra till mellan sju och tio procent och industrins från 13,5 till 20-25 procent.

Så ser vi att ekonomiska förändringar på Kuba är nödvändiga om socialismen ska överleva. Framtiden får utvisa om just de mått och steg som redan tagits och de som kommer att tas blir de rätta.

Viktigt är att förändringarna baseras på erfarenheter som det kubanska kommunistpartiet dragit av de senaste tjugofem årens kamp för överlevnad. Lägg därtill öppenheten att finna nya lösningar kryddat med det envetna fasthållandet vid socialismens grundtankar och en djupt rotad patriotisk antiimperialism så finns det anledning att trots den fortsatta blockaden se ljust på brobygget i relationerna mellan Kuba och USA.

Vilket framhölls vid studiegruppens möte med Jorge Quesada Concepción, vice chef för utrikesministeriets avdelning för Europa och Kanada, där han förklarade att en huvudorsak till USA:s nya attityd är Kubas stöd från övriga Latinamerika och USA:s tydliga isolering i regionen.

Blockaden har misslyckats vilket tvingat fram öppningen. Men politiskt har USA inte ändrat sin målsättning att förändra det kubanska systemet ett enda dugg.

– Vi är villiga att anta utmaningen. Kubas folk är väl förberett.