Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dagbok från Venezuela - del 2



Lördag 12 juli

Samling vid kommunhuset halv åtta för avfärd mot ett litet indiansamhälle söderut. I väntan på avfärd pratar jag med Carmelo. Han jobbade med den kommunistiske borgmästaren en lång tid men lämnade jobbet eftersom han tyckte att Contreras omgav sig med dåliga rådgivare och ville inte ta till sig den kritiken. Nu är han drivande i Den antiimperialistiska fronten. Man ägnar sig åt basarbete, lyssnar på folks behov, jobbar mycket för att medvetandegöra folk.

En stor seger har varit att bryta informationsmonopolet: bara fem procent av Upatas har haft tillgång till kabel-tv, det vill säga att själva välja kanaler de vill se.

Man uppvaktade Chávez och drev igenom att starka mottagarantenner sattes upp så nu kan invånarna ta del av regeringens kanaler, inte bara oppositionens.

Carmelo är alltså inne på samma strategi som Contreras: ena folket under en anti- imperialistisk front.

Vi börjar allt mer i gruppen förstå att splittringen är stor, att det verkar väldigt svårt att ena grupper och partier. ”De verkar inte ha lärt sig ett skvatt av Chile” suckar Claudio, flykting från Chile som är med i gruppen.

Nåväl, nu kommer de två små bussarna och vi packar in oss det trånga utrymmet på sidobänkar. Jag sitter närmast bakdörren och när farten kommer upp i 110 km/h  på den raka men smala och skumpiga landsvägen fasar jag för att den ska flyga upp och tar jag ett tag om Tomas ben. Tomas har hittat en ”livrem” som han krampaktig håller fast i. Efter några kilometer frågar Ida honom hur han mår.

Han är lite blek. ”Bra, men jag ar livrädd!". Han var inte ensam om att ha hjärtat i halsgropen.

Vägen skär rakt genom stora instängslade betesmarker som inte används. På ett och annat ställe ser vi några djur men annars ligger allt i träda. All den mark vi ser under de 10 milen till Manteco tillhör 12-13 familjer. Vi passerar fyra vräkiga portaler som leder in till deras "fundos". Det går inte att se slutet av ägorna. Därinne råder rena feodala förhållanden. Egentligen äger staten all jord i landet men den har delats ut till storgodsägare mot att de brukar jorden. Men de låter stora delar ligga i träda och då har staten rätt att ta tillbaka jorden och det pågår just nu.
Venezuelas tidigare regeringar har inte brytt sig om att satsa på jordbruksproduktion utan man har importerat livsmedel. Detta gjorde att småbönderna inte kunde försörja sig utan flyttade in till städerna. Genom att satsa på småkooperativen försöker man få folk tillbaka till landsbygden.

*
Vi kör in i Manteco, en liten stad som också tillhör Upata administrativt och politiskt. Hämtar upp folk från Mision Cultura som ska vara med oss. De förklarar att det här är ett nästan laglöst område. Det finns gott om guldgruvor i trakten och där sliter illegala invandrare till usla löner. Varje gruva har ett litet flygfält och därifrån smugglas guld till Caracas, Guyana och Brasilien. Här förekommer också mycket smuggeltrafik med bränsle.
Vi kör vidare söderut på små slingriga grusvägar. På några ställen ser man att bönder svedjeröjt områden som de ska börja odla.
Vi kommer fram till en stor uppdämd damm och resan fortsätter med långsmala kanotliknande båtar. Döda träd sticker upp här och var i vattnet och utgör en stor kontrast till de gröna strandsluttningarna.

*
Vi kommer fram till det lilla indiansamhället. Byns valde ordförande, Ceasar, tar emot oss. Han berättar: ”För tio år sedan flyttade vi, 30 personer hit, från en mer avlägsen by, El Plomo, för där fanns ingen social service, inga möjligheter för våra barn att gå i skola och svårt att komma till doktorn.”

”Idag vet vi att där finns en läkarstation men just nu är den inte bemannad. De väntar på en kubansk doktor. Vårt lilla samhälle består idag av 72 personer i alla åldrar. Det finns en båttransport varje dag för våra barn till skolan och behöver vi sjukvård så ar det bara att ringa 171 så står det en ambulans på stranden där borta och tar oss till kubanerna. De flesta av ungdomarna vill inte stanna i byn utan läser vidare och hittar en annan framtid än jordbrukarlivet i byn. Men det händer faktiskt att några kommer tillbaka. De saknar det lugna livet i och gemenskapen i byn.”
I skuggan under ett palmtak sitter Josefa och virkar en hängmatta. Hon har fött elva barn, nio flickor och två pojkar. Bara de tre yngsta flickorna bor kvar hemma. Men de andra kommer och hälsar på. Man håller på sina gamla traditioner: alla äter tillsammans, de fortsätter att framställa sin starka dryck ”cachire som vi dricker och blir fulla på tillsammans”.

