Hoppa till huvudinnehåll
Av

Grekiska stålarbetarna visar vägen

Det är klasskampen som leder Greklands arbetare ut ur krisen, inte nya parlamentariska konstellationer inom det rådande systemets ramar; det är kampen mot EU och för ett utträde ur EU som utgör den första förutsättningen. Så länge Grekland är med i EU har de grekiska arbetarna inte bara sina egna borgare att tampas med, utan Europas samlade monopolkapital.


Högerledaren Samaras gav upp efter några timmar, vänsterledaren Tsipras och nye sossechefen Venizelos efter någon dag. Nu försöker president Papoulias tillsätta en teknokratregering med uppgift att genomföra EU-politiken, bortom folkviljans utslag. Det lär gå lika illa. Den parlamentariska krisen i Grekland är total och allt pekar nu på ytterligare ett nyval, denna gång i juni.

I svensk vänsterdebatt anklagas det grekiska kommunistpartiet KKE för att ha omöjliggjort en vänsterregering genom sin vägran att gå i koalition med den opportunistiska vänsterfronten Syriza.

Det är en mycket märklig anklagelse. Dels för att det inte finns något parlamentariskt underlag för en vänsterregering. Sakförhållandet är att de båda maktpartierna Ny demokrati och Pasok, som utgör EU-politikens grekiska garant, sitter på 149 av parlamentets 300 mandat, detta genom det egenartade och djupt odemokratiska systemet med 50 extramandat till valets största parti. För att kunna bilda regering måste därmed partierna till vänster om Pasok ha stöd av såväl högernationalistiska Oberoende greker som nynazistiska Gyllene Gryning, ett regeringsunderlag som faller på sin egen orimlighet.

Kanske menar kritikerna att socialdemokratiska Pasok skall räknas in i vänsterns regeringsunderlag, vilket i så fall är att lämna verkligheten för det totala bedrägeriet. Pasok är det parti som varit mest ihärdigt i att pådyvla grekerna EU:s förödande nedskärningspolitik. Hur skall ett sådant parti kunna ingå i en vänsterregering?

Sanningen är att den parlamentariska maktbalansen i Grekland inte lämnar utrymme för någon vänsterregering. Detta manifesterade också vänsterledaren Alexis Tsipras från Syriza i det fempunktsprogram han lade som regeringsbildare på låtsas. Det är ett opportunistiskt program, som ger sken av att den grekiska krisen kan lösas inom ramen för euron och EU och inom ramen för den rådande politiska ordningen.

”Rösta på mig i nyvalet i juni och jag skall lösa krisen åt er med hjälp av de 50 extramandaten, utan att Grekland behöver lämna vare sig euron, EU eller Nato”, var Tsipras förljugna och fjäskande budskap.

Tsipras försök att bilda regering var inte seriöst, utan mer att betrakta som inledningen på nyvalskampanjen. I vart fall föll inte vänsterregeringen på KKE:s vägran att delta i Syrizas bedrägeri.

Den avgörande frågan är om det finns någon parlamentarisk väg ut ur krisen för Greklands arbetare och fattigfolk. Är det verkligen möjligt för ett enskilt EU-land att rösta bort EU-politiken utan att bryta med EU? Är det möjligt för arbetare och vanligt folk att rösta bort den politik som hela det europeiska monopolkapitalet står bakom?

Vårt svar är nej. Röstsedeln kan vara ett komplement, men den räcker inte. Det är klasskampen som leder Greklands arbetare ut ur krisen, inte nya parlamentariska konstellationer inom det rådande systemets ramar; det är kampen mot EU och för ett utträde ur EU som utgör den första förutsättningen, för så länge Grekland är med i EU har de grekiska arbetarna inte bara sina egna borgare att tampas med, utan mot dem står Europas samlade monopolkapital, så övertydligt genom den utpressningspolitik EU bedriver mot Grekland.

Greklands arbetare har kämpat oförtrutet och med stor ihärdighet mot EU:s och de egna borgarnas försök att lasta över krisens bördor på dem. För två år sedan trodde nog de allra flesta att kampviljan skulle ebba ut och övergå i den bara alltför vanliga uppgivenheten, men istället har kampen hela tiden trappats upp, vilket nu resulterat i parlamentarisk kris. Väljarna stödjer inte den EU-dikterade krispolitiken.

Det är gott så, men det räcker inte. För samtidigt som en majoritet greker säger nej till EU-politiken, så vill en majoritet behålla euron och stanna i EU. Det är denna ovilja att se sanningen i vitögat som Syriza stryker medhårs genom att sprida illusioner om en krislösning inom EU. Det är en politik som bäddar för desillusion, när illusionen spricker och den kommer att spricka.

För vår del hoppas vi på nya framgångar för KKE i det nyval som med största sannolikhet väntar i juni. KKE:s budskap är kärvt och inte det minsta insmickrande gentemot dem som vill hitta enkla lösningar. Men ju fler som inser att vägen ut ur krisen är kärv, desto bättre.

Det avgörande för Greklands framtid är dock det som sker bortom valen och det parlamentariska. Det pågår viktiga klasstrider, som strejken på stålverket Elliniki Halivurja utanför Aten, men det pågår också en organisering underifrån, där arbetare sluter sig samman för att ta sig de rättigheter som samhället inte längre består dem med. Det är en organisering långt mycket viktigare än alla parlamentariska piruetter.

Kommunistiska Partiets 1 maj-insamling tillägnades i år de strejkande på Elliniki Halivurja. Vi anser att deras kamp är viktig för alla arbetare i Europa. I samband med vår konferens i helgen, då 250 kommunister från hela landet samlas i Göteborg, kommer vi att lansera en fortsatt insamling med fokus på arbetsplatserna – från arbetare till arbetare.

Strejken på Elliniki Halivurja är bara en av många kampen i Grekland, men den representerar den klasskampens väg som vi ser som arbetarlösningen av krisen. Så stöd de strejkande stålarbetarna. För att de visar vägen framåt.