Det falska talet om Rwanda
Efter den snabba militära framryckningen i mitten av mars stod plötsligt libyska regeringsstyrkor framför Benghazis stadsportar. Vilket vållade panik hos Bengaziregeringens folk. Västvärldens regeringar arbetade för högtyck för att få grönt ljus för militär intervention och upprepade Benghaziregeringens påstående att staden skulle utsättas för ett folkmord likt det i Rwanda på 1990-talet, ifall Gaddafisidans trupper gick in i staden.
Men innan libyska regeringsstyrkor kom ända fram till Benghazis stadsportar hade man erövrat en rad städer och samhällen längs vägen. Några objektiva rapporter om Rwandaliknande massakrer från de libyska regeringstruppernas sida har inte bekräftats. Inte heller efter att Gaddafis trupper har retirerat från samma städer har det kommit rapporter om sådana massakrer mot civilbefolkningen.
Men Rwandaargumentationen och skrämselhotet om ett omfattande blodbad på Benghazis invånare användes för att vinna den allmänna opinionen för ståndpunkten att ”något måste göras”. Alltså bomba Libyen.
Just anspelningen på folkmordet i Rwanda har blivit ett stående inslag i den västerländska propagandan för folkrättsvidriga interventioner mot länder, folk och stater man vill krossa och i dess ställe insätta lydiga marionetter.
Det är här en aspekt av det stora hyckleriet kommer in. För på den tid det verkligen begav sig så var flera av de västmakter, som i dessa dagar använt argumentet att Rwanda inte skall upprepas, själva djupt inblandade i och låg bakom massmorden i Rwanda.
Folkmordet i Rwanda skedde 1994 då 800000 rwandier mördades i ett blodbad som varade i 100 dagar, från april till juli. Framförallt var det tutsier som mördades av kristen hutumilis.
Västmakter som Frankrike och Belgien, eller för den delen den internationella partigrupperingen kristdemokratiska internationalen (CDI) vars broderparti och ungdomsmilis i Rwanda genomförde massakrerna, var djupt inblandade i folkmordet.
Även Kristdemokraterna i Sverige ingick i internationalen.
SVT-dokumentären ”I Guds namn” av Peter och Maria Rinaldo som sändes i april 2004 belyste ingående Kristdemokraternas, Frankrikes och Belgiens smutsiga roller i Rwandiska folkmordet.
Men det dröjde inte länge efter att de sista kropparna hade förmultnat i Rwandas jord förrän västvärldens politiker, inklusive de svenska Kristdemokraterna, började använda terrorn i Rwanda 1994 som ett politiskt slagträ mot alla som motsätter sig västmakternas självpåtagna rätt att bomba människor runtom i världen. Eller rätten att fullskaligt intervenera.
Hotbilden om ”nya Rwanda” återkommer hela tiden i svensk debatt för att motivera att även lilla Sverige skall få vara med och intervenera och bomba världen över.
Här är ett exempel: ”Världssamfundets monumentala svek och misslyckande i Rwanda 1994 /.../ illustrerar denna oförmåga förtvivlat väl”, skriver kristdemokraterna Else Marie Lindgren och Holger Gustavsson i Dagen den 1 juni 2006 under rubriken ”Svensk militär ska agera utomlands”
På statlig nivå var som sagt Frankrike och Belgien (som i dag använder sig av begreppet att hindra ett nytt Rwanda i Libyen) de länder som var djupast inblandade i det rwandiska folkmordet 1994. Om detta finns en uppsjö av böcker och dokument att läsa. Frankrike leddes av socialdemokraten Mitterrand och i Belgien satt en koalitionsregering av socialdemokrater och kristdemokrater i regeringen.
Belgiens kristdemokratiska premiärminister Wilfried Martens ordnade en miljon franc till hutustyret, som sedan begick folkmordet. Enligt den kristna extremistregeringen som dominerades av hutuer var tutsigerillan ”icke-kristna kommunister, satans soldater som skulle slaktas tillsammans med hela tutsibefolkningen”.
Men i ett kritiskt skede kunde ett freds- avtal ha förhindrat massakrerna.
Men kristdemokratiska internationalen CDI avrådde den kristna hutudiktaturen att underteckna avtalet. Under belgiskt, franskt och kristdemokratiskt beskydd kunde istället folkmordet planeras i lugn och ro.
CDI uppmanade sina partier i Europa till fortsatt stöd av ”vännerna i Rwanda”. Präster och nunnor deltog själva i slakten.
Men kristdemokraternas direkta stöd åt de krafter som utförde massmorden i Rwanda när det verkligen begav sig låtsas man inte om när man på 2000-talet skall propagera för svenskt deltagande i militära interventioner världen över.
Så slår dagens imperialister, kristdemokrater och västmakter två flugor i en smäll. Först är man behjälplig med ett folkmord, för att sedan använda samma folkmord i ett annat sammanhang som argument för att kunna bomba och ha ihjäl ännu fler människor i kampen om makt och olja.