Camilo Guevara är stolt över sin fars gärning: "Socialismen är en nödvändighet"

Camilo Guevara är en stor man, hög och bred, och förefaller omedelbart
Latino med sitt långa hår i hästsvans och den gråa skjortan oblygt
uppknäppt. När han sätter sig verkar han i det närmaste
självutslätande, undviker fotografen och berättar ogärna om sig själv.



Men efterhand som snacket handlar om fadern, om livet i Kuba och
situationen i världen, öppnar han sig och pratar sig snabbt varm,
händerna formar sig i förklarande rörelser och de ljusbruna ögonen
glänser.



– Ens far betyder ju alltid något för en, och min far är utöver det en
universell symbol för uppror och humanism. Ché hade många sidor som
man, revolutionär, far…för mig kan det inte skiljas åt. Han är alltihop
på en och samma gång, förklarar Camilo.



På frågan om Chés efterkommande har en särskild förpliktelse, tittar han eftertänksamt upp i taket innan han svarar.



Stolt över hans val

– Ja men Ché har många barn, hela generationer. Hans arv ger oss alla
en förpliktelse, inte bara som symbol. Ché lämnar ett stort arv efter
sig i Kuba, både i form av tankar och materiella ting. Han arbetade i
regeringen, och därför är många fabriker också en del av hans arv. De
kubanska läkarna i utlandet, och Kuba har fler än alla andra länder
tillsammans, är också hans arv. De 15000 Tjernobylbarnen som får gratis
uppehälle och behandling i Kuba är också en del av hans arv. Som han
själv sa: Revolutionen är summan av många revolutionärers verk, säger
Camilo med stort allvar.



Fadern dödades när Camilo inte var mer än fem år gammal, och han vet
inte riktigt om minnena är verklighet eller fantasi. Men Camilo känner
ingen bitterhet.



– Alla fäder har ett arbete. En musiker eller en snickare kan också
råka ut för en olycka. Det var inte hans plan att bli dräpt, utan att
kämpa! Och alla fäder som är hemma, är inte alltid snälla mot sina
barn. Varför skulle jag inte vara stolt över min fars val? Han ville
göra världen bättre! Det är inte fel att vilja förändra världen när man
ser en annan människa lida!



Det är tydligt att ämnet berör Camilo. Han höjer rösten och handrörelserna blir fler.



– Jag ångrar ingenting. Ingenting!



Överallt blir Camilo förknippad med sin far, och det besvärar honom inte.



– De flesta bemöter mig positivt, eftersom de känner ett särskilt band
till Ché. Det är fint. Men samtidigt är jag ju också mig själv, det är
klart...



Användandet av Chés porträtt på diverse handelsvaror gör honom inte helt bekväm.



– Det är ett tveeggat svärd. Det finns några som tjänar pengar på
honom, och det är fel. Och de snobbar som går runt med hans porträtt
för att de tycker det är tufft eller smart, men inte känner honom... en
tröja med Ché är inte likgiltig, om den som bär den inte vet vem han
var. Vem han är! Han blir sakta urvattnad, ljusröd och dum, av dem som
fruktar hans styrka som symbol för kampen mot förtryck. För överallt i
världen finns det en nyfikenhet att lära känna Ché, och en tröja med
hans bilder kan också väcka folk, menar Camilo och höjer ögonbrynen vid
åsynen av journalistens osmakliga Chéanteckningsblock.



Terrorism mot Kuba

– Urvattningen av Ché som symbol syftar att upprätthålla status quo. Få
länder har allt, och de flesta har ingenting. Kollektivtrafiken ligger
i ruiner, medan andra har tre-fyra bilar. De globala miljöproblemen
dödar folk. Andra dör av svält, medan vår teknologi aldrig varit
bättre. Din konsumtion bestämmer din status. Kapitalexport,
utlandsskuld, korrupta regeringar, krig…Ni kallar det den kristna
världen, men det kristna budskapet är solidaritet! Att hjälpa andra!



