Finland knyts närmare Nato

”Ur finska krigsmaktens utgångspunkt, så finns det en ytterligare orsak till Afghanistanoperationen: den förbättrar våra färdigheter i att försvara Finland.”

Så uttalar sig förre finske befälhavaren för landets styrkor i Afghanistan, Ari Mattoia, i tidningen Helsingin Sanomat 19 juni. Befälhavaren berättar öppenhjärtligt och går utanför de politiskt korrekta förklaringarna om att det handlar om att hjälpa Afghanistan:

 ”Detta är en unik situation för oss, i det att vi tränar en del av våra krigstida styrkor. Den delen kommer att operera så nära krigsliknande förhållanden som möjligt.”

Den finske före detta befälhavaren är inte ensam om sin uppfattning. Liknande tongångar hörs bakom skål och vägg och halvofficiellt bland militärer och militäranalytiker i baltstaterna och Polen. Vad som avses med jämförelsen att träna soldater i Afghanistan för krig i närområdet kan inte vara något annat än relationen till Ryssland.

Ryssland oroas
Tidigare på sommaren hade Finlands försvarsminister Jyri Hakamies tillkännagivit att ”Nato har tillfrågat Finland om möjligheten att ta del i ett träningsprogram i cyberkrigföring och att landet kommer att acceptera Natos erbjudande” (Governemnt Security Information 17 juni).

Detta var ytterligare ett steg av många att dra Finland in i Natos uppbyggnad mot Ryssland. Finland kan erbjuda Nato en värnpliktsarmé på 237000 soldater och en landgräns på nästan 130 mil mot Ryssland.

I början av året konstaterade finska försvars- och säkerhetsrapporten att ”Finland ser Nato som den viktigaste militära samarbetsorganisationen”. Rapporten fortsatte: ”Det kommer vara en stark tendens att överväga finskt Natomedlemskap även i framtiden.” (Defence Professionals 25 juni).

23 juli citerade engelskspråkiga Helsinki Times de finska Rysslandsexperterna, Esa Seppänen och Ilmari Susiluoto, angående den ryska oron över vad som är på gång: ”Finlands anslutande till Nato och att därmed ge alliansen en ny 130 mil lång gräns mot det land som alltid varit Natos mål.”

De två analytikerna sade att Ryssland är oroat av Finlands stegvisa uppgående i Nato. ”Det kommer inte att förbli passivt ifall Finland blir medlem.”

Artikeln fortsätter: ”I Finland marknadsförs Nato som en del av en världsomspännande fredsfaktor. Men Ryssland ser det som ett territoriellt hot.”

Ryssland fruktar att Finlands deltagande i en rad militärövningar med Nato och Natoländer bara är början till en omfattande militär Natostruktur på finsk mark inriktad på krig mot Ryssland.

Helsinki Times avslutar: ”Natos expansion i de nordiska länderna kommer att göra slut på den militärpolitiska stabiliteten i hela regionen. Östersjön kommer att bli ett ’Nato-hav’, med undantaget av Kaliningrad och den östligaste delen av Finska Viken.”
Anpassning i tysthet

Som en följd av Finlands Natoanpassning höjs anslagen till krigsmakten till två procent av budgeten helt i enlighet med Natos standardkrav.

Liksom i Sverige så pågår Natoanpassningen i små steg och mycket i det tysta. Och liksom i Sverige är det finska motståndet mot Nato starkt i folkopinionen.

Sauli Niinisto, talmannen i finska parlamentet, medger att den dolda kampanjen att ansluta landet till Nato har gått långt och det över de finska medborgarnas huvuden:

”De tysta avtalens logik har tagit oss väldigt långt i ett närmare finskt deltagande i Nato och det ses som vi fått säkerhetsgarantier från USA och Nato.” (Helsingin Sanomat 16 juni).

Niinisto nämnde flera steg i Natoanpassningen som genomförts utan att den allmänna opinionen är medveten om det. Om finska vapenaffärer gällande Natoanpassning av stridsflyg sade talmannen: ”Det var en tyst preliminär överenskommelse i förtroende att fler leveranser var att vänta.” 

Under det EU-svenska ordförandeskapet arbetar Carl Bildt hårt för att än mer sammanlänka de redan mycket nära banden mellan EU och Nato, för att även den vägen dra in formellt neutrala EU-länder som Finland, Sverige, Österrike, Cypern och Irland i Nato utan offentlig debatt.

Global uppvärmning
Utöver inringningen av Ryssland finns en annan fråga som förklarar Natos intresse för de nordligare breddgaderna.
Som en följd av den globala uppvärmningen har redan en del fraktbåtar gått från Asien till Europa via vägen norr om Sibirien. Samtidigt underlättar uppvärmningen exploaterandet av stora hitintills orörda naturrikedomar i det arktiska området. Flera aktörer flyttar nu fram sina positioner, Kanada, USA, Ryssland, Norge, Danmark med flera länder.

Nyligen meddelade Norge att man flyttar sitt operativa högkvarter från Stavanger i Sydnorge till Bodö i norr. Det gör Norge till det första land som har sitt militära högkvarter på de nordliga breddgraderna. Några dagar efter det norska beslutet förklarade den danska regeringen att den ökande konkurrensen och rivaliteten om naturresurser och den ökande militära närvaron norr om polcirkeln, medför att Danmark också flyttar militärt fokus till det område där risken för konfrontation har ökat. Danmark planerar sätta upp en arktisk snabbinsatsstyrka med den stora militärbasen Thule på Grönland som utgångspunkt.

Genom den strategiska och aggressiva framryckningen av Natos positioner över folkens huvuden, från Östersjön till Barents hav, riskerar Finland och Sverige på sikt att dras in i en konflikt som vida kommer att överstiga de begränsade strider som Finland och Sverige nu är inbegripna i Afghanistan.

ERIK ANDERSON
Proletären nr 38, 2009