Nya utmaningar för Venezuela
Revolutionen i Venezuela går framåt! Det är budskapet från Anna Artén som delar med sig av sina dagboksanteckningar skrivna under en brigadresa i somras med Venezuelagruppen i Göteborg. Anna Artén är lärare och medlem i Kommunistiska Partiet. För Proletärens läsare är hon sedan årtionden mest känd genom sina många reportage och resebrev från Kuba, där hon bott under långa perioder. Detta är den första delen av två om resan.
Fredag 4 juli
Vi drar iväg med kamrat Elvis till Catia, ett fattigt område i Caracas utkanter, där Consejo Popular byggt upp ett spännande projekt som heter Nucleo Endogeno de Fabricio Ojeda. Vilket projekt! Det kom igång 2004.
På platsen där det tidigare låg ett gammalt oljeupplag har man byggt ett enormt centrum som inte bara är ett kulturcentrum! Där finns en textilfabrik som drivs av 89 energiska och glada före detta hemmafruar. De köper materialet och syr sedan uniformer och kläder till barn och vuxna. Kläderna säljs i en liten lagerlokal till oerhört låga priser. De har ingen distributionskedja utan vem som helst kan komma dit och handla. Lokalen är stor, ljus, tyst och ren.
Hälften av kvinnorna är inte där eftersom det har kommit nya varor till Mercal – livsmedelsaffären – som ligger vid ingången till området. Avdrag på lönen för det? Inte! Vid stormöte varje år väljs en ledning för fabriken. Kontrakterade är en mekaniker, en ekonom och en jurist. Man roterar mellan alla sysslor: sy, städa, jobba på kontoret.
*
Lönerna är solidariska. Av vinsten lämnar man 10 procent till hälsovård, 10 procent till undervisning och 10 procent avsätts för oförutsedda utgifter och nyinvesteringar. Det är det statliga oljebolaget som gett dem ett lån för att starta och de återbetalar det utan ränta. Alla har möjlighet – och uppmuntras till att studera på kvällarna för att få grundskolekompetens eller högre nivå. Flera har redan klarat av gymnasiet och skall nu gå någon kurs på universitetsnivå.
Vid sidan av fabriken ligger en vårdcentral. Man satsar efter kubanskt mönster mycket på förebyggande vård i det nya Venezuela. Nivå 1 är de små familjeläkarhusen bemannade med en eller två läkare (oftast kubaner). Nivå 2 kallas CDI och är just sådana här vårdcentraler och nivå 3 är sjukhus.
Vårdcentralen liknar mer ett litet sjukhus. Här finns 15 undersökningsrum, laboratorier, akutmottagning med ett rum för intensivvårdsbehandling och fem bäddar för observation av akutfall. Egen ambulans har de också. Utrustningen är toppmodern.
Lönerna är solidariska. Av vinsten lämnar man 10 procent till hälsovård, 10 procent till undervisning och 10 procent avsätts för oförutsedda utgifter och nyinvesteringar. Det är det statliga oljebolaget som gett dem ett lån för att starta och de återbetalar det utan ränta. Alla har möjlighet – och uppmuntras till att studera på kvällarna för att få grundskolekompetens eller högre nivå. Flera har redan klarat av gymnasiet och skall nu gå någon kurs på universitetsnivå.
Vid sidan av fabriken ligger en vårdcentral. Man satsar efter kubanskt mönster mycket på förebyggande vård i det nya Venezuela. Nivå 1 är de små familjeläkarhusen bemannade med en eller två läkare (oftast kubaner). Nivå 2 kallas CDI och är just sådana här vårdcentraler och nivå 3 är sjukhus.
Vårdcentralen liknar mer ett litet sjukhus. Här finns 15 undersökningsrum, laboratorier, akutmottagning med ett rum för intensivvårdsbehandling och fem bäddar för observation av akutfall. Egen ambulans har de också. Utrustningen är toppmodern.
*
På dagen arbetar 4-5 läkare här, en del med specialstutbildning som barnläkaren, gynekologen och hjärtläkaren. Och sex sjuksköterskor. Kliniken fungerar dygnet runt och är bemannad med två läkare och tre sjuksköterskor på natten. Det finns inga väntetider att tala om. Om en patient remitteras till sjukhus för till exempel operation.
Att servicen är snabb kunde vi själva konstatera. Den långa kön där folk stod for att hämta provsvar smälter snabbt bort!
Bredvid fabriken ligger också en stor samlingssal som kan användas till allt möjligt. Just nu är det träning för de barn från 7-13 år som anmält sig till cirkusskolan. Andra spelar fotboll eller sitter i ett litet bibliotek och läser.