Camilo gör en arg grimas och slår energiskt ut med handen. Nu har han
verkligen lossat på tungan, och USA får några skarpa gliringar på vägen:



– USA har alltid velat erövra Kuba, och det spelar en stor roll för
vårt lands historia. Sedan revolutionen har USA organiserat och
finansierat extrema grupper som utövat terrorism på Kuba. I ”kriget mot
terrorn” blir rättfärdiga saker och terror förväxlade. Om du har en
enorm militärmakt mot ett obeväpnat folk, vem är då terroristen? Se på
fångarna på Guantánamo-basen. Det säger allt om vilken värld USA:s
regering önskar sig, konstaterar Camilo.



Camilo är inte politiskt organiserad, men identifierar sig helhjärtat med faderns uppfattningar.

– Alltså…ideologiskt tillhör jag marxismen-leninismen. Mina förebilder
är hjältarna från den kubanska revolutionen, främst Ché och Fidel, men
också icke-marxisterna. Frihetskämpar överallt i Latinamerika är mina
förebilder, bekänner han.



Camilo gör processen kort med högerpolitikerna som inför utställningens öppnande kallade Ché en massmördare:



Rädda för upproret

– De skulle ta och undersöka saken, bli mer upplysta. Alltså, de får
gärna demonstrera, men de ska inte ljuga om orsaken. Det är samma
människor som stöttar George W Bush, som mördar och torterar i Irak, så
de är ju inte emot att slå ihjäl människor. I verkligheten är de bara
rädda för hans symbol, för upproret. Vad är deras mål då? De vill ha
fascismen tillbaka, drar Camilo torrt sin slutsats.



Ché Guevara var mycket upptagen med människans förmåga att förändra
sig, och vilja att gagna andra människor och kamratskapet. Chés tankar
avspeglar en grundläggande tillit till att människans positiva sidor
utvecklas när förhållande är de rätta. Några har beskyllt Ché för att
vara idealist:



– Man kan inte vara för idealistisk, det finns inte. Det är bara
möjligt att vara mycket mänsklig, och människan har stor potential till
att förbättra sig. Chés tankar utgick från verkligheten, han hade
studerat otroligt mycket. Folk som han är nödvändiga för att kunna
utveckla avancerade tankar och ett nytt samhälle. Han var mycket
positiv till människan. I ett samhälle där ingen står över någon annan,
kommer egoismen att försvinna, och det blir balans och harmoni. Drömmar
är till för att förverkligas, utbrister han.



Svår period

Med hänvisning till Kubas framtid är Camilo Guevara också optimist.



– Det är alltid svårt att sia om framtiden, för imorgon kan allt se så
annorlunda ut. Som när vi över en natt miste över 80 procent av vår
utrikeshandel eftersom den socialistiska modellen brakade samman. Vi
har socialism, men vi kan inte trolla. För oss är socialismen en
nödvändighet. Det handlar om att kunna fortsätta som nation, med våra
erfarenheter och offer, förklarar Camilo.



– Den ekonomiska krisen har också skapat en moralisk kris, med bland
annat prostitution. Det är ingen enkel fråga, och jag är inte expert på
moraliska värderingar. Men det är trots allt ett mindre problem, och
turismen är idag vår största industri och har fört med sig en massa bra
saker. Folk från hela världen besöker Kuba och blir inspirerade av vårt
exempel. Av öppenheten, kulturen och folket. Om du söker stränder, så
har vi det också, skrattar Camilo.



– Kunskap och vänskap förbättrar förhållandet mellan folken. Om vi inte
känner varandra, hur ska vi då kunna förändra världen, frågar han
retoriskt innan han avslutar intervjun med en kindpuss – man är väl
kubansk.



HELENE CAPRANI

Proletären 40, 2005



• Artikeln är översatt från danska Dagbladet Arbejderen som ges ut av DKP/ML.

Bild: Sinie