Fidel och Kuba – del 1: Den gamla och revolutionen

Jag startade revolutionen med 82 man. Om jag skulle tvingas göra det igen, skulle jag göra det med 10 eller 15 och fullständig övertygelse. Det spelar ingen roll hur liten du är om du har övertygelsen och en handlingsplan.

•• I flera dagar hade han jobbat oavbrutet, deltagit i MERCOSUR:s möte, hållit politiska tal och agerat på massmöten tillsammans med Hugo Chávez och Evo Morales. Därefter hade han gått i spetsen för firandet av 53-årsminnet av attacken på Moncada-kasernen. 

”[Efter] dagar och nätter av oavbrutet arbete, praktiskt taget utan att sova, har min hälsa som tidigare har motstått alla prövningar, utsatts för en extrem stress och brutit samman”, skrev han i ett brev till folket.

Tusentals i Miami firade på gatorna ”tyrannens” sjukdom och till och med död. Den Floridabaserade maffiaorganisationen Kubansk Amerikanska Stiftelsen, CANF, som stött invasionen av Irak 2003 efter devisen ”Irak idag, imorgon Kuba”, uppmanade till civilt eller militärt uppror mot regimen i Havanna. President George Bush försäkrade Kubas folk om att USA skulle stödja varje försök att upprätta en ”demokratisk övergångsregering”. Det var förtäckta hot mot alla som stödde den sittande regeringen.

Men det socialistiska systemet föll inte samman med Fidel. Livet på Kuba fortsatte precis som vanligt. ”Förväxla inte proletariatets diktatur, som Marx beskrev, med en personlig diktatur. Det är folket som styr på Kuba, jag är deras tjänare”, sade Fidel i en intervju 2003. 

Han hade tröttnat på journalisters frågor om ”Vad händer efter Fidel?” och svarade kategoriskt:

Efter Fidel kommer Chávez och efter Chávez kommer Morales och efter honom kommer hela det latinamerikanska folket som är redo att ta över den revolutionära taktpinnen.

Han har överlevt nio nordamerikanska presidenter. Varken Invasionsförsök, en allt hårdare ekonomiska blockad eller över 600 mordplaner från CIA har rått på honom. Den gamle mannen står kvar och ser idag hur hans mördade vapenbroder Che Guevaras dröm om ett enat Latinamerika tycks vara närmare än någonsin.

Kampen börjar
Kubas kamp för självständighet började 1868. Skatter och tullar, som Kuba tvingades betala till kolonialmakten Spanien för att finansiera dess alltmer bräckliga imperium, gjorde att stödet för en revolt var starkt. Stora delar av jordägarklassen ville bryta med ”moderlandet” bara för att ansluta Kuba till USA, som garant för fortsatt slavekonomi.

Andra godsägare, som inte var lika beroende av slaveriet, organiserade sig och tog upp vapen med målet om ett helt självständigt Kuba. En sådan var Carlos Manuel de Cespedes som i en historiskt unik politisk proklamation frigav sina slavar och tillsammans med dem startade den väpnade kampen.

Ifrån denna kamp, och de hjältar som där trädde fram, Antonio Maceo, Maximo Gomez samt framför andra poeten, författaren och nationalhjälten José Martí, hämtade Fidel senare inspiration till sitt uppror. Fidel säger exempelvis att han inspirerats lika mycket av Martís tankar som Marx och Lenins.

Arvet efter Martí, hans kamp för Kubas självständighet och för ett fritt Latinmerika, hans tankar om humanism, anti-rasism och utbildning är ett arv som det socialistiska Kuba förvaltar med stor hängivenhet.

I ett sista brev, innan han dog på slagfältet i det som kallas Spansk-Amerikanska kriget, förutspår Martí USA-imperialismens farliga inflytande på kontinentens framtid.
USA hade vid det laget blivit ekonomiskt mer inflytelserikt än Spanien. 1877 gick 82 procent av Kubas export till USA. Flera gånger hade USA försökt köpa ön. USA-bolag började köpa upp sockerbruk och modernisera produktionen efter kapitalistisk stordrift. För att ”befria” Kuba från förtrycket förklarades krig mot Spanien, och USA deltog på befrielserörelsens sida.

1898 slutade kriget, som Lenin benämnde som det första imperialistiska kriget. En kolonialmakt ersattes av en imperialistisk. Så när den spanska flaggan hissades ner över Havanna hissades USA:s upp istället för Kubas! Kuba förbjöds att delta i fredsförhandlingarna och snuvades på sin självständighet. Den återvann de först 1959 vid revolutionens seger.

