Slut på undfallenheten?
Erkännandet kan ses som ett löfte till palestinierna. Men ett en verklig lösning ligger ännu långt borta.
Kanske skulle Olof Palme, om han fått leva, ha erkänt Palestina redan för ett par decennier sedan; kanske var det bland annat därför han mördades. Inrikespolitiskt var han ingen hjälte men han inbjöd Yassir Arafat till Sverige, han var påverkad av 1960- och -70-talens antikoloniala kamp och hade faktiskt gjort en insats för Vietnam – samtidigt som han tidigt dragit slutsatsen att det för Israels framtid var avgörande att Palestinafrågan fick en lösning. Ett Palestina och ett Israel som ömsesidigt erkände varandra skulle ju – formellt – upplösa den koloniala situationen och göra också Israel till en ”legitim” statsbildning.
Det folkliga palestinska uppror – den så kallade Intifadan – som inleddes halvtannat år efter Palmes död besvarades med en terror som kanske kunde upprört honom lika mycket som bombningarna av Hanoi. Dessutom förvandlades snart premiärminister Yitzhak Rabin, som stod för terrorn, från hök till en duva som ville förhandla – det kunde ha blivit en tvåstatslösning – som framför allt skulle gagnat imperialismen.
Ingen ska inbilla sig att ett Mini-Palestina bredvid Israel skulle kunna (eller tillåtas) vara annat än en lydstat.
Men så blev Yitzhak Rabin också mördad.
Och erkännandet har alltså dröjt till nu – med ett helt annat läge i världen och inte minst i Palestina-Israels grannländer – när decennierna som gått tydligt visat något som Olof Palme inte vill se, att det inom sionismen finns en aggressiv strävan efter expansion; att ockupationen 1967 av den så kallade Västbanken ingick i en plan för ett ”Stor-Israel”; att den sionistiska kolonisation som inleddes i slutet av förrförra seklet bara fortsätter och fortsätter.
Nu tänker allt fler ledande imperialistiska politiker – i till exempel Storbritannien och Frankrike – som Olof Palme gjorde då. De ser med fasa på den israeliska bosättningspolitiken och det militära ”övervåldet” – hur Israel bara gör sig mer och mer förhatligt i en allt mer hotfull omvärld – dessutom med stöd av majoriteten israeler. Det idealistiska ”skimmer” som en gång omgav det israeliska statsbyggandet har slocknat (utom för de ultraliberaler som oavsett allt upprepar sitt mantra om att ”Israel är Mellanösterns enda demokrati”).
Långt tydligare än på Palmes tid handlar det nu om att rädda Israel från sig självt… medan det ännu finns någon mark att förhandla om… och några att förhandla med…
Det finns naturligtvis något ”progressivt” i detta erkännande av Palestina – särskilt om det leder till efterföljd i Europa. Även om det fortfarande är mest ”av omtanke” om Israels framtid (mot bakgrund av Förintelsen) är det en bekräftelse för alla palestinier från den värld som så länge gjort sig blind för deras oändliga lidanden och förluster; att också de existerar som folk och nation, att det finns ett territorium som en omvärld är beredd att se som deras.
Erkännandet kan faktiskt ses som ett ”löfte” att ”vi ska hjälpa er att försöka återfå de delar av Palestina, inklusive östra Jerusalem, som Israel ockuperat sedan 1967”.
Till det ”progressiva” hör inte minst detta att ”Sverige” härmed frigjort sig på allvar från undfallenheten, fegheten – det medlöperi som det sionistiska Israel ständigt påtvingat sina vänner med hänvisningar till Förintelsen och antisemitism.
Sedan är det en annan fråga om Israel någonsin kommer att backa från ”Västbanken” – och östra Jerusalem. Kommer USA och EU någonsin gemensamt komma till den punkten att de kan sätta en sådan press på Israel? Kan de göra mot Israel vad de gjorde mot apartheidregimen i Sydafrika? Är inte Israel imperialismens enda riktigt pålitliga vän – och bas – i det strategiskt och ekonomiskt viktiga Mellanöstern? Har inte Israel blivit (potentiellt) ännu viktigare i den nuvarande situationen med IS exempellösa terror och Saudiarabiens, Qatars med flera dubbelspel mellan imperialismen och fundamentalismen?
På sikt hotar IS förstås även Israel – men kanske är det just Israel som har resurserna och strategin för att besegra dem… för att samtidigt kapa åt sig ”helig” mark öster om Jordan (som de enligt de sionistiska representanterna vid Versaillesfreden efter första världskriget gjorde anspråk på)?
Hur går det då med Palestina… med tesen att lösningen på den koloniala frågan är ett demokratiskt Palestina för både araber och före detta israeler – vilket förutsätter imperialismens totala nederlag i regionen…
Det är inte pessimism – bara ett försök att se sammanhanget i vilket den svenska regeringen erkänt Palestina.