Vänsterseger i Ecuador

Folket står bakom Rafael Correa

Publicerad 19 februari 2013
Den omvalde presidenten Rafael Correa talar till sina anhängare. Vänstersegern har betydelse för hela Latinamerika.
Den omvalde presidenten Rafael Correa talar till sina anhängare. Vänstersegern har betydelse för hela Latinamerika.

Ecuadors vänsterpresident Rafael Correa stärkte sin ställning i söndagens val. Användandet av landets rikedomar till fattigdomsbekämpning och satsningar på utbildning och vård har gett honom brett stöd.

Fakta och bakgrund
Rafael Correa
  • Rafael Correa vann sitt första presidentval i november 2006. Vid sitt tillträde talade han om nödvändigheten av en ”medborgarrevolution”.
  • En av de första stora förändringarna var utarbetandet av en ny konstitution. I september 2008 röstade 64 procent av folket för den nya konstitutionen som bland annat garanterar invånarna rätten till bostad, gratis vård och utbildning, stärker den statliga kontrollen över naturresurserna samt förbjuder utländska militärbaser på ecuadoriansk mark.
  • Det sistnämnda riktade sig mot USA-basen Manta. Efter att kontraktet löpt ut 2009 utrymdes basen och USA förlorade sitt militära fäste i Ecuador.
  • När den nya konstitutionen trädde i kraft 2009 genomfördes nyval på alla poster. Correa vann på nytt med 52 procent bakom sig.
  • Samma år anslöt sig Ecuador till Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika (ALBA), som samlar de mest radikala länderna i Latinamerika och Karibien.

Söndagens val gav en klar seger för Rafael Correa och hans vänsterallians PAIS. I presidentvalet fick Correa 56,7 procent av rösterna mot 23,3 procent för närmaste utmanaren, den konservative bankiren Guillermo Lasso. Övriga kandidater fick sju procent eller mindre.

Resultatet i parlamentsvalet är när detta skrivs inte klart, men de preliminära siffrorna pekar på att PAIS vinner en majoritet av platserna. Det utgör en viktig framgång för vänsterpresidenten. Tidigare har oppositionen haft parlamentarisk majoritet, vilken utnyttjats för att sätta käppar i hjulet för vänsterpolitiken.

När segern stod klar talade Correa till tusentals anhängare, som samlats vid presidentpalatset i huvudstaden Quito.

”Ingen kan stoppa denna revolution. Kolonialmakterna är inte längre de som bestämmer, ni kan vara säkra på att i denna revolution är det ecuadorianerna som bestämmer…”

Att Correa skulle vinna var väntat. Precis som i övriga vänsterstyrda länder i Latinamerika har den förda politiken inneburit märkbara förbättringar för majoriteten av folket. Under Correas sex år vid makten har regeringen satsat stora resurser på fattigdomsbekämpning och sociala reformer. Omfattande satsningar har gjorts på utbildning och vård, bostäder och vägbyggen. En viktig prioritering har också varit att förbättra situationen på landsbygden.

Dessa satsningar har finansierats genom att regeringen tagit pengarna där de finns. Ecuador är ett rikt land med stora resurser av olja och mineraler. Problemet är att de rikedomar som dessa naturresurser ger tidigare försvann ut ur landet eller hamnade i händerna på en liten inhemsk elit.

Correa har därför gjort samma sak som Venezuelas Hugo Chávez och Bolivias Evo Morales och satt stopp för plundringen. Kontrakten med de utländska bolag som verkar i Ecuador har omförhandlats. Det har inneburit minskade profiter för bolagen men ökade inkomster för staten.

Kritiken från höger mot vänsterpresidenten liknar den som hörs i andra länder med progressiva regeringar. Correa anklagas för att vara auktoritär, inskränka pressfriheten, hota den privata företagsamheten och skrämma utländska investerare.

Vad som skiljer Ecuador från exempelvis Venezuela är att det finns en högljudd vänsteropposition mot Correa. I denna ingår organisationer som representerar ursprungsfolken samt kommunistpartiet PCMLE, som menar att Correa för en närmast nyliberal politik och hindrar en verklig förändring.

Visst kan det finnas skäl att kritisera Correa. Ecuador har – av många skäl – inte alls gått lika långt i försöket att bryta kapitalets makt som Hugo Chávez Venezuela.

Samtidigt är det uppenbart att folkflertalet upplever att Correas sex år vid makten som en dramatisk förbättring jämfört med när högern regerade. Det är förklaringen till det breda stödet för Correa i valet, och det är även förklaringen till varför den mest framgångsrike av vänsterutmanarna inte fick mer än 3,2 procent av rösterna i presidentvalet.

”Detta är inte bara en seger för Ecuador, det är en seger för Latinamerika”, sade Rafael Correa i sitt tal från presidentpalatset.

Det regionala perspektivet är viktigt. I en tid när den USA-stödda reaktionen gör allt för att bryta vänstervågen och återta initiativet i Latinamerika är det av stor betydelse vem som vinner valen. För de radikala krafterna i regionen är vänsterkrafter vid makten, oavsett tillkortakommanden, betydligt bättre än att den öppna högern åter kan härja fritt.