Snart är det sommarlov och då ordnar man mängder med aktiviteter för de 5000 barn som bor i området: utflykter, idrottslekar etc.
Lördag 5 juli
Det är Venezuelas nationaldag som historiskt alltid har firats med en militärparad. Så är det fortfarande under Chávez men med den stora skillnaden att civila marscherar tillsammans med militären. Det är tänkt att vi skall vara där och titta men så dyker möjligheten upp att få vara närvarande på gästläktaren vid Pantheon där Simon Bolivars kista vilar. Och vem ska lägga ner kransen? Jo, Evo Morales som gästar Venezuela dessa dagar. Tillsammans med Chávez förstås. Och vi blir inbjudna!
Läktaren är nästan helt fylld av människor i de röda kepsarna och misioneströjorna trots att klockan bara är nio och presidenterna beräknas komma först vid elva. Stämningen är hög, rena festivalstämningen; skratt, rop, sång. Framför oss sitter ett gäng unga kubaner från cirkusskolan i Havanna. Vi kramas och pussas. Tjejerna säger att de ofta längtar hem till Havanna men att det bara är fem månader kvar. ”Och tack vare att vårt arbete är så uppskattat så går det lättare att stå ut”.
Halv elva ställer vaktparaderna upp igen och in på scenen kommer några svarta bilar med säkerhetsvakter springande bredvid. Ett vilt jubel bryter ut: ”Viva Chávez! Viva Evo! Viva Cuba! Chávez, Chávez, Chávez!”. Och vi skriker med förstås. Chávez och Evo går upp på trappan och vi lyssnar på de två ländernas nationalsång. Sen vinkar de och försvinner in. Efter en stund upprepas proceduren åt andra hållet. Och så var det över!
Vi går in i Pantheon med en massa andra som också vill bli fotograferade framför Bolivars kista.
Dags för lunch ute på stan. Dagens kamrat, Ronald, leder oss genom boulevarder, smågator och över Bolivarstorget. Vi äter en dyr lunch och Ronald förklarar att priserna på mat går upp varje dag på grund av hamstringen som organiseras av högern. Det är tuffa tider att vänta i valkampanjen. Högern kommer att försöka organisera en transportstrejk och andra djävligheter.
Onsdag 6 juli
Vi ägnar hela dagen åt frivilligt arbete runt ”la Univeridad” där vi bor: röjer ut bråte, slår ogräs med machete, plockar skräp och sätter upp myggnät.
Måndag 7 juli
Vi delar oss i två grupper - en till Catia och den andra (vi som redan varit där) åker upp till La Vega för att förbereda för den lilla scen som skall anläggas utanför läkarmottagningen. Killarna hugger i som bara den med hackor och spadar. Dom skyfflar och bär för att kunna nivellera ytan. Angela och jag ger oss på ogräset i trädgården. Den nyss anlände kubanske läkaren flyr förskrämd upp på andra våningen. Grannen med den lilla kiosken lånar ut en kärra och vill absolut inte ha betalt för kaffet. En annan granne dyker upp med saft och vatten.
Det var en härlig arbetsdag! Mycket svett och många skämt och goda skratt.
Vi slutar klockan fem, klättrar upp på lastbilsflaket men vi kommer inte upp för de enormt branta backarna, så alla får hoppa av och gå utom Angela och jag: vi är ju kvinnor!
Tisdag 8 juli
Det har kört ihop sig med arbete och besök så vi ska till havet idag!!! Jubel! En timma kylskåps- och discobuss ner till stranden.
Bakom höghusen på andra sidan av vägen en fond av höga gröna berg vars toppar var insvepta i vita luddiga moln. Så vackert.... men det var just här som det stora raset var 1999, som drog med sig kanske 100000 människor och deras ranchos. Det finns inga säkra siffror på hur många som dog. Folkbokföringen fungerar inte i ranchosområdena.
Onsdag 9 juli
I eftermiddag åker vi till Upata, en liten stad ca 80 mil sydost från Caracas. Vi har tolv timmar i en rullande kylskåpsbuss framför oss.
Torsdag 10 juli
Halv fyra i gryningen släpps vi av i utkanten av Upata.
Vi sitter där i mörkret på trottoaren och väntar och väntar. Det tar några timmar innan vi blir omhändertagna. Missförstånd! Vi rivstartar med ett studiebesök.
Ut på landet och upp på små grusvägar till ett litet jordbrukskooperativ, Rosa de la Montaña. Vi köper mat på vägen som vi skall tillaga tillsammans.
