Korealögner ifrågasätts

Publicerad 12 maj 2011

Efter att i tjugo år i varierande versioner utbasunerat Demokratiska Folkrepubliken Koreas omedelbara kollaps och socialismens snara upphörande i norra halvan av koreanska halvön har flera borgerliga forskare, journalister och självutnämnda Nordkoreaexperter med tiden fått kalla fötter.

Overifierade rapporter och politiskt motiverade beskrivningar av nordkoreansk instabilitet görs om till sanningar.

Efter Sovjets kollaps förväntade sig den internationella borgerligheten att det socialistiska systemet i norra Korea skulle kollapsa. Nordkorea kom att genomgå en rad besvärliga år eftersom socialismen som världssystem brakade samman, samtidigt som svåra naturkatastrofer inträffade och USA-imperialismen intensifierade sin ekonomiska krigföring mot landet.

En del av dessa borgerliga journalister, forskare och akademiker tvingas nu steg för steg att ompröva delar av sina tidigare eländesbeskrivningar av socialismen i norra delen av landet.

Inte för att hatet mot den koreanska socialismen minskat, men att i åratal försörja sig på att hävda att Demokratiska Folkrepubliken Korea står inför sin omedelbara undergång ställer till problem om man vill vara trovärdig. I synnerhet om samma budskap upprepats månad efter månad i snart 20 år.

Andrei Lankov, av rysk härkomst, är docent vid Kookmin Universitetet i Seoul, och tillhör gruppen så kallade experter som under de senaste årtiondena proklamerat den koreanska socialismens omedelbara fall, och som en konsekvens av detta varit intervjuad i svenska SVT.

Men i en artikel i Asia Times tvingas till och med denne inbitne proimperialist att något ändra sin position. Om Nordkorea skriver han:

”Trots detta så har det under de senaste åren skett en markerad förbättring av befolkningens ekonomiska situation. [ …] Livet för nordkoreanerna är klart bättre än för tio år sedan – och det fortsätter att förbättras om än sakta.”

Lankov som levt på eländesbeskrivningar skriver vidare:
”Folk har bättre klädsel, mycket tack vare tillgängligheten av billiga kinesiska kläder. Vissa hushållsartiklar, som var ouppnåeliga för majoriteten av befolkningen, började finnas i nordkoreanska hushåll efter 2000. Det märks i de rikare gränsstäderna i de nordliga provinserna […] att 80 procent av hushållen har tv-apparater och omkring 25 procent har DVD-spelare. För några år sedan så var ett kylskåp ett tecken på lyx [… ] men numera är kylskåp mindre ovanliga. […] Mobiltelefonmarknaden växer: 300000 telefoner finns i bruk, huvudsakligen i Pyongyang.”

Efter att ha spekulerat om inkomstklyftor i Nordkorea, så tvingas Lankov ändå konstatera att ”inkomsterna för de vanliga nordkoreanerna, även om de är små, växer likaså och kanske närmar sig den nivå som var omkring 1990 innan den ekonomiska krisen satte in.” ( Asia Times den 10 mars 2011)

Lankov har till slut tvingats till en gnutta realism även om han hoppas att folket i norra Korea skall förborgerligas och imponeras av den amerikanska livsstilen.

Den ihållande demoniseringsjournalistiken genom årtionden mot Nordkorea har varit djup och omfattande.

Men hur skall olika regeringar kunna analysera läget i ett land när rapporteringen från landet i fråga är avsiktligt och av politiska skäl svartmålande, och när propagandan hindrar nykter analys?

Det amerikanska imperiet och dess underordnade allierade och vasaller som Japan och södra Korea håller sig med en propagandistisk version riktad till allmänheten. Man finansierar en rad organisationer baserade i södra Korea vars syfte är att desinformera om Nordkorea.

Men samtidigt som man lägger ned miljarder dollar på att upprätthålla det militära hotet mot norra Korea och åtskilliga miljoner dollar på olika kampanjer mot socialismens Korea, så har man ändå en liten bakdörr öppen för mer sansade analyser om situationen på koreanska halvön. Även om dörrspringan inte är stor.

Någonstans måste beslutsfattare i USA och västvärlden få en bild av hur det förhåller sig utanför den officiella propagandan. Så man ger stipendier och finansiellt stöd exempelvis till ett fredsinstitut som Nautilusinstitutet liksom man ger pengar till en del andra akademiska program om Nordkorea vars slutsatser går utanför vad som är politiskt rätt att framföra inför den breda offentligheten.

I en uppsats med namnet ”Analytisk kollaps och det nordkoreanska dilemmat”, publicerad på Nautilusinstitutets hemsida, går akademikerna John Delury och Chung In Moon till storms mot den gängse västerländska bilden av Nordkorea. I sin uppsats varnar de för att de amerikanska beslutsfattarna börjar tro på sin egen propaganda om Nordkorea, vilket kan sluta illa.

