Kapitalismen är ännu i kris

Under ett drygt år har politiker, borgerliga ekonomer och massmedia talat om att vi befinner oss i en ”återhämtning”. Krisen förklarades vara slut i mars 2010. Nu skulle det gå uppåt igen.

Att krisen blev mindre akut under en tid – sedan massor av särskilt mindre banker i många länder gått i konkurs – berodde på så kallade stimulanspaket, det vill säga subventioner, till de banker som ansågs vara ”för stora för att gå omkull”. Därigenom skickades notan för de dåliga lånen som hotade bankerna vidare till skattebetalarna. Och det är en nota på flera tiotal biljoner dollar.

Men varför blev det överhuvudtaget en kris 2008, en akut kris, en kris som hela tiden kallats för finanskris?

Grunden för krisen ligger i det kapitalistiska systemet. En vara eller tjänst som produceras måste säljas på en marknad för att det inte skall bli problem. Men kapitalismen fungerar så att det mycket sällan råder överensstämmelse mellan å ena sidan utbudet av varor och tjänster och å den andra den marknad där de skall säljas.
För att ändå kunna sälja det producerade beviljas köparna kredit i olika former, avbetalningsköp, banklån, kortkrediter och så vidare. Företag som på detta sätt får sin produktion såld fortsätter att producera, och när marknaden återigen inte förmår köpa det som producerats beviljas nya krediter.

De som står för krediterna, i huvudsak banker, har ett intresse av denna tingens ordning. Krediterna löper med ränta, och ju större krediter desto större ränteinkomster för bankerna. Kreditgivningen utgör grunden för det som kallas finansmarknaden, och den har kommit att spela en dominerande roll i den kapitalistiska ekonomin.

I stället för att investera i produktion, i bostäder, i infrastruktur, i utökad social välfärd, utbildning – det vill säga att i stället för att köpa något för pengarna som den finansiella ekonomin alstrar, så går pengarna tillbaka in i den finansiella ekonomin, till utökade krediter och till spekulation i skuldebrev, i aktier och andra värdepapper, samt i fastigheter.

Spekulanten köper en fastighet, inte för att bo i eller på annat sätt använda den, utan för att kunna sälja den med vinst. Den finansiella marknadens syfte är att tjäna pengar på pengar utan att behöva gå via produktion. Finansmarknaden är en parasitär företeelse.

När finansmarknaden utvecklats tillräckligt långt, det vill säga när skuldsättningen nått en viss nivå, får de skuldsatta allt svårare att klara räntor och amorteringar. Och när bankerna inte får betalt, då har vi en finanskris. Bankerna vill inte låna ut mer. Det som tidigare köpts med hjälp av krediter blir inte sålt, företag avskedar anställda och många går i konkurs.
Det var det som hände vid årsskiftet 2007/2008 med början i USA, världens mest skuldsatta land. Därifrån spred sig krisen till land efter land.

De enorma statliga subventionerna till banker och andra företag lugnade för en tid ekonomin. Men det var inte bara hushåll och företag som hade finansierat sina inköp med lån i banker. Det hade också stater gjort.

När nu finans- eller skuld- eller bankkrisen åter blivit akut, så är det staternas skuldsättning som står i fokus. För att hålla efterfrågan uppe har de flesta stater köpt för mer pengar än de fått i skatteinkomster. För många länder har skuldsättningen nu blivit så stor att de har svårigheter att klara räntorna, för att inte tala om avbetalning på skulderna.

För att mäta hur häftigt skuldsatt ett land är brukar man sätta dess skuld i förhållande till dess samlade ekonomi, bruttonationalprodukten, BNP. EU har som villkor för medlemskap att statsskulden inte får vara större än vad som motsvarar 60 procent av medlemslandets BNP.

En genomgång visar att långt ifrån alla medlemsländer lever upp till detta. Skulden satt i relation till BNP är för Grekland minst 123 procent. Italien 127, Frankrike 92, Tyskland 82 och Storbritannien 83, Belgien ca 100 och Portugal ca 80 procent. Tar man samtliga 27 EU-ländernas stats- skulder satt i relation till samliga länders BNP blir siffran över 75 procent. USA:s statsskuld motsvarar nästan 100 procent av landets BNP och Japan har en statsskuld som motsvarar 220 procent av dess BNP. Sverige och de övriga nordiska länderna ligger på omkring 40-45 procent av ländernas BNP.

Greklands stora statsskuld har diskuterats mycket. Landet har svårt att betala räntan på skulden, speciellt som dess skatteinkomster understiger utgifterna. Det årliga budgetunderskottet ligger på motsvarande ca 13 procent av BNP. (EU:s medlemskrav är högst 3 procent.)

De banker som har lånat ut pengar till den grekiska staten har blivit nervösa, så därför har EU tillsammans med Internationella Valutafonden (IMF, International Monetary Fund) lånat ut pengar så att Grekland kan betala räntorna – inte själva lånen – till bankerna.

Återigen är det skattebetalarna, den här gången i de länder som har euron som valuta, som får se till att bankerna kan håva in pengarna.

Om nu situationen är allvarlig för flera länder inom EMU (euro-länderna), så är den minst lika allvarlig för USA. Landet har alltså en statsskuld som motsvarar nästan 100 procent av BNP, och det är en skuld som har ökat snabbt.

När George W Bush – Obamas företrädare – blev president, hade USA visserligen en statsskuld men samtidigt ett överskott i sina löpande affärer, i statsbudgeten. För varje dollar som den amerikanska staten i dag spenderar måste de låna hälften, eller totalt årligen ca 225 miljarder dollar, vilket alltså är det belopp med vilket statsskulden på för närvarande ca 13000 miljarder dollar växer. Staten har att förhålla sig till en lag eller bestämmelse angående en maxgräns för hur mycket staten får låna varje år.

Nu i sommar var den gränsen nådd. Om staten skulle kunna fortsätta att betala ut pensioner, löner och allt annat, så var det nödvändigt att höja lånetaket, annars hotade konkurs på grund av brist på likvida medel. Efter mycket bråk lyckades presidenten få en sådan höjning till stånd.

De stora statliga skuldsättningarna hotar som sagt bankernas vinster. De nödlån som beviljas länderna så att bankerna hålls skadeslösa har mycket stränga villkor.

Länderna måste minska sina utgifter, vilket dels leder till arbetslöshet, sänkta löner, pensioner och socialförsäkringar, samtidigt som det leder till att ekonomierna i dessa länder sjunker. Dessutom tvingas länderna sälja ut offentligt ägd egendom som flygplatser, motorvägar, järnvägsnät och till och med sådant nödvändigt som vattenförsörjning, som alltså kommer att underkastas villkoren för privatkapitalistisk vinstmaximering. Allt för att rädda bankernas vinster.

Protesterna har inte låtit vänta på sig. Och de kan förväntas öka i styrka och kanske våldsamhet – se London nyligen. För krisen är här för att stanna, och den kommer att bli djupare.

Och när ytterligare massiv skuldsättning nu inte längre kan användas för att åtminstone skjuta krisen framför sig så har kapitalismen bara ett sätt ”lösa” krisen på: pressa befolkningar med sämre sociala förhållanden, sänkta löner och ökad arbetslöshet, det som en amerikansk ekonomiförfattare har kallat ”samhälleligt folkmord”.