Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Vapenvilan ett steg mot fred i Syrien

Trots dess begränsade omfattning och upprepade överträdelser är vapenvilan i Syrien ett steg framåt mot fred. Men det finns starka krafter som föredrar terror och krig framför politiska förhandlingar.

Vapenvilan i Syrien trädde i kraft 27 februari. När Rysslands Sergej Lavrov och USA:s John Kerry diskuterade resultatet söndag 6 mars konstaterade de samstämmigt att den varit en framgång.

Den syriska regeringen har accepterat vapenvilan. Det har också många väpnade grupper i olika delar av landet gjort. Resultatet är en kraftig minskning av våldet vilket i sin tur möjliggjort mer humanitär hjälp till invånare i stridszoner.

Efter samtalet med Kerry framhöll Lavrov att FN-hjälpen ännu inte nått fram till de hårt prövade invånarna Fuah och Kefraya. De två städerna i Idlibprovinsen har under flera års tid belägrats av väpnade extremistrebeller på grund av att invånarna vägrat underkasta sig de nya herrarna.

Vapenvilan är begränsad till de grupper och områden som accepterat dess villkor. Precis som tidigare FN-resolutioner har slagit fast omfattas inte terroriststämplade grupper som Islamiska staten och Jabhat al-Nusra.

Frågan om den sistnämnda gruppen är problematisk. Jabhat al-Nusra är en lika extrem, intolerant och våldsam organisation som Islamiska staten. Men Jabhat al-Nusra utmärker sig genom att gruppen allierat sig med väststödda rebeller. Hur skilja terroristerna från de påstått moderata rebellerna när de krigar sida vid sida och administrerar ”oppositionskontrollerade” områden tillsammans?

Att många väpnade grupper accepterat vapenvilan, trots att de då erkänner att Jabhat al-Nusra och IS ska bekämpas, beror på deras tillbakaträngda läge. Utan den syriska arméns framgångar med hjälp av ryskt flygstöd och trupper från libanesiska Hizbollah hade nämnda grupper och deras utländska uppbackare inte haft något intresse av ett stridsuppehåll.

Med start denna vecka planeras nya FN-ledda samtal i Genève för att hitta en väg till fred i Syrien. Att det är syrierna själva som ska staka ut Syriens framtid, inte utländska makter, är något FN:s Syriensändebud Staffan de Mistura framhåller. När han av tv-kanalen France24 fick frågan om president Bashar al-Assads framtid svarade de Mistura:

”Kan vi inte överlåta åt syrierna att besluta det? Varför ska vi i förväg tala om för syrierna vad de ska säga, så länge syrierna har frihet och möjlighet att säga vad de vill?…Vi säger att det ska vara en syriskledd och syriskägd lösning.”

Syriensändebudets hållning följer de resolutioner som FN:s säkerhetsråd antagit gällande Syriens framtid. Inom den allians av Natoländer och Gulfstater som understött de väpnade grupperna i fem års tid finns dock en djup splittring i synen på vad de ska göra nu.

USA har närmat sig Rysslands syn om att en förhandlingslösning är nödvändig, bland annat för att kunna få bukt med IS terroristkalifat och hindra ett okontrollerbart kaos i regionen. Men bilden är inte entydig. Flera medierapporter talar om att USA håller på att utöka sin militära närvaro i nordöstra Syrien.

Turkiet och Saudiarabien har på pappret accepterat villkoren för vapenvilan men deras agerande visar på något annat.

När Russia Todays reportageteam reste med syriskkurdiska YPG:s styrkor i norra Syrien såg de terroristgruppen Jabhat al-Nusras fäste precis vid gränsen mot Turkiet. YPG vittnade om att sett ett fortsatt flöde av vapen från den turkiska sidan till terrorgruppen. Den turkiska armén har tidigare beskjutit syrisk mark och sagt att de aldrig kommer att låta kurderna inta den syriska gränsstaten Azaz, som kontrolleras av al-Nusra och dess allierade.

Saudiarabien har inte heller avbrutit stödet till ”sina” grupper på syrisk mark. Saudierna riktar på samma gång allt mer krut på en av Assadregeringens främsta allierade, nämligen libanesiska Hizbollah.

Förra veckan beslutade det saudiledda Gulfstaternas samarbetsråd att terroriststämpla Hizbollah. Det kommer garanterat att förvärra det redan komplicerade politiska läget i Libanon, där Hizbollah är ett av landets största partier. Orsaken till beslutet är att Hizbollah spelar en viktig roll i att stödja den syriska armén i bekämpandet av saudistödda väpnade grupper.

För Turkiet och Saudiarabien är det tydligt att destabilisering och kaos i Syrien är att föredra framför en politisk process som ska mynna ut i en fredsuppgörelse och demokratiska val. För om det blir verklighet lär dessa staters vänner knappast bli Syriens nya makthavare.

Ett liknande motstånd mot förhandlingar hörs från rebellkontrollerat område i Syrien. I flera västmedier intervjuas aktivister som utmålar vapenvilan som ett svek mot ”revolutionen”. Är de också rädda för att folket ska få säga sitt i fredstid?