Fidel och Kuba – del 2: Revolutionens seger

•• ”Vi spänner fast våra revolvrar, styr mot en öppning. Månen lyser röd …Vi landar på en klippig strand”

Så skriver Fidels förebild, frihetshjälten José Martí i sin dagbok 1895. Han invaderade östra Kuba från sjöss.

Inspirationen för Fidels landstigning 61 år senare är uppenbar. Kubas frigörelse från Spanien i slutet av 1800-talet var ofullständig. USA:s imperialism hade ersatt Spaniens koloniala styre. Den kubanska revolutionen, som var lika mycket nationalistisk som den var socialistisk, fick därför ett starkt stöd bland breda samhällsskikt.

José Martí sköts efter bara sex veckor, då hade han enat den kubanska självständighetsrörelsen i exil och startat kriget som skulle besegra den spanska kolonialarmén.

Katastrofal inledning
Det kunde slutat ännu snabbare för Fidel. Landstigningen var en katastrof. Den 18 meter långa båten Granma på väg från Mexiko till en strand i Oriente-provinsen på Kuba, överbelastad med 82 revolutionärer och under sämsta tänkbara väderleksförhållanden, anlände två dagar försenad. Det betydde att det uppror i staden Santiago de Cuba, som 26 juli-rörelsen timat med den tänkta landstigningen, inte fick avsedd effekt – att distrahera Batistas styrkor. Gerillagruppen missade även landningsplatsen och hamnade i ett mangroveträsk. Batistas trupper kunde snabbt spåra upp dem och bombade trakten sönder och samman från luften.

Che Guevara skadades, Fidel gömde sig i ett sockerrörsfält och hela gruppen splittrades i smågrupper. De begav sig på skilda håll iväg mot bergskedjan Sierra Maestra, men efter hand blev de flesta fängslade eller mördade. Endast en grupp på 12 man, däribland Fidel, Che Guevara och Raúl Castro, lyckades ta sig upp i bergen. Mirakulöst hade nyckelfigurerna för revolutionen överlevt.

De inledande motgångarna till trots sa den då 30 år gamla Fidel, när de överlevande männen hittat varandra: ”Vi kommer vinna det här kriget. Kampen har bara börjat.”
Senare kommenterade han gerillakriget: ”Jag tror att om vi med tolv man skapade en armé…som aldrig övergav en sårad krigare och aldrig slog en fånge…då är det vi som borde vara i ledningen för Republiken”.

Vann folkets förtroende
Snart vann rebellarmén sina första militära segrar. Det imponerade på småbönderna som levde i området. Många av dem hade med våld skiljts från sin jord av de stora amerikanska sockerföretagen. som hela tiden expanderade på småböndernas bekostnad, och flytt upp i bergen. Bondeprotester hade förekommit sedan långt tillbaka på 1800-talet, även väpnat motstånd mot jordkonfiskering.

Historieböckerna berättar om hur bondekvinnor likt nutida palestinier med sina kroppar försökt hindra bulldozrar från att köra över deras hem. Bönderna i Sierra Maestra var mottagliga för Fidels budskap: En jordreform och skolor för barnen.

De såg samtidigt Batista-regimens soldater som värsta sortens förtryckare. När Batista, för att skära av gerillan från sitt folkliga stöd, började rensa landsbygden på bönder och upprätta koncentrationslägerliknande områden, precis som spanjorerna gjort under det spansk-amerikanska kriget och som USA senare skulle göra i Vietnam, stärkte det hatet mot regimen och stödet för gerillan. Den som visade sig i ett ”rensat” område sköts på fläcken. Urskillningslösa bombningar från luften var också en del av terrorn.

Fidel däremot ville visa bönderna att livet på Kuba kunde vara annorlunda. Istället för att stjäla mat och material betalade gerilla-krigarna för sig. De deltog i kaffeskördarna högt uppe på sluttningarna och skapade ett nätverk av vänligt sinnade bönder över hela bergskedjan.

Samma höga etiska principer gällde i striderna med regeringsstyrkorna. Che Guevara, som i början var den enda läkaren i gerillan, tog först hand om de sårade på fiendesidan, sedan tog han hand om de egna.

Fidel har flera gånger sagt till journalister som ifrågasatt gerillans etik: ”Jag utmanar dig att hitta ett enda fall av tortyr av fångar från vår sida.”

Tvärtom fick fångarna vård och lämnades över till Röda Korset. Detta gav gerillan en moralisk överlägsenhet gentemot Batistas förband, de vann respekt och det blev lättare för fienden att ge upp. Om de vetat att de skulle bli torterade eller avrättade hade de kämpat till sista blodsdroppen.

Men en revolution är ingen tebjudning. Förrädare, de som begått brott mot befolkningen och sådana som anmält sig som frivilliga i Batistas armé visades ingen nåd.