En revolutionärs uppväxt
Fidel föddes den 13 augusti 1926 som son till en stor plantageägare. Hans far, Angel Ruz, hade emigrerat från den fattiga regionen Galicien i Spanien. En enkel men begåvad man som lärde sig läsa och skriva på egen hand. Han var en respekterad man som i svåra tider av arbetslöshet hittade på arbeten åt lantarbetarna som han inte egentligen hade något behov av. Fidel har sagt:

”Jag växte upp mitt i en storgodsägares familj, med alla tillhörande privilegier och bekvämligheter, men min far var en sant generös man.”

Fidels barndomsvänner var nejdens fattiga barn. Runtomkring sig i uppväxten såg han fattigdomen: Analfabetism, trasiga kläder, bristen på mat och det mest nödvändiga. Fidel själv menar att hade han varit sonson till en godsägare hade han antagligen varit mer avskärmad från det fattiga folket. Men att hans föräldrar själva kom från de enklaste förhållanden gjorde att de aldrig anammade den borgerliga kulturen. Till exempel lät de Fidel leka med fattiga barn och andra raser, något som var ovanligt i ett Kuba som präglades av överklassrasism.

Vid Havannas universitet utmärkte han sig som en duktig idrottare, såväl som politisk agitator och en lysande student. Han valdes till ordförande för studentrådet. Den korrupta elit som styrde Kuba, ömsom under demokratisk täckmantel och ömsom under öppen diktatur, hade även inflytande över universitetet.

Fidel, som ständigt fördömde korruptionen och den politiska terrorn, tvingades för sin egen säkerhet till slut gå beväpnad med en revolver och omgiven av en grupp anhängare för att bli insläppt på universitetsområdet! Det säger en del om det våldsamma politiska klimat som rådde.

USA:s horhus och spelhåla
Havanna var USA:s horhus och spelhåla. Maffiabossar som Lucky Luciano berikade sig under det korrupta politiska ledarskapets  beskydd. Samtidigt levde folket i fattigdom och misär.

Gangsterismen, den underutvecklade ekonomin och det politiska förtrycket var ett resultat av USA:s dominans, som statuerades 1902 i ett särskilt avtal som gav USA rätt att militärt intervenera på Kuba närhelst det såg sina intressen hotade.

Kubanska politiker kallade regelmässigt på Washingtons hjälp för att undanröja politiska motståndare. Resultatet blev en rad presidenter som alla gick USA-imperialismens ärenden. USA:s bolag kontrollerade 75 procent av sockerindustrin, som var ekonomins hjärta. De ägde hamnarna, fabrikerna, flygen, järnvägen, telefonin och bankerna.

Stora arbetarprotester, strejker och studentprotester var den andra sidan av myntet. Regimen svarade med militärdiktatur när protesterna blev för starka. Men varken censur, dödsskvadroner elle mord på fackliga ledare och politiker kunde i längden hålla tillbaka folkets missnöje.1933 hade protesterna mot dåvarande diktatorn Gerardo Machado förvandlats till ett verkligt uppror.

År av relativ frihet och ekonomiska reformer som gynnade folket följde. På det sättet pendlade kampen mellan revolution och reaktion, men den kubanska traditionella politiska eliten var hela tiden fast i beroendet av USA och de stora kapitalintressena och därmed var genomgripande förändringar på parlamentarisk väg omöjliga.

Legala medlen uttömda
I parlamentsvalet 1952 ställde Fidel upp som kandidat för det ortodoxa partiet, ett socialliberalt, nationalistiskt parti. De uppmanade folk till moralisk renlevnad, var starka motståndare till hasardspel och spritkultur. I partiprogrammet fanns ett förverkligande av 1940 års grundlag som kommit till efter många års folklig kamp.

Men löftena i den hade aldrig blivit uppfyllda: rösträtt för alla, föreningsfrihet, maximala arbetstider, minimilön, strejkrätt. Även paragrafer som talade om maximal jordbruksareal som någon fick äga, och om restriktioner för utländskt ägande av mark på Kuba.

Men det blev aldrig något val. Generalen Fulgencio Batista tog makten 1952 genom en militärkupp. Bakom sig hade han polisen, militären och så klart USA. Fidel som utbildat sig till advokat, försökte stämma honom inför högsta domstolen för brott mot grundlagen men domstolen vidtog inte de åtgärder som han krävde. De legala medlen för kampen var därmed uttömda och inget annat än en fortsättning med väpnad kamp mot tyranniet återstod. Fidel hade då hunnit göra sig känd som en kompromisslös och hänsynslös kritiker av regimen.

