Självkritiska maoister samlar till nya protester
Vi har den hårda vägen lät oss att det är omöjligt att använda sig av den existerande statsapparaten. CP Gajurel, Nepals maoister, kommenterar partiets tillfälliga regeringsinnehav. Här berättar Nepalresenären Tor Härnqvist om ett land som genomgått dramatiska förändringar.
Det är eftermiddag i ett dammigt Katmandu och vi befinner på högkvarteret för UCPN-M, Nepals förenade kommunistiska parti – maoisterna.
– Visst, det har rått en förvirring huruvida folkkriget är slut eller inte. Vissa säger att vi helt slutit upp bakom parlamentarismen.
Orden tillhör CP Gajurel, internationell sekreterare för UCPN-M. Han fortsätter:
– Det är sant att skeendena i vår revolution ändrats, men det är lika fel att hävda att folkkriget är över. Vår kamp pågår ständigt.
CP Gajurel är vältalig och det på helt flytande engelska. Han berättar för oss hur maoistpartiet 2006 valde att bilda en tillfällig allians med borgarklassen för att bli kvitt kungen och det 240-åriga kungadömet. Taktiken lyckades. Under vår resa hade vi, i huvudstaden Katmandu, redan hunnit besöka det tidigare kungliga palatset – numera ett museum när kungen är avsatt. En före detta kungligt anställd, idag museiguide, visade runt oss på de gigantiska ägorna.
Vi fick bland annat se palatsets tre flyglar; det för gästande statsöverhuvuden, den officiella och kungens privata. Var och en med fler rum än vi klarade av att hålla räkningen på. Vi fick även vandra runt i den kungliga trädgården, övermäktig i sin prakt och storlek. Den utgjorde ett slags bisarr oas mitt i en storstad, i övrigt full av människor och trafik.
Med avsatt kung har fokus flyttats till att skapa en progressiv konstitution att fortsätta utveckla landet kring. I april förra året blev maoisterna största parti i valet till den konstituerande församlingen. I början av maj i år föll dock den maoistledda regeringen samman, efter att dåvarande premiärministern Prachanda avskedat arméchefen som inte följde regeringens beslut. Detta var något, i sin tur, som de reaktionära inte kunde acceptera och presidenten från Nepals kongressparti återinsatte arméchefen. Alliansen var därmed bruten och de reformistiska krafterna har nu slutit sig samman i en svag regering med högerpartierna.
• Vilka är lärdomarna från regeringsperioden?
– Att revolutionen måste fortsätta – det är den avgörande slutsatsen, säger CP Gajurel. För även om vi var i regeringsställning har aldrig makten legat i händerna på proletariatet. Vi hamnade i en situation då utvecklingen blev ohållbar och vi var inte fullt redo för den striden.
Enligt CP Gajurel har partiet noggrant analyserat de historiska lärdomarna från Chile och Indonesien och fattat beslutet att de aldrig vill hamna i samma situation, det vill säga där borgarklassen bokstavligt talat har kunnat slakta hela den revolutionära rörelsen.
– I regeringen misslyckades vi med att ge det människor allra mest behöver; utbildning för alla, mat för dagen och tillgång till elektricitet.
Detta gjorde vi av flera anledningar. För det första finns hela byråkratin kvar. För det andra hade vi inte någon erfarenhet av regeringsarbete. Därutöver valde vi en felaktig taktisk linje i förhållande till statsmakten. Vi har den hårda vägen lärt oss att det är omöjligt att använda sig av den existerande statsapparaten.
CP Gajurel menar att om maoisterna ska sitta i en regering igen – för så kan det mycket väl komma att bli – ska det syfta till att bryta ner de reaktionäras möjligheter.
*
I matsalen på vårt hotell möter vi Kumar Shah, redaktören för maoisternas engelskspråkiga månadstidning Red Star. Tidningen är en spegel av partiets åsikter för en internationell publik, men också ett debattforum där åsikter bryts med varandra.
Shah själv är en man i 50-årsåldern och han har varit medlem av maoistpartiet i många år. Under folkkriget arbetade han på hemlig basis som partiorganisatör i Rolpa, och därför är han särskilt intresserad av vårt besök i distriktet och våra erfarenheter av det. Han lyssnar uppmärksamt när vi redogör för våra diskussioner med partikader och lokalbefolkning i distriktet.
Kumar Shah är i många stycken kritisk till sitt eget partis agerande efter fredsuppgörelsen 2006. Han menar att utvecklingen har försatt organisationen i en position där man tvingats gå med på beslut som man inte alltid tycker om. Samtidigt finns det en enorm förväntan på rörelsen efter valsegern 2008, från fattiga bönder och arbetare runt om i hela Nepal.