De lagar en speciell maträtt, comache, till festerna. Alla beslut tas på stormöten och alla över sexton år har rösträtt.

De förfogar över nio hektar och odlar främst yucca och grönsaker. Fisk tar de upp ur dammen. Man satsar på produktion av fariñas, som är näringsrika småkorn som utvinnes från yuccan. Fariñan säljs i Manteco, främst till gruvarbetarna.

Alfabetiseringsprogrammet och vidareutbildningsprogrammet och programmet för stöd åt ursprungsbefolkningen har också kommit hit.
Så är det dags för dagens tropiska regn- skur. Hela området förvandlas till en lersjö. När det håller upp en stund klafsar vi ner till kanoten. Vi har kilovis med röd, tung lera under sulorna som vi aldrig kommer att få bort spåren ifrån.
Klockan åtta på kvällen tar vi nattbussen tillbaka till Caracas. Brrrr! Kallt!

Måndag 14 juli
Idag är det sista dagen på brigaden som ska avslutas med en fest på kvällen dit vi bjudit in alla de kamrater som tagit hand om oss under dessa två veckor.

En av tjejerna har varit sjuk i flera dagar och ligger sedan några dagar på ett CDI-sjukhus. Hennes pappa är oerhört imponerad av den sjukvård de får ta del av. De kubanska läkarna är helt fantastiska och behandlingen helt gratis.

De tre andra unga tjejerna stannar hemma för att laga mat – köttbullar, potatissallad, tzatsiki och blåbärssoppa ska det bli.
Vi andra klämmer in ett sista studiebesök: Kommundelen ”23 de enero”, känd som den mest revolutionära stadsdelen i hela Venezuela. Vi går till hjärtat i stadsdelen. Guadelopue på La Coordinadora Simon Bolivar tar emot oss.

Stadsdelen har 525.000 invånare och har sedan decennier tillbaka varit en kämpande stadsdel. Det har kostat dem många människoliv. Byggnaden vi sitter i var tidigare polishögkvarteret. Polisen och de kriminella gängen var de som styrde. Repressionen var hård. 1995 åkte Guadeloupe och ett gäng på en brigad till Kuba. Genast dök polisen upp i deras hem och trakasserade deras familjer. När brigaden landade på Caracas flygplats hade man mobiliserat tusentals människor för att möta dem och skydda dem från att bli fängslade och torterade av polisen.

*
Med Chávezregeringen har repressionen upphört och kampen för att förbättra och utveckla stadsdelen har blivit lättare. I stadsdelen agerar inga politiska partier som tidigare. Gamla Tupamaros återuppstod och började arbeta på ett nytt sätt. Det var dom som tog initiativet till att kasta ut polisen och kräva byggnaden till de folkliga rörelserna. Borgmästaren uppvaktades och gav order om utrymning men det struntade polisen i så folket tog saken i egna händer.

Med borgmästarens beslut i handen tågade de till polisstationen och drev iväg 39 snutar. Sen började de rusta upp huset. Idag har de en egen radio-  station med en stark sändare som når långt utanför den egna kommundelen. Här finns mängder med rum för olika aktiviteter: kulturella aktiviteter, alfabetisering (i ett rum sitter tre blinda kvinnor och alfabetiseras via braillemetoden), fortbildning etc. Där finns ett stort infocenter med 69 splitter nya datorer där just nu ett gäng fraconsejo comunales utbildas. Målet är att varenda själ i området ska kunna arbeta med dator och internet.

Internationell solidaritet är viktigt här. En hel vägg är klädd med affischer som handlar om Palestina. Andra affischer lyfter fram Che, Fidel, upprop för de fem kubanerna etc.

Husets fasader täcks av stora väggmålningar med Che, Bolivar och andra nationella hjältar.

Alla som arbetar här gör det frivilligt. De ser som sin viktigaste uppgift att medvetandegöra folk (vi hör det igen!). Vår radio sänder social-politiska program. Men de vill också vara kritiska. ”Allt som kommer från regeringen är inte bra”. De vill sprida kultur men också uppmuntra till att folk själva skapar kultur. Man kan göra inspelningar i deras studio.

*
Guadeloupe är väl medveten om risken för ett inbördeskrig. ”Vi MÅSTE vinna valen i november annars faller allt detta ihop, då förlorar vi allt detta. Det är därför vi måste satsa allt på att folk förstår hur viktigt det är att försvara detta och det gör man i första hand genom att gå och rösta och rösta på PSUV:s kandidater”.

