Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Venezuelas Chávez kämpar för omval

Kampanjen inför Venezuelas presidentval 7 oktober är i full gång. Hugo Chávez reser land och rike runt och lovar att fortsätta ”övergången till socialismen”. Mot den sittande presidenten står Henrique Capriles Radonski med en nyliberal agenda som han helst håller hemlig.


Det har gått nästan 14 år sedan Hugo Chávez överraskade den venezuelanska överheten och dess utländska vänner och vann sitt första presidentval.

Söndag 7 oktober är det dags igen. Valkampanjen har varit i full gång sedan mitten av augusti. Flertalet opinionsmätningar ger Chávez ett försprång på 10–20 procent av rösterna mot utmanaren Henrique Capriles Radonski.

Men ingenting ska tas för givet. Den venezuelanska borgarklassen har flera gånger förr visat att den inte har minsta respekt för demokratin. Den har under årens lopp försökt med alltifrån kuppförsök och våldsamma attacker till anklagelser om valfusk för att bli av med Chávez. Inför årets val finns allvarliga farhågor om att delar av oppositionen kan komma att vägra acceptera en ny seger för den sittande presidenten.

Det mesta tyder dock på att Chávez kommer att sitta kvar i ytterligare sex år. Den ”bolivarianska revolutionen”, som omvälvningen kallas efter frihetshjälten Simón Bolívar, har ett brett stöd tack vare att den förbättrat levnadsförhållandena för majoriteten av venezuelanerna.

Det har skett genom sociala satsningar på utbildning, vård, bostadsbyggande och tillgång till rent vatten, men också genom att arbetarna återfått rättigheter som de fråntagits under 1980- och 1990-talets nyliberala era.

”Folket och arbetarna har verkligen gynnats. Man kan säga att det i varje familj finns någon som har dragit stor nytta av revolutionen”, säger Carolus Wimmer, internationell sekreterare för Venezuelas kommunistiska parti (PCV), i en intervju i den australiensiska tidningen The Guardian.

De venezuelanska kommunisterna står tillsammans med Venezuelas förenade socialistparti (PSUV) och andra vänsterkrafter bakom Chávez kandidatur.

Inför det förra presidentvalet 2006 framhöll Chávez att det inte räcker med reformer. Kapitalismen måste ersättas av socialismen. Efter att ha fått 63 procent av rösterna i valet ansåg sig Chávez ha mandat att gå vidare i arbetet för ett systemskifte.

Frågan om socialismen är också central i den nuvarande valkampanjen. Inför tiotusentals människor i staden La Guaria 30 augusti, ett av många massmöten under valkampanjen, förklarade Chávez:

”Vi måste fördjupa övergången till socialism inom den ekonomiska, politiska och kulturella sfären. Arbetarna måste spela en ledande roll i denna process…Kapitalismen befinner sig i en världsomspännande kris. Den försöker ta tillbaka allt som den förlorat. Valet står nu mellan socialism eller rovgirig kapitalism.”

I den plan för åren 2013-2019 som ligger till grund för presidentkandidaturen erkänns att Venezuela fortsatt är att kapitalistiskt land med en ärvd borgerlig statsmakt. För att gå vidare, menar Chávez, måste den gamla staten ”pulvriseras” och makten läggas i folkets händer.

Huruvida ”det tjugoförsta århundradets bolivarianska socialism” kommer att innebära ett verkligt systemskifte eller inte återstår att se.

De venezuelanska kommunisterna menar dock att det är för tidigt att tala om att Venezuela börjat bygga socialismen. PCV:s Carolus Wimmer framhåller att landet snarare befinner sig i en fas av frigörelse från imperialismen. I denna antiimperialistiska kamp menar han att det är viktigt att det finns en antikapitalisk och socialistisk orientering.

Ett steg i den riktningen som kommunisterna lyfter fram är den nya arbetsrättslagen. Den ger arbetarna rätt att organisera sig i socialistiska arbetarråd, vars målsättning är att ge arbetarna ökat inflytande eller rent av kontrollen över produktionen.

”… efter 13 år av bolivariansk revolution är det nödvändigt att vi tar ett steg framåt i riktning mot att arbetarna å ena sidan ska ha kontroll över produktionen och å andra sidan ska ha politisk kontroll över den bolivarianska revolutionen”, säger Carolus Wimmer.