I fredsuppgörelsen mellan maoisterna och den så kallade sjupartialliansen står inskrivet att maoisternas egen statsmakt på landsbygden, däribland folkdomstolarna, skall avvecklas. Även en del av den jord som beslagtagit från rika godsägare ska lämnas tillbaka. Maoisterna har till stora delar levt upp till avtalet och Kumar Shah är bekymrad inför konsekvenserna av detta.
– På många vis är partiet svagare idag på grund av fredsprocessen, säger han. Att så snabbt upplösa de strukturer vi hade för folkmakt var ett misstag. Tillsammans med det faktum att folkets befrielsearmé är avskärmade från folket, placerade i kantonement, så har utvecklingen paralyserat vårt parti i basområdena.
Kumar Shah anser att det råder ett slags anarki på landsbygden. I sin strävan att ta kamp och bygga upp organisationen i städerna har uppmärksamheten mot basområdena minskat.
– Vår rörelse behöver enighet. Den största svagheten idag är det gap som uppstått mellan ledningen och partikadern, våra aktivister. Det fanns ingen sådan skillnad under tiden för folkkriget, säger han.
I matsalen på vårt hotell möter vi Kumar Shah, redaktören för maoisternas engelskspråkiga månadstidning Red Star. Tidningen är en spegel av partiets åsikter för en internationell publik, men också ett debattforum där åsikter bryts med varandra.
Shah själv är en man i 50-årsåldern och han har varit medlem av maoistpartiet i många år. Under folkkriget arbetade han på hemlig basis som partiorganisatör i Rolpa, och därför är han särskilt intresserad av vårt besök i distriktet och våra erfarenheter av det. Han lyssnar uppmärksamt när vi redogör för våra diskussioner med partikader och lokalbefolkning i distriktet.
Kumar Shah är i många stycken kritisk till sitt eget partis agerande efter fredsuppgörelsen 2006. Han menar att utvecklingen har försatt organisationen i en position där man tvingats gå med på beslut som man inte alltid tycker om. Samtidigt finns det en enorm förväntan på rörelsen efter valsegern 2008, från fattiga bönder och arbetare runt om i hela Nepal.
I fredsuppgörelsen mellan maoisterna och den så kallade sjupartialliansen står inskrivet att maoisternas egen statsmakt på landsbygden, däribland folkdomstolarna, skall avvecklas. Även en del av den jord som beslagtagit från rika godsägare ska lämnas tillbaka. Maoisterna har till stora delar levt upp till avtalet och Kumar Shah är bekymrad inför konsekvenserna av detta.
– På många vis är partiet svagare idag på grund av fredsprocessen, säger han. Att så snabbt upplösa de strukturer vi hade för folkmakt var ett misstag. Tillsammans med det faktum att folkets befrielsearmé är avskärmade från folket, placerade i kantonement, så har utvecklingen paralyserat vårt parti i basområdena.
Kumar Shah anser att det råder ett slags anarki på landsbygden. I sin strävan att ta kamp och bygga upp organisationen i städerna har uppmärksamheten mot basområdena minskat.
– Vår rörelse behöver enighet. Den största svagheten idag är det gap som uppstått mellan ledningen och partikadern, våra aktivister. Det fanns ingen sådan skillnad under tiden för folkkriget, säger han.
*
Det, vid tidpunkten för vår intervju, pågående centralkommittémötet har diskuterat hur maoisterna ska återupprätta de goda kontakterna från det aktiva folkkrigets dagar.
– Har vi ingen kontakt med vår klassbas får vi ingen energi till partiet, konstaterar CP Gajurel. De ger oss allt.
• Hur ser du på maoistpartiets förhållande till dess proletära klassbas?
– Det finns många samtidiga tendenser att ta fasta på. Dels måste vi konstatera att vårt förhållande till fattigbönderna i basområdena försvagats. Men det är inte samma som att säga att de är upplösta.
– Många har varit tveksamma inför våra taktiska avgöranden. Det har de all rätt att vara och vi kan inte övertyga dem på annat vis än att vara aktiva. Deras fundersamhet är bara positiv och det gör att vi i ledningen pressas på underifrån, säger Gajurel.
Han menar, att det samtidigt är nödvändigt för maoisterna att bygga en organisation i städerna och att annan verksamhet har fått stå tillbaka inför den uppgiften.
Mitt i CP Gajurels resonemang ber en annan närvarande kamrat att få ordet. Vi uppfattar aldrig hans namn, men anar att han också sitter i centralkommitténs politibyrå.