Det finns elva projekt med kooperativ i området vilka Chávez satsat extra på. Rosa är ett av dessa. Av de 30 som var med från början är det bara fem kvar men nya personer har anslutit. Folk hoppade av när det blev tuffare arbete än vad de hade tänkt sig. Huvudgrödan här är majs och vi sitter med och skalar majs-kolvarna för hand. De odlar också paprika, tomater och en del andra grönsaker. I framtiden ska de satsa på mjölkkor också.
De flesta bor en bra bit från kooperativet, andra har ingen bostad alls men målet är att det ska byggas bostäder alldeles i närheten med en liten skola för barnen. De satsar på ekologisk odling men just nu ligger den bara på 10-20 procent.
De vill också i framtiden kunna ha transportmedel så att de slipper mellanhänder och i stället kan sälja direkt till köparen.
All jord i Venezuela tillhör i princip staten (vilket storgodsägarna struntar i) och den har därför ställt mark till förfogande för kooperativen. De får förmånliga krediter för investeringar, inköp av utsäde etc. Missköter de kooperativet så måste de lämna tillbaka marken till staten. De väljer själva sin ledning och kan skicka folk på utbildning i ekonomisk administration. Alla kooperativ har stöd från fyra kubaner, en veterinär, en vatteningenjör och två agronomer varav den ena också har ekonomiutbildning.
På dagen arbetar 4-5 läkare här, en del med specialstutbildning som barnläkaren, gynekologen och hjärtläkaren. Och sex sjuksköterskor. Kliniken fungerar dygnet runt och är bemannad med två läkare och tre sjuksköterskor på natten. Det finns inga väntetider att tala om. Om en patient remitteras till sjukhus för till exempel operation.
Att servicen är snabb kunde vi själva konstatera. Den långa kön där folk stod for att hämta provsvar smälter snabbt bort!
Bredvid fabriken ligger också en stor samlingssal som kan användas till allt möjligt. Just nu är det träning för de barn från 7-13 år som anmält sig till cirkusskolan. Andra spelar fotboll eller sitter i ett litet bibliotek och läser.
Snart är det sommarlov och då ordnar man mängder med aktiviteter för de 5000 barn som bor i området: utflykter, idrottslekar etc.
Lördag 5 juli
Det är Venezuelas nationaldag som historiskt alltid har firats med en militärparad. Så är det fortfarande under Chávez men med den stora skillnaden att civila marscherar tillsammans med militären. Det är tänkt att vi skall vara där och titta men så dyker möjligheten upp att få vara närvarande på gästläktaren vid Pantheon där Simon Bolivars kista vilar. Och vem ska lägga ner kransen? Jo, Evo Morales som gästar Venezuela dessa dagar. Tillsammans med Chávez förstås. Och vi blir inbjudna!
Läktaren är nästan helt fylld av människor i de röda kepsarna och misioneströjorna trots att klockan bara är nio och presidenterna beräknas komma först vid elva. Stämningen är hög, rena festivalstämningen; skratt, rop, sång. Framför oss sitter ett gäng unga kubaner från cirkusskolan i Havanna. Vi kramas och pussas. Tjejerna säger att de ofta längtar hem till Havanna men att det bara är fem månader kvar. ”Och tack vare att vårt arbete är så uppskattat så går det lättare att stå ut”.
Halv elva ställer vaktparaderna upp igen och in på scenen kommer några svarta bilar med säkerhetsvakter springande bredvid. Ett vilt jubel bryter ut: ”Viva Chávez! Viva Evo! Viva Cuba! Chávez, Chávez, Chávez!”. Och vi skriker med förstås. Chávez och Evo går upp på trappan och vi lyssnar på de två ländernas nationalsång. Sen vinkar de och försvinner in. Efter en stund upprepas proceduren åt andra hållet. Och så var det över!
Vi går in i Pantheon med en massa andra som också vill bli fotograferade framför Bolivars kista.
Dags för lunch ute på stan. Dagens kamrat, Ronald, leder oss genom boulevarder, smågator och över Bolivarstorget. Vi äter en dyr lunch och Ronald förklarar att priserna på mat går upp varje dag på grund av hamstringen som organiseras av högern. Det är tuffa tider att vänta i valkampanjen. Högern kommer att försöka organisera en transportstrejk och andra djävligheter.
Onsdag 6 juli
Vi ägnar hela dagen åt frivilligt arbete runt ”la Univeridad” där vi bor: röjer ut bråte, slår ogräs med machete, plockar skräp och sätter upp myggnät.