Kamp i bergen och i städerna
Motståndsorganisationer som opererade i städerna bistod gerillan med vapen och förnödenheter, samtidigt som de via sabotageaktioner splittrade diktatorns trupper. Rörelsen bland arbetarna och medelklassen i städerna var avgörande för revolutionens seger.

Med hjälp av gerillataktiken kunde en armé vilken som mest räknade 3000 personer besegra en motståndararmé på 80.000 – som dessutom fick stöd av USA. Med kännedom om terrängen, böndernas stöd och den speciella lågintensiva krigföringen bestående av bakhåll, fällor och små grupper som snabbt kan slå till och sedan dra sig tillbaka vann de kriget i bergen och kunde sedan omringa och ta över stad efter stad.

Batista flydde till USA vid årskiftet 1958-59. En fullkomlig glädje spred sig över hela landet. Folk firade på gatorna och rebellarmén under ledning av El Commandante en Jefe hade makten. En generalstrejk utlystes via gerillans egen kortvågsradio Radio Rebelde för att förhindra kuppförsök.

”Som Robin Hood och Jesus”
Under revolutionens första tid, och under årtionden framöver, skulle Fidels karisma spela en avgörande roll. Gång på gång, i stora tal i Havanna och runt om i landet, vände han sig direkt till massorna för att styra revolutionen framåt, för att överbrygga interna och externa konflikter. Den brittiska ambassadören skrev vid Fidels ankomst till Havanna den 8 januari 1959:

”Han är som en blandning av José Martí, Robin Hood, Garibaldi och Jesus.”

New York Times journalist skrev: ”När jag betraktade Castro förstod jag det magiska i hans personlighet…Han nystar ett hypnotiskt nät runt sina åhörare och får dem att tro på sitt koncept av Kubas framtid och hur landet ska styras.”

Che Guevara beskrev Fidels påverkan på folket: ”På de öppna mötena kan man se något som liknar två stämgafflar vars vibrationer framkallar nya vibrationer i den andra. Fidel och massorna börjar vibrera i en dialog som växer i intensitet och med ett plötsligt slut når sin kulmen, med vårt segervrål som höjdpunkt.”

I ett sådant tal påpekade Fidel, inför hundratusentals människor i Havanna, att nu återstod ännu större utmaningar för Kuba.

”När jag såg hur raketerna träffade Marios hus svor jag för mig själv att amerikanarna ska få betala dyrt. När detta krig är slut kommer ett mycket större och mer vidsträckt krig att börja för mig: kriget jag kommer att föra mot dem. Jag vet att det är mitt verkliga öde.” Så skrev han i ett brev till rebelledaren och flickvännen Celia Sanchez efter att han fått reda på att USA bistått Kubas flygvapen med raketer och bränsle under kriget.

Konfrontationen med USA, liksom med revolutionens liberala kretsar var oundviklig.

Konfrontation med USA
Ett genomförande av 26-julirörelsens program skulle visa sig vara för radikalt för att få stöd ens av de borgare som ställt upp på kampen mot Batista. Motsättningarna märktes redan den 9 januari 1959 i ett tv-tal som Fidel höll där han redogjorde för den planerade jordreformens principer. Den första jorden som nationaliserades tillhörde Castros egen familj i Birán.

Vid revolutionens seger uppgick USA:s investeringar på Kuba till fem miljarder kronor. I inget annat latinamerikanskt land hade USA så starka intressen. Enorma summor fördes ut ur landet varje år. Kubas roll var att förse USA med billigt socker. 70 procent av Kubas export gick till USA. Jordreform, hyressänkningar och andra viktiga punkter i 26-julirörelsens program var oförenliga med stormaktens krav på ett marknadsliberalt ”stabiliseringsprogram”.

Redan sommaren 1959 började de väpnade angreppen. USA brandbombade nationaliserade sockerplantager och sockerodlingar. Samtidigt trappades terrorn mot civilbefolkningen upp och ett träningsläger för en invasionsstyrka sattes upp i Guatemala. Den bestod av Batista-trogna kubaner som flytt till Florida. Bara veckor efter revolutionens seger började CIA utmejsla planer för att mörda Fidel och störta den nya regeringen.

USA:s aggressioner får svar
Nästa drag var att skära ned på sockerimporten. Fidel svarade i ett tal: ”De kommer att ta ifrån oss kvoten, skålpund för skålpund, och vi kommer att ta ifrån dem sockerbruken, ett efter ett.”

En vecka senare slopade USA hela sockerimporten. Kuba svarade med att nationalisera all USA-egendom i landet.

In i det sista försökte Fidel upprätthålla de ekonomiska och diplomatiska förbindelserna. Han åkte i april 1959 till Washington för att träffa president Eisenhower, men fick svaret att han ”spelade golf”. Istället mötte han vicepresident Richard Nixon som direkt blev misstänksam mot Castro: ”Han är antingen oerhört naiv om kommunismen eller under kommunistiskt inflytande.”

