Hoppa till huvudinnehåll
Av

Brev från de strejkande stålarbetarna

Den 17 januari gick arbetarna i den grekiska regionen Attika, där bland annat städerna Aten och Pireus ligger, ut i en endagars generalstrejk. Innan strejken ägde rum skrev de strejkande stålarbetarna detta öppna brev som uppmanar alla att delta i den viktiga solidaritetshandlingen.


Kära vänner,
Vi skickar er varma solidaritetshälsningar. 2012 kan bli vårt år, året då arbetarna slår tillbaka. Vi får inte förlora en minut, det är hög tid att vi agerar. Vi stålarbetare fortsätter ihärdigt strejken som började 31 oktober, utan rädsla för arbetsgivarens hot och avskedanden. Vi kommer att fortsätta tills våra krav är uppfyllda.

Vi kräver att alla avskedade arbetare återanställs, vi kräver att få jobba enligt det schema och den lön som är överenskommet. För oss är det ingen skillnad mellan avskedade och icke avskedade kollegor, vi är alla utbytbara, och mot detta tar vi kamp.

Vår kamp stöds av hela arbetarklassen och de folkliga massorna, genom en aldrig sinande ström av aktiva solidaritetshandlingar. Vi har fått stöduttalanden från hela Grekland, och från utlandet. Alla ärliga arbetare, även de som ser på kampen med misstroende och rädsla och de som inte tror på kampens effektivitet, ser vår kamp som deras egen. De förstår att en seger för stålarbetarna är en seger för alla arbetare. En seger skulle skapa ett självförtroende, en ökad kampvilja och bättre möjligheter för stålarbetarnas exempel att sprida sig till andra arbetsplatser.

Åtgärderna som industriägaren Manesis har vidtagit berör inte bara stålindustrin. De håller redan på att implementeras på flera håll, i många olika sektorer. Målet är att de ska införas överallt. Det är en mörk vinter framför oss och vi måste förbereda oss för en stor, hård och långvarig strid.

Under EU:s översyn förbereder arbetsgivare och regering ett ännu värre år för oss än det föregående. Situationen kommer inte att förändras genom att vi svär och förbannar den, med social dialog eller genom individuella ansträngningar. Det vet vi alla.

Situationen har inte heller förändrats genom den kamp vi hittills har fört. Det krävs att vi organiserar oss på varje arbetsplats och att vi skapar starka fackföreningar. Det kräver en förändring av förhållandena överallt.

Vi måste göra upp med de regerings- och arbetsgivarvänliga fackföreningarna som står på arbetsgivarens sida och ser våra intressen som identiska med arbetsgivarens. Det kräver att all kamp stöds av alla arbetare, precis som vår egen. Annars kommer det att vara svårt att bemöta regeringens nya antifackliga åtgärder 2012, som till och med är värre än de som Manesis försöker införa i stålindustrin.

Vi uppmanar dig att göra generalstrejken i Attika 17 januari till din angelägenhet, en strejk som den regionala fackföreningscentralen i Attika var tvungen att utlysa. Alla arbetsplatser i alla sektorer måste stå stilla den dagen. Det är nödvändigt att vi denna dag markerar början på den hårda kamp vi måste organisera 2012, med industriarbetarna som föredöme. För att de nya brutala åtgärderna inte ska gå igenom och för att ytterligare åtgärder inte ska vidtas måste vi göra motstånd tills vi får all den rikedom som tillhör oss. Vi måste visa vår styrka och visa att det är vi som skapar rikedomarna.

Vänner, genom ert deltagande i strejken visar ni solidaritet med vår kamp, men ni hjälper också er själva. Om vi förlorar kommer ni också att förlora. Om vi vinner kommer ni också att vinna, vi alla kommer att vara vinnare. 17 januari kommer ni inte bara att strejka för oss utan också för er själva, för hela arbetarklassen, mot era egna arbetsgivare och mot kapitalistklassen som helhet.

Det är dags att vi gör motstånd. Vi är skyldiga dem som kämpade före oss det. Vi är skyldiga våra barn det, så att vi kan se dem i ögonen med stolthet och berätta att vi inte gav upp, att vi inte förrådde dem. Vår kamp stöds av alla arbetare och det ger oss mod och ökar vårt ansvar.

Nu är det dags att vi tillsammans, arbetare, egenföretagare, pensionärer och ungdomar tar ett steg framåt. Leve arbetarsolidariteten. Stålarbetarnas seger är först och främst en seger för alla arbetare.