– Jag anser att det är arbetarklassen som kommer att vara den ledande kraften i vår kommande revolution, säger han.
Politbyråkamraten pekar på att arbetarklassen är på frammarsch i Nepal och att gapet till bondeklassen numerärt minskar. Han påpekar också för oss, att den nepalesiska borgarklassen är svag och att den politiska kampen i Nepal är särpräglad.
– Era länder är inte semifeodala – det får ni inte glömma, varnar han.
Under folkkriget var maoistpartiets interna uppbyggnad en strikt hierarkisk, militärisk organisation där ledningens åsikter och roll spelade avgörande betydelse. Även under nuvarande förhållanden är maoisterna organiserade på nästan samma vis.
– Det som med nödvändighet grundlades under folkkriget ger partiet problem idag, säger Kumar Shah på Red Star och fortsätter: Det är partiordföranden Prachandas linje som sätter standarden. Jag tror att hans plats i partiet är för starkt stadgad.
– I den regering som vi fram till maj i år ledde, lyckades vi inte få igenom särskilt många progressiva beslut…ja, knappt några beslut alls, tillägger han efter en stunds betänketid och konstaterar sedan att partiet ännu inte har haft någon utvärdering av regeringsperioden.
– Vi får avvakta och se. I denna stund som vi sitter här, är ju centralkommittén samlad för möte. Det är nu inne på sin fjärde dag. Jag – och många med mig – väntar med spänning på resultatet av det.
Kumar Shah poängterar att det gäller att hitta en lösning och linje för maoisternas agerande framöver. Hela kadern väntar på direktiv och ledning.
Jordfrågan är infekterad och har drivit fram ett missnöje inom rörelsen. Flera utbrytningar har skett, bland annat har det bildats en ny maoistisk organisation under ledning av den tidigare jordbruksministern i interimregeringens. Enligt rykten har de nu verksamheter i 15 av landets 75 distrikt.
– Det har alltid varit hårda diskussioner, säger Kumar Shah. Det hör till ett levande parti att ha det. Idag finns två dominerande linjer som strider mot varandra. Många kräver av centralkommittén att de ska överbrygga dessa meningsskiljaktigheter.
Kumar Shah tror att om inte denna konflikt löses kommer ytterligare medlemmar lämna partiet. Men någon större risk för splittring ser han dock inte, utan understryker att det är maoistpartiet som leder den progressiva rörelsen i Nepal.
I slutet av augusti summerade månadstidningen Red Star diskussionerna i maoistpartiets centralkommitté. Slutsatsen är att en ny enighet uppnåtts efter mycket debatt och att partiets ledning nu är överens om den kommande taktiska linjen. Det är ett glädjande besked och i efterdyningarna av detta har maoisterna startat en nationell protestkampanj. Samtidigt lanserar de en plan med fokusering på partiets kontakt med massorna. Detta måste ses som ett svar på den kritik Kumar Shah med flera framfört.
Vissa indikationer finns också att maoisterna återigen formerar en alternativ statsapparat. Bland annat ska de ha bildat 18 skuggministerier och även på lokal nivå förbereds lokalstyren.
Kanske särskilt för en utomstående kan det vara svårt att överblicka den politiska utvecklingen i Nepal – ständigt sker det nya saker. I tidningen läser vi en dag att 500 medlemmar från reformistpartiet CPN-UML gått över till maoisterna. Detta är bara ett exempel bland många. Hela maoistpartier har slutit upp bakom CPN-M:s front och därför är det nu tillagt ett ”U” framför namnet, där U står för unified, det vill säga förenade.
Genom detta förenade parti har maoisterna över 40 procent av rösterna i den konstituerande församlingen, det temporära parlament som valdes våren 2008. I fokus har de kampen för en ny progressiv konstitution.
TOR HÄRNQVIST
Proletären nr 41, 2009
• I del två besöker vi Folkets befrielsearmé. Vad som ska hända med den forna maoistgerillan är en av de stora stridsfrågorna i fredsprocessen.
Det, vid tidpunkten för vår intervju, pågående centralkommittémötet har diskuterat hur maoisterna ska återupprätta de goda kontakterna från det aktiva folkkrigets dagar.
– Har vi ingen kontakt med vår klassbas får vi ingen energi till partiet, konstaterar CP Gajurel. De ger oss allt.
• Hur ser du på maoistpartiets förhållande till dess proletära klassbas?
– Det finns många samtidiga tendenser att ta fasta på. Dels måste vi konstatera att vårt förhållande till fattigbönderna i basområdena försvagats. Men det är inte samma som att säga att de är upplösta.