Kommunism betydde för USA detsamma som att gå emot USA:s intressen.
Kubas nationella suveränitet byggde på folkets stöd. För att säkra Kuba från yttre fiender behövdes vapen till en folkarmé. Men USA och väst vägrade sälja vapen.

Inte mycket återstod för Kuba än att vända sig till det socialistiska Östblocket. Med hjälp av det gamla kommunistpartiet, som till en början varit motståndare till gerillakampen, men som nu var en av revolutionens starkaste krafter, togs kontakten med Nikita Chrusjtjov.

Revolutionens beslut att utmana USA togs i en världskonjunktur när det ännu existerande Sovjetunionen var berett att stödja revolutionära projekt.

Sovjet började köpa Kubas socker, erbjöd frikostiga lån och vapenleveranser.
Monroedoktrinen från 1823, i vilken Washington betraktade Latinamerika som sin intressesfär och som användes för att motivera kupper mot ”kommunistiska” regimer, var nu bruten, konstaterade Chrusjtjov.

Handeln med Sovjet vägde ändå inte upp det dråpslag som USA:s ekonomiska blockad innebar. Kuba behövde desperat pengar för att genomföra en industrialisering av landet. Men sjunkande exportintäkter, flykt av yrkeskunniga tekniker till USA och brist på reservdelar som USA vägrade sälja gjorde industrialiseringen omöjlig att förverkliga.

Svårigheterna var många i ett land där folkflertalet levde i en underutvecklad och utplundrad tillvaro. Bara en tredjedel av hushållen i landet hade rinnande vatten. Endast nio procent elektricitet. 24 procent av befolkningen över 10 år var analfabeter. 44 procent av barnen 6-14 år gick inte i skolan, trots att den var obligatorisk.

På landsbygden var situationen ännu värre.

Framsteg trots imperialismen
Revolutionens första år sänktes levnadskostnaderna drastiskt. Sjukvård, undervisning och entréer till idrottsevenemang blev helt kostnadsfria. De första daghemmen inreddes 1961, ofta i den gamla överklassens villor. Arbetarna fick rätt till pension och sjukersättning. Minimilönen höjdes med 20 procent och arbetslösa fick arbete i de fabriker som hade outnyttjad arbetskapacitet.

Che Guevara förespråkade för att komma till rätta med ekonomin en stark central planering och en satsning på jorbruksexport, framför allt socker. Med exportinkomsterna skulle man sedan industrialisera landet, med början i jordbruket. Han lade också stor vikt vid de moraliska drivkrafterna, och utvecklade begreppet Den nya människan. En människa som osjälviskt ställer upp för kollektivets bästa, till exempel genom frivilligt arbete med sockerskörden.

Under tiden gjorde sig imperialismen redo för att krossa det farliga exemplet på Kuba. Den unge president Kennedy hade ärvt planen på en invasion och gjorde ingenting för att stoppa den.

Men invasionen av Grisbukten 1961 blev ett fullständigt fiasko för USA. Fidel ledde själv försvaret. Tre dagar efter landstigningen hade 1189 av kontrarevolutionärerna tagits till fånga och 110 var döda. Kuba förlorade 180 man. Fångarna utbyttes senare mot barnmat och mediciner. Över hela världen basunerade Fidel ut budskapet: Imperialismens första nederlag!

”Jag tror på marxismen”
Kuba befann sig nu mitt uppe i det Kalla kriget. Fidel deklarerade revolutionens socialistiska karaktär och bekände sig till marxismen-leninismen. ”Jag tror fullständigt på marxismen…hade jag samma förståelse vid angreppet på Moncada som jag har idag, efter 10 års kamp? Nej. Hade jag fördomar om kommunismen? Ja. Var jag påverkad av reaktionens och imperialismens propaganda mot kommunismen? Ja. Tyckte jag att Kommunisterna var tjuvar? Nej, aldrig. Jag betraktade dem alltid som hedervärda, anständiga mänskor.”

USA:s sabotage, terror och inte minst Grisbuktsinvasionen fördjupade och skyndade på den revolutionära processen. För varje angrepp svarade Kuba med att ta ännu större kliv mot socialismen. Så här beskrev Fidel det:

”Vi genomförde vårt program lite i taget. Alla dessa attacker accelererade den revolutionära processen. Var de dess orsak? Nej, det var de inte. Jag låtsas inte som att attackerna är orsaken till Kubas socialism. På Kuba ska vi bygga socialismen så ordnat som möjligt, inom rimlig tid med så få trauman och problem som möjligt, men imperialismens attacker accelererade den revolutionära processen.”

NILS LITTORIN
Proletären nr 32, 2008