Vilka intressen finns bakom upproret i Ecuador?

Denna vecka sker en kraftmätning i Ecuador. Oppositionella organisationer genomför protestmarscher och på torsdagen är en landsomfattande strejk utlyst. Detta är den senaste i en rad missnöjesyttringar mot den sittande vänsterregeringen. Bakom protesterna finns alltifrån högerpartier och ursprungsfolksorganisationen Conaie till oppositionella fackföreningar och privata medier.

Det som vid första anblicken kan framstå som ett uttryck för ett brett folkligt missnöje är till sitt innehåll ett uppror för att värna överklassens privilegier och återta den politiska makten. Ett uppror där våld används för att destabilisera landet och skapa kaos. Det som sker i Ecuador har tydliga likheter med högerkrafternas mobilisering i Venezuela och andra väns-terstyrda länder i Latinamerika.

Bakgrunden till den aktuella konfrontationen i Ecuador går långt tillbaka i tiden. Ecuador är ett rikt land med stora naturresurser, men det är samtidigt ett av världens mest ojämlika länder.

Det var det folkliga missnöjet med decennier av nyliberalism och växande orättvisor som förde vänsterekonomen Rafael Correa till seger i presidentvalet i november 2006. Med maktskiftet inleddes den av Correa utlovade ”medborgarrevolutionen”.

Det var ingen revolution som vände upp och ned på den rådande kapitalistiska ordningen. Medborgarrevolutionen innebar snarare reformer för att minska fattigdomen, vidga demokratin och frigöra landet från USA:s och utländska storbolags grepp, det vill säga en liknande politik som övriga vänsterkrafter i regionen drivit när de kommit till makten.

Från första stund gjorde överheten i Ecuador motstånd mot ”medborgarrevolutionen”. Ett motstånd som bit-vis tagit sig våldsamma uttryck. I september 2010 mynnade det ut i ett kuppförsök. Det gick så långt att president Correa tvingades söka skydd på ett sjukhus i huvudstaden Quito efter att ha blivit angripen av polisstyrkor. En av de personer som befann sig i Correas närhet vid evakueringen från sjukhuset blev ihjälskjuten.

Trots ihärdigt motstånd från överheten har den förda politiken gett positiva resultat för flertalet invånare. 1,1 miljon människor har lyfts ur fattigdom under Correas maktinnehav och satsningarna på vård, utbildning och bostäder har gynnat långt fler. Att det finns ett brett folkligt stöd för vänstervridningen har bekräftats i varje val som hålls sedan 2006.

Den för folket positiva utvecklingen har inte på något sätt minskat överhetens vilja att sätta stopp för vänsterpolitiken och återställa den gamla ordningen. Trots att klyftorna i Ecuador fortsatt är gigantiska agerar landets rika elit för att stoppa varje försök att minska orättvisorna.

Det senaste exemplet är det skatteförslag som regeringen Correa lade fram i våras, och som var den fråga som utlöste den aktuella protestvågen. Oppositionen, ihärdigt understödda av de privata medierna, hävdade att de nya skatterna skulle slå hårt mot både arbetarklassfamiljer och små familjeföretag.

Men den progressiva arvsskatt och vinstskatt som regeringen föreslog skulle endast påverka de två rikaste procenten befolkningen. Vilket är samma grupp av människor som kontrollerar merparten av storföretagen i landet, inklusive de dominerande medierna.

När missnöjet med skattelagarna var ett faktum beslutade regeringen att dra tillbaka förslagen och öppna för en folklig debatt om hur en fortsatt omfördelningen av välståndet i landet ska genomföras.

De oppositionella svarade med att vägra dialog och istället lyfta fram en rad andra frågor och krav, inklusive att Rafael Correa ska avgå. Flera våldsdåd har följt i protesternas spår. Bland annat utsattes regeringspartiet Alianza Pais kontor i Guayaquil, Ecuadors största stad, för ett bombdåd den 13 juli.

I den långa marsch som ursprungsfolkens organisation Conaie tillsammans med högerpartier och andra oppositionella genomför denna vecka har den flera gånger om folkvalde Correa kallats för ”diktator”.

Att Conaie gjort gemensam sak med högerprofiler som presidentkandidaten och bankmannen Guillermo Lasso har väckt protester bland tidigare Conaieledare och andra representanter för ursprungsfolken. De frågar sig hur Conaie, som i decennier försvarat ursprungsfolkens rättigheter, kan välja att motarbeta den regering som på allvar förbättrat deras situation och samtidigt alliera sig med de gamla förtryckarna?

Conaies uppslutningen bakom de reaktionära krafterna har gått så långt att man nyligen motsatte sig regeringens lagförslag om att förbjuda privatisering av vattnet samt inkludera hemarbetare i socialförsäkringssystemet.

Evo Morales, själv ledare för ursprungsfolken i Bolivia innan han valdes till president, vände sig i tisdags till sina bröder och systrar i Ecuador. Han uppmanade dem att inte låta sig utnyttjas av högerns och USA-imperiets kamp mot regeringen Correa.

Evo Morales och andra latinamerikanska ledare varnar för att det de oppositionella i Ecuador nu försöker genomföra är en ”mjuk statskupp”. I denna offensiv för att framtvinga ett maktskifte agerar en rad utomstående krafter.

Rafael Correa sade förra veckan i ett tal inför tusentals fackligt organiserade lastbilschaufförer att vänsterregeringarna i Latinamerika står inför ett nytt kallt krig där målet är att förgöra dessa. Han poängterade att det inte är någon slump att högerkrafter i flera länder initierat protester just i en tid när de har ekonomiska svårigheter till följd av bland annat fallande råvarupriser och en starkare US-dollar.

Vänsterledarna i regionen är överens om att Washington spelar en central roll i det som nu sker. Medan USA sträckt ut handen till Kuba har den aggressiva politiken skärpts mot framförallt Venezuela men också mot andra länder. Genom sina ambassader och genom fortsatt pengaflöde till oppositionella NGO:s gör supermakten vad den kan för att stödja högerkrafternas destabilisering av de progressiva regeringarna.

Dokument offentliggjorda av Wikileaks har visat på just banden mellan ledande oppositionella i Ecuador och USA:s regering och dess underrättelsetjänst, CIA

I den pågående kraftmätningen agerar också ökända mörkerkrafter från regionen. Colombias förre president Álvaro Uribe gör ingen hemlighet av sin roll som rådgivare åt högern i både Ecuador och Venezuela.

Regeringens Correas svar på högermobiliseringen i Ecuador har inte varit att försöka stoppa eller förbjuda protesterna. Tvärtom har Correa framhållit rätten att demonstrera i en demokrati. Men om det övergår i sabotage, förstörelse eller annan form av destabilisering kommer polis och militär att ingripa.

Onsdag 12 augusti, dagen innan den av oppositionen utlysta nationella strejken, samlade sociala organisationer som stöder Rafael Correa och den förda politiken tusentals människor i en demonstration i Quito.