Med Trump i Vita huset

Publicerad 25 januari 2017
Å ena sidan talade Trump om fattigdom, nedlagda fabriker och infrastruktur som förfaller. Å andra sidan är presidenten och hans miljardärvänner lika mycket etablissemang och lika lojala med sin klass som alla andra storkapitalister.
Å ena sidan talade Trump om fattigdom, nedlagda fabriker och infrastruktur som förfaller. Å andra sidan är presidenten och hans miljardärvänner lika mycket etablissemang och lika lojala med sin klass som alla andra storkapitalister.

Så stod han där till slut och svor presidenteden. Donald J Trump. I början av sin valkampanj utskrattad och förlöjligad, sedan hatad och fruktad.

Trump blottlägger i sin retorik den djupa klyftan mellan folket och eliten, och liberalerna hatar honom för det.

Liberalerna i mainstreammedia sörjer maktskiftet i Vita huset, talar om hot mot världsekonomin och farlig populism.

På Twitter flödar ödesmättade kommentarer från svenska förståsigpåare, från Carl Bildt till Ali Esbati.

Och visst var det ett obehagligt installationstal under parollen America first. Ett övertydligt nationalistiskt tal om att USA ska vara störst, bäst och viktigast och om en patriotism som förenar fattig med rik. Ett tal som snuddar vid det metafysiska i föreställning om det amerikanska folkets inneboende kraft. ”Ett hjärta, ett hem, ett storslaget öde.”

Samtidigt talar Trump om det USA som oftast är osynligt i högtidstalen från Washington DC. Han talar om fattigdom, om nedlagda fabriker och infrastruktur som förfaller. Han säger att med honom i Vita huset har makten återgått till folket.

Ingen vettig människa tror på det han säger, Trump och hans miljardärvänner är lika mycket etablissemang och lika lojala med sin klass som alla andra storkapitalister. Men Trump blottlägger i sin retorik den djupa klyftan mellan folket och eliten, och liberalerna hatar honom för det.

Journalistkåren retar han upp genom att kalla dem ”några av de mest oärliga människorna på jorden” och låta Vita husets pressekreterare skälla ut dem första dagen på jobbet. Inte konstigt att de politiska reportrarna saknar Obama som visste att putsa på den demokratiska fasaden.

David Frum, George W Bushs talskrivare, kommenterar att Trump är den värsta presidenten i USA:s historia, slavägarna inräknade. Redan under installationsdagen. Det är en vågad jämförelse. För vem kan i dagsläget säga säkert hur Trumps tid i Vita huset kommer att gestalta sig?

Det vi i skrivande stund vet är att han har blåst av frihandelsavtalet TPP med länderna kring Stilla havet. Ett tilltag som borde välkomnas av alla som på minsta sätt vill begränsa storföretagens makt och slå vakt om arbetares rättigheter.

Vidare har Trump stoppat alla nyanställningar vid federala myndigheter, för-utom vid krigsmakten, och återinfört det sedvanliga republikanska förbudet mot att spendera federala pengar på organisationer som informerar eller utför aborter i andra länder. Han samtalar också med storföretagen om sänkt bolagsskatt.

Med undantag för det avblåsta frihandelsavtalet är den ekonomiska politiken den förväntade av en republikansk president.

Det är ändå en god gissning att Trump kommer att vara en katastrof för världen. På samma sätt som Clinton, Bush och Obama var det, och alla andra som sätter sig i Vita huset för att representera världens mest aggressiva kapitalism.

Det avgörande är vad som händer med det politiska utrymme som uppstått efter att den etablerade politiska och mediala makten har tappat greppet om folket. Vad händer i det djupt splittrade landet när folket inser att Trump inte är lösningen?

De massprotester som genomfördes i många av USA:s städer under helgen väcker hopp om att människor ska ta till gatorna. Men om en sådan rörelse ska bli livskraftig och verkligen förändra levnadsvillkoren för de amerikaner som lever sina liv långt från Washington DC måste protesterna utgå från klass. Inte bara vara ett bejakande av mångfald och godhet.