Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Från Bagdad till Damaskus

– Syrien tog emot oss irakiska flyktingar med värme. Det säger May Almoudalal, bosatt i Damaskus. Hon lämnade Irak för sju år sedan när ockupationsmakterna underblåste de etnisk-religiösa motsättningarna och våldet eskalerade. Nu är hennes nya hemland utsatt för ett liknande försök att ”härska genom att söndra”. Trots den svåra situationen är hon optimist. Syrien har större möjligheter att stå emot imperialismen än vad Irak hade.


May Almoudalal har vänner i Sverige, och det är via dem som Proletären får kontakt med henne. Efter sju år i Damaskus är hon väl rotad i sitt nya hemland. De uppfattningar som hon för fram om Syrien är långt ifrån unika. Men sådana som May Almoudalal får aldrig göra sina röster hörda i de stora medierna i Sverige. De passar inte in i den bild som sprids i väst.

Intervjun har gjorts via telefon och e-post och genomfördes innan valet 7 maj. En första intervju med May Almoudalal om Kofi Annans fredsplan och valet publicerades 26 april.

• Kan du berätta kort om dig själv, var du är född och var du växte upp?
– Jag föddes i Bagdad och växte upp där, men som barn bodde jag också i växelvis Belgien där min far arbetade som diplomat på irakiska ambassaden. Att tänka tillbaka på denna vackra tid river upp gamla sår…

• I mars 2003, efter tretton år av FN-sanktioner, anfölls Irak av den USA-ledda koalitionen. Berätta om livet före och efter angreppet.
– Under sanktionerna levde så gott som alla irakier i fred och livet gick sin gilla gång. Men vi saknade mediciner och viss mat och dryck, vi hade inte tillgång till mobiltelefoner, Internet eller satellittelefoner, och vi kunde inte resa utomlands. Människorna kunde inte heller säga vad de tyckte och tänkte, eftersom de var rädda för Saddam Husseins regim. Samhället var delat i två skikt, i fattiga och rika.

– Med kriget och ockupationen förändrades allt till det värre. Vi hade inte längre någon fred och stabilitet, och vi upplevde nya saker som sekteristiska motsättningar mellan sunniter och shiiter, kurder och araber, muslimerna och kristna. De uppkom till och med inom familjer. Det påverkade de irakiska medborgarna på ett mycket negativt sätt.

• Var dessa sekteristiska motsättningar något som var en del av vardagen när du växte upp?
– Vi fostrades i ett samhälle där det aldrig gjordes någon skillnad mellan människor. Jag växte upp med kristna, kurder och andra minoriteter. Vi levde i harmoni med varandra. Motsättningarna kom med ockupationen.

• Du och din man blev också offer för detta.
– Situationen var väldigt svår i Irak under dessa år. Jag är sunnit och min man shiit. Ingen av grupperna ville acceptera oss. Vi flyttade till en annan region men det var samma sak där. Då bestämde vi oss för att fly och lämnade Irak 2005.

• Hur togs ni emot när ni kom till Syrien? Under ockupationens första år kom över en miljon irakier till grannlandet i väster.
– De syriska myndigheterna välkomnade alla irakier oavsett bakgrund, och de behandlade oss med värme. Jag känner inte att det är någon skillnad mellan mig och de syriska medborgarna. Det är därför som jag älskar detta landet. Om jag ska vara ärlig så ser jag Syrien som mitt riktiga hemland.

– Vi irakiska flyktingar har nästan samma rättigheter som syrierna vad det gäller utbildning, vård och medborgerliga rättigheter, även om irakierna står under beskydd av FN:s flyktingorgan UNHCR. Jag skulle säga att vi har 95 procent av de rättigheter som syrierna har.

• Berätta om ditt arbete för den icke statliga organisationen Danska flyktingrådet.
– Först vill jag säga att vi fokuserar på människorna oavsett varifrån de kommer. Vi hjälper flyktingar av alla nationaliteter, som palestinier, irakier, somalier, pakistanier, iranier och afghaner och vi försöker hjälpa dem i alla frågor som handlar om utbildning.

– Nu arbetar vi också med familjer från Homs, Idlib och andra syriska brännpunkter, som flytt undan terroristerna och de väpnade grupperna. Jag känner mig nöjd med att få hjälpa människor.

• Väpnade grupper har angripet de etnisk-religiösa minoriteterna med syfte att splittra det syriska folket. Om du jämför med det sekteristiska våldet i Irak, vad ser du för likheter och skillnader?
– I början av krisen i Syrien märkte vi att människor blev rädda för varandra. De kunde inte förstå vad det var som hände. Men nu har folk insett att det pågår en konspiration mot vårt land. Imperialismen följer det gamla konceptet ”härska genom att söndra”, eftersom det är det enklaste sättet att ta kontroll över ett område. Vissa har inte haft styrkan att stå emot, och de har utnyttjats och betalats för att genomföra planerna.