– Många har varit tveksamma inför våra taktiska avgöranden. Det har de all rätt att vara och vi kan inte övertyga dem på annat vis än att vara aktiva. Deras fundersamhet är bara positiv och det gör att vi i ledningen pressas på underifrån, säger Gajurel.
Han menar, att det samtidigt är nödvändigt för maoisterna att bygga en organisation i städerna och att annan verksamhet har fått stå tillbaka inför den uppgiften.
Mitt i CP Gajurels resonemang ber en annan närvarande kamrat att få ordet. Vi uppfattar aldrig hans namn, men anar att han också sitter i centralkommitténs politibyrå.
– Jag anser att det är arbetarklassen som kommer att vara den ledande kraften i vår kommande revolution, säger han.
Politbyråkamraten pekar på att arbetarklassen är på frammarsch i Nepal och att gapet till bondeklassen numerärt minskar. Han påpekar också för oss, att den nepalesiska borgarklassen är svag och att den politiska kampen i Nepal är särpräglad.
– Era länder är inte semifeodala – det får ni inte glömma, varnar han.
Under folkkriget var maoistpartiets interna uppbyggnad en strikt hierarkisk, militärisk organisation där ledningens åsikter och roll spelade avgörande betydelse. Även under nuvarande förhållanden är maoisterna organiserade på nästan samma vis.
– Det som med nödvändighet grundlades under folkkriget ger partiet problem idag, säger Kumar Shah på Red Star och fortsätter: Det är partiordföranden Prachandas linje som sätter standarden. Jag tror att hans plats i partiet är för starkt stadgad.
– I den regering som vi fram till maj i år ledde, lyckades vi inte få igenom särskilt många progressiva beslut…ja, knappt några beslut alls, tillägger han efter en stunds betänketid och konstaterar sedan att partiet ännu inte har haft någon utvärdering av regeringsperioden.
– Vi får avvakta och se. I denna stund som vi sitter här, är ju centralkommittén samlad för möte. Det är nu inne på sin fjärde dag. Jag – och många med mig – väntar med spänning på resultatet av det.
Kumar Shah poängterar att det gäller att hitta en lösning och linje för maoisternas agerande framöver. Hela kadern väntar på direktiv och ledning.
Jordfrågan är infekterad och har drivit fram ett missnöje inom rörelsen. Flera utbrytningar har skett, bland annat har det bildats en ny maoistisk organisation under ledning av den tidigare jordbruksministern i interimregeringens. Enligt rykten har de nu verksamheter i 15 av landets 75 distrikt.
– Det har alltid varit hårda diskussioner, säger Kumar Shah. Det hör till ett levande parti att ha det. Idag finns två dominerande linjer som strider mot varandra. Många kräver av centralkommittén att de ska överbrygga dessa meningsskiljaktigheter.
Kumar Shah tror att om inte denna konflikt löses kommer ytterligare medlemmar lämna partiet. Men någon större risk för splittring ser han dock inte, utan understryker att det är maoistpartiet som leder den progressiva rörelsen i Nepal.
I slutet av augusti summerade månadstidningen Red Star diskussionerna i maoistpartiets centralkommitté. Slutsatsen är att en ny enighet uppnåtts efter mycket debatt och att partiets ledning nu är överens om den kommande taktiska linjen. Det är ett glädjande besked och i efterdyningarna av detta har maoisterna startat en nationell protestkampanj. Samtidigt lanserar de en plan med fokusering på partiets kontakt med massorna. Detta måste ses som ett svar på den kritik Kumar Shah med flera framfört.
Vissa indikationer finns också att maoisterna återigen formerar en alternativ statsapparat. Bland annat ska de ha bildat 18 skuggministerier och även på lokal nivå förbereds lokalstyren.
Kanske särskilt för en utomstående kan det vara svårt att överblicka den politiska utvecklingen i Nepal – ständigt sker det nya saker. I tidningen läser vi en dag att 500 medlemmar från reformistpartiet CPN-UML gått över till maoisterna. Detta är bara ett exempel bland många. Hela maoistpartier har slutit upp bakom CPN-M:s front och därför är det nu tillagt ett ”U” framför namnet, där U står för unified, det vill säga förenade.
Genom detta förenade parti har maoisterna över 40 procent av rösterna i den konstituerande församlingen, det temporära parlament som valdes våren 2008. I fokus har de kampen för en ny progressiv konstitution.
TOR HÄRNQVIST
Proletären nr 41, 2009
• I del två besöker vi Folkets befrielsearmé. Vad som ska hända med den forna maoistgerillan är en av de stora stridsfrågorna i fredsprocessen.