Propaganda är en sak. Den skall riktas till allmänheten. Men om beslutsfattare börjar tro på den själva har de tappat sin förmåga att fatta kloka beslut, är författarnas slutsats.

Efter att ha kritiserat amerikanska krigsförberedelser mot norra Korea i samband med spekulationer kring en regimkollaps så skriver de:

”Denna politik baseras på önsketänkande. Trots ekonomiska svårigheter, matbrist och omfattande sanktioner, så syns Kim Jong Il:s regering stabil.”

Uppsatsförfattarna skriver att Nordkorea har haft och har ekonomiska svårigheter. ”Men trots detta, så rapporterar utländska besökare i Pyongyang under det senaste året modesta förbättringar i levnadsstandarden och inga tecken på kris eller instabilitet”

De båda akademikerna går sedan igenom de dubiösa källor som den västerländska så kallade nyhetsrapporteringen vilar på när det kommer till Nordkorea. Efter att ha radat upp sex olika radio- och internetbyråer (varav flera mottar pengar från amerikanska staten, som exempelvis Radio Free Asia och NK news) så konstaterar de två akademikerna:

”Men dessa nya ’medie’organisationer är inte bemannade av oberoende yrkesmässiga journalister. Tvärtom, de är propagandaorgan och kampanjorganisationer vilka är avsedda att underminera regimstabiliteten i norr. Deras rapporter saknar ofta bekräftelser och verifikation, ändå förekommer de regelbundet i Yonhap News, den ledande sydkoreanska nyhetsbyrån, utan någon filtrering. Ledande konservativa tidningar […] citerar rapporterna i samma skick som de kommer.

Internationella nyhetsmedier, inkluderande internetmedier, och ledande amerikanska tidningar i sin tur, återger rapporterna som världsnyheter. Overifierade rapporter och politiskt motiverade beskrivningar av nordkoreansk instabilitet görs om till sanningar.”

Akademikerna tillägger att det finns fall där nordkoreanska avhoppare pressats till att hålla sig till den gängse demoniseringsbilden. En ledande reporter på den statliga sydkoreanska nyhetsbyrån, som själv kommer från Nordkorea, pressades att avgå när hon ifrågasatte överdrivna rapporter från norra Korea.

Författarna till uppsatsen fortätter:

”Idag är de flesta samtalskanalerna med Nordkorea avbrutna. Amerikanska diplomater saknar direkta kontakter med sina nordkoreanska motparter, de famlar i mörkret efter Nordkoreas strategiska intentioner och förhandlingspositioner. Officiella nordkoreanska uttalanden avfärdas genomgående som ’tomma ord’ eller som ’utpressning’ – även om Nordkoreas uppträdande över tid tenderar att bekräfta korrektheten i dess uttalanden från högsta ort. Istället för ett engagerat och empiriskt förhållningsätt, så bygger politiska beslut på basis av avhoppares rapporter och desinformation, av förutbestämda idéer och önsketänkande.” (Nautilus Institute den 13 april 2011)

Med andra ord och i klartext: Akademikerna varnar för att imperialisternas irrationella klassmässiga hat mot den fria och självständiga staten Demokratiska Folkrepubliken Korea leder till att man förlorar förmågan till nykter analys av landet ifråga vilket kan sluta illa på lång sikt.

I en uppsats utgiven av USA-Koreainstitutet vid John Hopkins-universitetet går Andray Abrahamian även han till angrepp mot den gängse bilden av Nordkorea genom en kritisk analys av fyra västerländska dokumentärfilmer om Nordkorea.

Abrahamian hävdar att bilden av Nordkorea bygger på en blandning av antikommunism, orientalism och med den sammanhängande ren rasism. Då tillhör ändå inte dessa dokumentärer som han går igenom den rena hatpropagandan, de är bara i största allmänhet fördomsfulla och opportuna.

”Den oskrivna regeln i vår mediabevakning är ’Ifall ni inte låter oss arbeta som vi är vana vid, så kan vi skriva vad som helst utan några samvetskval’. Som Hazel Smith konstaterar, mediabevakningen av Nordkorea opererar ofta som om ’de normala reglerna för journalistiskt regelverk (att kontrollera källor till exempel) inte existerar.’ ” (North Korea and Documentary Film US-Korea Institute 2011).

Abrahamian menar i sin skrift att i Nordkorea finns det totala avståndstagandet från USA-inspirerade värderingar över ett brett fält i social, politisk och ekonomisk organisation – i större grad än i något annat land i världen idag. Därmed kan inte västerländska filmare eller medier som är en del av dessa USA-inspirerade värderingar i allmänhet närma sig Nordkorea på ett informativt och objektivt sätt.