I det Ortodoxa partiet hade det samlats ungdomar från hela landet som var anti-Batista. Bland dem agiterade Fidel, övertygade dem och drog dem med sig i sitt företag. Totalt 1200 personer tränades och utrustades som en armé. Vapnen köptes lagligt i vapenaffärer och skjutträning med blanka skott ägde rum på Havannas universitet(!) De sista vapnen kunde de köpa på kredit, så goda kunder hade de blivit i städernas vapenaffärer, mitt under näsan på den högmodiga och blodbesudlade regimen!

Väpnad kamp mot diktaturen
Attacken mot militärförläggningen Moncada ägde rum i gryningen, dagen efter den årliga karnevalen i Santiago de Cuba. För diktaturen slog den ner som en blixt från klar himmel. Revoltörernas tanke var att ta över militärbaracken, lägga beslag på dess stora vapenarsenal och uppmana alla patriotiska krafter att ansluta sig till den väpnade kampen. Men på grund av tillfälligheter gick inte den ambitiösa planen i lås utan överraskningsanfallet blev ett misslyckande.

De flesta av revoltörerna, fängslades och sjuttio torterades och mördades, vilket bara stärkte sympatin hos allmänheten för de modiga upprorsmännen och kvinnorna. Motståndets fackla hade tänts.

På så sätt, som en symbol för upproret, var anfallet inget misslyckande utan stakade ut vägen. ”Det var inget försök till statskupp för att vinna enkla poäng utan massornas hjälp … Det var en överraskningsattack för att desarmera fienden och beväpna folket … det markerade början för att omvandla Kubas hela politiska, ekonomiska och sociala system och sätta stopp för utländskt förtryck, fattigdom, arbetslöshet, dålig hälsa och okunskap som tyngde vårt land och vårt folk”, sammanfattar Raúl Castro Moncada-attacken.

Fidel och hans bror Raúl tillhörde de tillfångatagna. Den förre åtog sig genast försvaret. Försvarstalet, Historien skall frikänna mig, förvandlades till en anklagelseakt mot domstolens farsartade förhandlingar och mot diktaturen.

Fidel fick snabbt ett följe av anhängare bland de icke-politiska fångarna. De hjälpte honom att via  lappar med osynligt bläck smuggla ut talet till 26-juli rörelsen som spred det som ett politiskt manifest över hela landet. Han skrev att anfallets ”intellektuella fader” var José Martí, och citerade dennes stöd för användandet av våld i kampen mot tyranni.

Revolutionens sociala grund fanns, som Fidel sagt i sitt försvarstal, i de 600.000 arbetslösa (30 procent av arbetskraften), de 500.000 säsongsanställda lantarbetarna, de 400.000 industri- och grovarbetarna, de 100.000 arrendatorer och torpare som hade berövats sin jord, de 20.000 småhandlare som kvävdes av skulder och de 10.000 arbetslösa akademiker som just lämnat universitetet. 

Fidel hade på universitetet börjat studera Marx och Lenin men målet var en nationalistisk, demokratisk revolution. Samtidigt var Raúl medlem i Kommunistpartiets ungdomsförbund. Fidel beskriver marxismens inflytande på Rörelsen så här: ”Om vi inte studerat och inspirerats av Martí, Marx och Lenin, så skulle vi aldrig över huvudtaget kommit på idén med en revolution på Kuba … De idéerna var hörnstenarna i byggandet av Revolutionen.” Det existerande Kommunistpartiet tog till en början avstånd från Fidels ”äventyrliga” agerande men tvingades efter hand ändra uppfattning.

Beviljades amnesti
Som fallet ofta är med diktatorer vill de ibland vinna folkets sympati. Vid ett sådant tillfälle 1955 begick Batista misstaget att bevilja de politiska fångarna amnesti.
Fidel, som var fast besluten att fortsätta på samma väg döpte sin rörelse till 26 juli rörelsen. Att fortsätta arbeta politiskt på Kuba var därmed omöjligt. Han gick i exil till Mexiko, där hans bror redan befann sig. I ett furiöst arbetstempo organiserade Fidel för att bygga upp den invasionsarmé som skulle störta Batista. Ett militärt träningsläger skapades på en gammal ranch och pengar samlades in för att finansiera vapen och utrustning.

Mexiko var på den tiden en samlingsplats för allsköns revolutionärer och drömmare. Av en ren slump träffade han där argentinaren Ernesto Guevara. De två stannade uppe hela natten och samtalade i tio timmar. De skulle tillsammans med åttio andra återvända till Kuba i december 1956, sammanpressade som sardiner på en gammal yacht kallad Granma.

Invasionen av östra Kuba hade sin föregångare i José Martí som på samma sätt från exilen återvänt med en revolutionär invasionsarmé. I den kubanska historieskrivningen slutfördes José Martís revolution 1959 när ”de skäggiga” – los barbudos – kom ner från bergen och befriade stad efter stad.

NILS LITTORIN
Proletären nr 31, 2008