Afghanistan och alliansfriheten

Ett oerhört tilltag enligt statsminister Reinfeldt, som i en kommentar till SVT hävdar att ”den nya säkerhetspolitiken handlar om just kriget i Afghanistan”.

Vi vet inte hur ståndaktigt Vänsterpartiet är i Afghanistanfrågan. En stilla misstanke är att det finns valtaktiska skäl bakom omedgörligheten. Men vi saluterar ändå ställningstagandet. Det är bra att Vänsterpartiet står fast vid kravet på att Sverige skall lämna Afghanistan.

Men det är också det enda positiva man kan säga om denna uppgörelse. Som i sak innebär en anslutning till den blocköverskridande försvarsuppgörelse som Socialdemokraterna tidigare ingått med Centern och Kristdemokraterna.

Att de rödgröna är oförbehållsamt för omställningen till ett sk insatsförsvar, till att krigsmakten skall inriktas på internationella operationer, är logiskt. Eftersom samtliga rödgröna partier varit för denna omställning från första början. Nu försöker man profilera sig genom att understryka att Sverige skall vara fortsatt alliansfritt, vilket bara är kontroversiellt i förhållande till Folkpartiet och till diverse gaphalsar i den liberala pressen.

Men budskapet är dubiöst och hycklande. Eftersom alliansfriheten bara gäller ett fullständigt medlemskap i Nato, men inte förhållandet till EU, som skrivit in en bindande solidaritetsdeklaration i Lissabonfördraget, jämförbar med Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser. De rödgröna ställer sig inte bara bakom denna solidaritetsdeklaration, utan också den utvidgade deklaration som omfattar hela Norden: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Så är de föregivna alliansfriheten bara ordvrängeri. Eftersom EU-medlemskapet numera innebär anslutning till en militärpolitisk allians. Att Vänsterpartiet skriver under på detta representerar ett grundskott mot partiets hittillsvarande position i EU-frågan.

Frågan om värnpliktens vara eller inte vara sopas helt sonika under mattan. Om högeralliansen klubbar ett avskaffande under våren, som tänkt är, skall frågan om värnplikten utredas efter en eventuell rödgrön valseger. Vilket med största sannolikhet innebär att beslutet kommer att ligga fast.

Utredningen är bara en undanmanöver för att ge Vänsterpartiet handlingsutrymme och för att inte i onödan utmana socialdemokratiska gräsrötter i valet. Ett praktexempel på det sämsta formen av politisk kohandel.

Uppgörelsen innehåller också skrivningar om konfliktförebyggande åtgärder, om kvinnors situation i konflikter, om nedrustningspolitik, om vapenproduktion och vapenexport och en del annat. Men det är mest utanpåverk. Eftersom den hårda kärnan utgörs av uppslutningen bakom EU-medlemskapet och de ömsesidiga försvarsförpliktelser som följer med detta.

Ledarsidan
Proletären nr 3, 2010


Förkrympt världsbild
Statsminister Reinfeldt är mäkta upprörd över att Lars Ohly vägrar överge kravet på att Sverige skall lämna Afghanistan.

”Ohly är en ynklig nationalist”, dundrar Reinfeldt. Han vill lämna övriga världen i sticket i Afghanistan. Av egoistiska skäl. Utan hänsyn till de kvinnor som de utländska trupperna så hjältemodigt kämpar för.

Får vår del blir vi något bekymrade över den store ledarens världsbild. För även om ISAF-styrkorna har ett diffust FN-mandat, till skillnad  från de amerikanska styrkorna, som angrep Afghanistan i strid mot FN-stadgan, så är det inte världen som slåss i Afghanistan. Utan västvärlden. Understödd av bara en handfull (5) asiatiska lydstater.

Av 192 medlemsstater i FN finns bara 42 på plats i Afghanistan. Och de blir färre. Eftersom Japan redan dragit sig ur och eftersom bland andra Holland och Kanada beslutat sig för att göra det.
Reinfeldts värld är märkligt liten.