På kvällen en härlig fest, med mängder av tacktal från båda sidor. Alla ska prata. Det applåderas, ropas Venceremos! Socialismo o muerte! Viva la revolucion!

Det är en nöjd brigad som lämnar Caracas.

ANNA ARTÉN
Proletären 42, 2008


PSUV bildat för att stärka revolutionen
Det har snart gått exakt tio år sedan Hugo Chávez vann presidentvalet i Venezuela. Med 3,6 miljoner röster, 56,2 procent av de avgivna rösterna, överraskade han makteliten i landet.

Under 40 år hade två partier, det socialdemokratiska Acción Democrática (AD) och det liberala COPEI, haft maktmonopol. En enorm korruption präglade landet. Trots att oljebolaget PDVSA var statligt ägt rann de väldiga rikedomarna från oljeexporten rakt ner i överklassens fickor. 80 procent av befolkningen räknades som fattiga och var marginaliserade i politiken.

Vid tiden för valet i december 1998 så var folk hjärtligt trötta på korruptionen och ville ha en förändring. Chávez vann med den högsta procentsiffran någonsin i ett presidentval i Venezuela.

Och förändring blev det. Först skrevs konstitutionen om och godkändes av folket i en folkomröstning med 71,8 procent av rösterna. Denna nya konstitution innehåller grundvalarna för en demokratisering av landet. Under tre år fyllda av hatpropaganda i de av oppositionen kontrollerade massmediorna byggde man upp en stämning som man själva trodde på. I april 2002 gick de till angrepp och störtade Chávez i en statskupp som Göteborgs-Posten beskrev som nästan demokratisk.

Misslyckad statskupp
Men man hade fullständigt felbedömt folkets stöd till Chávez. Hundratusentals människor från de fattigaste delarna av huvudstaden Caracas samlades i centrum för att visa sitt stöd och krävde att Chávez skulle komma tillbaka. Folket vann en stor seger över den gamla makteliten. Den misslyckade statskuppen radikaliserade Chávez och den bolivarianska revolutionen.

I december 2002 startade oppositionen ett sabotageförsök mot oljeindustrin för att strypa landets viktigaste exportinkomst. Direktörer och ingenjörer som stödde den gamla makteliten förstörde datorprogram som styrde produktionen. De blev avskedade och ersattes av människor villiga att bidra till den revolutionära processen. Samhället tog också fullständig kontroll över oljeinkomsterna. All satsning på alfabetisering, gratis sjukvård, livsmedelssubventioner, gratis utbildning på alla nivåer, byggandet av värdiga bostäder m.m. finansieras med oljepengar.

Chávez och hans stödpartier har gång efter gång vunnit alla val fram till folkomröstningen om ny konstitution i december 2007. Antalet som röstat på Chávez som president har stadigt ökat från 3,6 miljoner till 7,3 miljoner i valet 2006. Men i folkomröstningen 2007 var antalet nere i 4,3 miljoner som röstade för en ny konstitution och de förlorade knappt.

Denna förlust har självkritiskt granskats av chavismens partier. Några av bristerna som fanns var samordningen mellan de Chavez-trogna partierna, det monumentala övertaget i massmedia som oppositionen har, samt det överflöd av ändringsförslag som lades fram.

Nytt enhetsparti
För att ändra oppositionens massmediamakt görs stora satsningar på alternativa media och för att komma till rätta med samordningen så bildades PSUV (Venezuelas förenade socialistparti) i januari-mars 2008.

PSUV är enligt sitt eget program till för alla människor och grupper i Venezuela som stöder den bolivarianska revolutionen. Och man organiserar de arbetare, bönder, medelklass, småborgare, småföretagare och småkapitalister som är positivt inställda till den revolutionära processen. Partiet är nybildat och har ännu inte prövats i kampen.

Venezuelas kommunistparti PCV valde att inte gå med i PSUV. Man anser att partier är klassorganisationer, alltså: ett parti – en klass. PSUV innehåller flera olika klass-  intressen. Enligt PCV vore det bättre att skapa en anti-imperialistisk front av alla krafter som stöder revolutionen.
Valet till guvernörer och borgmästare i november 2008 kommer att bli det första tillfället när PSUV testas ordentligt. Chávez har manat till total enighet bakom PSUV:s kandidater för alla som stöder processen.

Valet blir oerhört viktigt för framtiden. Oppositionen satsar stora resurser på att dels få framgångar men framför allt på att sabotera ekonomin och livsmedelsförsörjningen för att få folk missnöjda och på så sätt rösta på oppositionens kandidater.

LASSE HERMANSSON
Proletären 42, 2008