Läget i Nordafrika påverkar flyktingström

Flyktingsituationen förändras när läget i världen förändras. Det är givet. Krig, naturkatastrofer och andra svårigheter tvingar människor på flykt.

Men när det gäller situationen i norra Afrika är händelseförloppet särskilt invecklat. I flera av länderna fanns det nämligen tusentals flyktingar från andra länder, som Somalia, Eritrea, Elfenbenskusten och Kamerun, när revolterna startade.

Detta gäller särskilt Libyen, som fungerat som EU:s gränsvakt mot Afrika. Enligt UNHCR befann sig minst 11000 flyktingar, främst somalier och eritreaner, i landet innan Nato började bomba.

Under de senaste tio åren har Libyen byggt upp stora flyktingläger, som till stor del finansieras av EU. Hit skickas de båtflyktingar som EU-styrkan Frontex upptäcker i Medelhavet.

Dessutom fanns det miljontals gästarbetare på plats i de nordafrikanska länderna.

Såväl båtflyktingar som gästarbetare tar sig nu över Medelhavet i sin strävan efter en bättre framtid.

En stor del av dessa människor hamnar på den italienska ön Lampedusa.
Lampedusa är en liten ö med runt 5000 invånare. Turism och fiske utgör den överlägset största inkomstkällan.

Även tidigare har ön varit en självklar hållpunkt för flyktingar som söker sig in i Europa, eftersom den är belägen relativt nära Tunisiens kust. Men då har den så kallade Lampedusa-modellen tillämpats. Det innebär att flyktingar som kommit till ön har slussats vidare till det italienska fastlandet inom 48 timmar.

Att så inte skett nu har flera förklaringar.

• Dels anländer flyktingarna mycket snabbt. Inom loppet av några få månader har runt 25000 kommit till ön.

• Mycket talar också för att det uppkomna flyktingkaoset delvis har skapats av Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Han är trängd i den inrikespolitiska diskussionen, inte minst på grund av åtalen om sexbrott och maktmissbruk. Kaoset på Lampedusa är ett sätt att avleda uppmärksamheten från detta.

Genom att låta bli att slussa flyktingarna vidare understryker Berlusconi också att flyktingarna är hela EU:s problem, och inte bara gränsländernas.

Dessutom försöker Silvio Berlusconi vinna politiska poänger genom att framträda som riddaren i nöden som löser alla problem.

Två gånger har han samlat till stora presskonferenser och lovat att flyktingarna ska vara borta från ön inom några dygn. Flyktingarna har då tagits till fastlandet, och Berlusconi har framträtt i media med ett stort leende på läpparna och utlovat en golfbana och ett kasino till Lampedusas invånare.

Andra europeiska politiker, inte minst svenska riksdagsledamöter, har inte varit sena att angripa Berlusconis ofta rasistiska uttalanden. Men de spelar själva en cynisk roll.

De svenska politikerna deltar gladeligen med Jas-plan i kriget i Libyen, men de vill inte ta emot dem som tvingas fly från bomberna och kulorna.

I media slår sig regeringen ändå för bröstet för att Sverige ska ta emot 200 kvotflyktingar. I sammanhanget är det försvinnande få. Dessutom kommer de 200 att räknas in i den kvot som Sverige redan kommit överens med FN om att ta emot. Därmed uppfyller vi inte ens UNHCR:s vädjan om att ta emot flyktingar utöver de avtal som redan har tecknats.
lisa.engstrom@proletaren.se