Utmanaren Henrique Capriles Radonski är Chávez politiska motpol. Ett stort problem för Capriles och oppositionsalliansen MUD är att de reformer som genomförts under Chávez tid vid makten är så populära. För att vinna valet måste Capriles få stöd också av fattiga venezuelaner som upplevt stora förbättringar med den bolivarianska revolutionen. Det är en förklaring till att hans alternativ är otydligt.

Högerkandidaten anklagas dock för att dölja sin verkliga agenda. Nyligen fick venezuelanska medier tag på ett internt dokument från MUD som visar vilken ekonomisk politik Capriles kommer att driva efter en valseger. Innehållet i sig är inget överraskande. Enligt dokumentet planeras omfattande privatiseringar och en kraftigt bantad offentlig sektor. Det är samma nyliberala politik som förs av den venezuelanska oppositionens vänner världen över.

I Venezuela, som upplevt nyliberalismens förödande resultat under 1980- och 1990-talen, ger en sådan politik inga positiva associationer. Vilket vissa krafter inom oppositionsalliansen MUD insett.

Förra veckan gick William Ojeda, oppositionell parlamentsledamot, ut i öppen kritik mot Capriles hemliga agenda. Att inte erkänna de sociala framstegen under regeringen Chávez är att blunda för verkligheten, förklarade Ojeda. Han poängterade att Venezuelas folk inte kommer att acceptera nyliberalismen, oavsett vem som lägger fram den.
Fakta

Venezuelas Chávez kämpar för omval

Hugo Chávez
  • Vann presidentvalet i december 1998 och har därefter i ytterligare två val och en folkomröstning fått folkets stöd att sitta kvar.
  • Trots en mycket försiktig vänsterpolitik under de första åren av ”bolivariansk revolution” utsattes Chávez för kuppförsök, ekonomiskt sabotage och hot från USA-imperialismen och den inhemska borgarklassen.
  • 2003, året efter det allvarligaste statskuppförsöket, inleddes en rad sociala satsningar som kraftigt förbättrat folkmajoritetens levnadsförhållanden. Dessa finansieras direkt av det statliga oljebolaget PDVSA.
  • Chávez talade ursprungligen om en slags mellanväg mellan kapitalism och socialism, och han såg till och med den brittiska Labourledaren Tony Blair som en förebild. Men under processens gång har han – och det venezuelanska folket – radikaliserats.
  • 2005 förklarade Chávez att han kommit till insikt om att kapitalismen är oförmögen att tillfredsställa mänsklighetens behov och därför måste ersättas av det tjugonde århundradets socialism.
  • En svaghet i den venezuelanska omvälvningen är fokuseringen på personen Chávez. Det är han som symboliserar ”den bolivarianska revolutionen”, och det är han som de breda massorna har förtroende för.
  • Därför spred nyheten sommaren 2011 om att Chávez hade cancer stor oro. Efter upprepade behandlingar på Kuba är det officiella beskedet att Chávez är fri från cancern.
Henrique Capriles Radonski
  • Är en 40-årig advokat som kommer från en förmögen kapitalistfamilj. Han kandiderar för Runda bordet för demokratisk enhet (MUD). Här ingår de gamla maktpartierna, kristdemokraterna och socialdemokraterna, men också nyare högerpartier. I MUD finns även krafter som tidigare var allierade med Chávez, men som bytt sida då politiken radikaliserats.
  • I december 1998, samtidigt som Chávez vann presidentvalet, blev Henrique Capriles Radonski invald i parlamentet för kristdemokratiska Copei. Kort därefter var han med och grundade det liberala partiet Rättvisa först.
  • Detta parti var en av huvudmottagarna av ekonomiskt stöd av amerikanska politiskt bistånd från organisationer som NED och IRI.
  • 2000-2008 var Capriles borgmästare för Baruta, som är den östra, rikare delen av huvud-staden Caracas. Därefter blev han guvernör för delstaten Miranda.
  • Vid statskuppsförsöket mot Hugo Chavéz 2002 var borgmästare Capriles på plats utanför Kubas ambassad i Caracas. I strid med internationell rätt ströp demonstranterna ambassadens el och vatten, och Capriles själv kränkte kubanskt territorium genom att tränga sig in på ambassadområdet.
  • I sin ungdom var Capriles medlem i den internationella organisationen Tradition, familj och egendom. De venezuelanska kommunisterna betecknar rörelsens venezuelanska gren som fascistisk.