– Samma ”söndra och härska”-taktik användes i Irak. Enligt min mening påverkades det irakiska folket väldigt negativt, och de sekteristiska idéerna märks än i dag också i det lilla i vardagen. I Syrien har folket genom sin beslutsamhet stått emot försöket till splittring och försöker komma ur krisen utan bestående skador och genom att leva i större harmoni än tidigare.

• De väpnade gängen och dess politiska företrädare, som stöds av väst, Gulfstaterna och Turkiet, är en sida av den syriska oppositionen. Men det finns en annan opposition som fördömer terror och utländsk inblandning.
– Från första stund efter att vi anlänt till Syrien förstod vi att folket har frihet att säga och göra vad de vill, så länge de inte skadar allmän egendom eller hotar människors säkerhet. Det var stor skillnad jämfört med hur vi hade det under Saddam Hussein.

– Det finns oppositionspartier i Syrien och de framför sin politik och gör vad de vill, men de måste naturligtvis följa lagarna.

• Syriens kommunistiska parti stödjer regeringens antiimperialistiska ståndpunkt och kampen för landets oberoende. Men partiet är mycket kritiskt till den ekonomiska liberaliseringen, som vidgat klyftan mellan fattiga och rika och skapat ett missnöje hos folket.
– Privatiseringarna, avregleringarna, marknadsekonomin, den vetenskapliga socialismen, det är frågor som diskuteras i samhället. Men den pågående konflikten i landet beror inte på de ekonomiska klyftorna. Den beror på att det pågår en konspiration mot Syrien.

• Kan du förklara vad du menar med konspirationen mot Syrien?
– Dess syfte var och är att försvaga arabländerna och ställa dem under imperialismens kontroll. Konspirationen inleddes för länge sedan mot Egyptens president Abdul Nassers på 1950-talet.

– Idag riktar imperialismen in sig på motståndskrafterna i Mellanöstern – libanesiska Hizbollah, Syrien och Iran. Självklart skulle det bli lättare att gå in militärt och ockupera området om någon av dessa tre krafter krossades. Mot Syrien förs konspirationen bland annat genom medierna och stödet till de väpnade gängen.

• Även om konflikten understöds utifrån och storpolitiska intressen finns bakom, måste väl ändå ett brett folkligt missnöje med orättvisor och korruption underlätta för imperialismen?
– Missnöjet på marken är ett faktum, men det är inte det som är orsaken till dagens konflikt. 80 procent av medlemmarna i de väpnade gängen kommer från andra länder, som Libyen, Afghanistan, Irak, Saudiarabien, Jordanien, Tunisien och Marocko. De slåss inte för att de har några problem med den syriska regeringen, och de saknar politiska krav eller mål för Syrien.

• Efter att Kofi Annans fredsplan trädde i kraft har det skett en ökning av terrordåd, inklusive självmordsbombningar i Damaskus. Hur känner du när bomberna smäller bland bostäder och skolor i ditt nya hemland?
– Vi flyktingar från Irak var inledningsvis skräckslagna inför tanken att det som hände där också ska hända i Syrien. Med tiden har både syrierna och flyktingarna insett att det som händer är en del av imperialismens smutsiga spel. De väpnade gängen är desperata förlorare vars tid håller på att rinna ut.

• Hur ser du på västs tystnad om självmordsbomberna och andra blodiga dåd i Syrien?
– Vi visste på förhand att ingen av västvärldens ledande politiker skulle fördöma bombningarna. De är antingen rädda för USA eller så deltar de i att stödja det som sker på ett eller annat sätt.

• Hur ser du på Syriens framtid? Imperialismen verkar lika beslutsam om nödvändigheten att störta Bashar al-Assad som den en gång var om att störta Saddam Hussein.
– Man kan inte jämföra Saddam Husseins regim med det politiska systemet i Syrien. Resultatet av Iraks konfrontation med imperialismen blev att landet ockuperades. En orsak till detta var den djupa klyftan mellan Saddams regim och det irakiska folket.

– I Syrien har det politiska systemet starka band till merparten av folket. Det ökar möjligheten att besegra imperialismen och dess plan att förstöra Syrien.
Fakta

Från Bagdad till Damaskus

Irakiska flyktingar
  • Flera miljoner irakier flydde Irak under åren efter invasionen 2003. Syrien är det enskilda land som tagit emot överlägset flest av dem.
  • Idag beräknas över en miljon irakier av dessa flyktingar varav i Syrien. Av dessa får en tiondel stöd av FN:s flyktingorgan UNHCR.
Syriska flyktingar berättar
    Ahmad, flykting från Homs ”Vad som skedde i Homs var en ockupation utförd av en multinationell armé som gick in i Syrien via Libanon och andra gränsövergångar. De inledde sitt ’uppror’ med att attackera offentlig egendom, sedan attackerade de polisen och när situationen började bli kaotisk attackerade de civila.”
    Lamis, flykting från Homs ”De väpnade männen var främlingar. Vi lyssnade efter deras dialekter när de stoppade oss i en vägspärr. Bland dem fanns syrier och ickesyrier, men ingen kom från Homs. De brydde sig inte om de människor som de terroriserade och skadade.” Berättat för May Almoudalal.