Måndag 7 juli
Vi delar oss i två grupper - en till Catia och den andra (vi som redan varit där) åker upp till La Vega för att förbereda för den lilla scen som skall anläggas utanför läkarmottagningen. Killarna hugger i som bara den med hackor och spadar. Dom skyfflar och bär för att kunna nivellera ytan. Angela och jag ger oss på ogräset i trädgården. Den nyss anlände kubanske läkaren flyr förskrämd upp på andra våningen. Grannen med den lilla kiosken lånar ut en kärra och vill absolut inte ha betalt för kaffet. En annan granne dyker upp med saft och vatten.
Det var en härlig arbetsdag! Mycket svett och många skämt och goda skratt.
Vi slutar klockan fem, klättrar upp på lastbilsflaket men vi kommer inte upp för de enormt branta backarna, så alla får hoppa av och gå utom Angela och jag: vi är ju kvinnor!
Tisdag 8 juli
Det har kört ihop sig med arbete och besök så vi ska till havet idag!!! Jubel! En timma kylskåps- och discobuss ner till stranden.
Bakom höghusen på andra sidan av vägen en fond av höga gröna berg vars toppar var insvepta i vita luddiga moln. Så vackert.... men det var just här som det stora raset var 1999, som drog med sig kanske 100000 människor och deras ranchos. Det finns inga säkra siffror på hur många som dog. Folkbokföringen fungerar inte i ranchosområdena.
Onsdag 9 juli
I eftermiddag åker vi till Upata, en liten stad ca 80 mil sydost från Caracas. Vi har tolv timmar i en rullande kylskåpsbuss framför oss.
Torsdag 10 juli
Halv fyra i gryningen släpps vi av i utkanten av Upata.
Vi sitter där i mörkret på trottoaren och väntar och väntar. Det tar några timmar innan vi blir omhändertagna. Missförstånd! Vi rivstartar med ett studiebesök.
Ut på landet och upp på små grusvägar till ett litet jordbrukskooperativ, Rosa de la Montaña. Vi köper mat på vägen som vi skall tillaga tillsammans.
Det finns elva projekt med kooperativ i området vilka Chávez satsat extra på. Rosa är ett av dessa. Av de 30 som var med från början är det bara fem kvar men nya personer har anslutit. Folk hoppade av när det blev tuffare arbete än vad de hade tänkt sig. Huvudgrödan här är majs och vi sitter med och skalar majs-kolvarna för hand. De odlar också paprika, tomater och en del andra grönsaker. I framtiden ska de satsa på mjölkkor också.
De flesta bor en bra bit från kooperativet, andra har ingen bostad alls men målet är att det ska byggas bostäder alldeles i närheten med en liten skola för barnen. De satsar på ekologisk odling men just nu ligger den bara på 10-20 procent.
De vill också i framtiden kunna ha transportmedel så att de slipper mellanhänder och i stället kan sälja direkt till köparen.
All jord i Venezuela tillhör i princip staten (vilket storgodsägarna struntar i) och den har därför ställt mark till förfogande för kooperativen. De får förmånliga krediter för investeringar, inköp av utsäde etc. Missköter de kooperativet så måste de lämna tillbaka marken till staten. De väljer själva sin ledning och kan skicka folk på utbildning i ekonomisk administration. Alla kooperativ har stöd från fyra kubaner, en veterinär, en vatteningenjör och två agronomer varav den ena också har ekonomiutbildning.
*
Jag får ett samtal med Carlos, en av kubanerna och José, en agronom från kommunledningen. ”Jorden är bördig och det är god tillgång på vatten så förutsättningarna att utveckla Venezuelas jordbruk är stora. Det är en långsam process men det går framåt. Här i La Rosa har vi gjort framsteg: el har dragits hit upp och nya jordbruksmaskiner har köpts in”.
De tar mig med till en traktor som det står Veniran på. Produktionen sker i Iran men de sätts ihop på ett socialistiskt företag i Venezuela. Samarbetet med Iran startade för 3-4 år sedan. När oppositionen saboterade mjölkförsörjningen fick regeringen till stånd ett samarbete med Iran också inom mjölkproduktionen. Det tog bara 89 dagar att få igång en regeringsstyrd produktion tillsammans med iranierna.
Jose berättar också om de enorma skogar som finns i området och som avverkas av kapitaliska företag genom de förmanliga avtal som sedan åratals finns med den gamla regeringen. ”Chavez måste ta i med hårdhandskarna och dra tillbaka alla avverkningstillstånd. Pengarna rinner ju bara rakt ut ur landet. Vi skulle behöva skogen för att ge inkomster för oss här i landet”.
Så åt vi en kraftig middag med grillad kyckling, tjocka majsbröd, ris och en stor sallad. Så öppnar himlen sig och det tropiska regnet vräker ner och förvandlar hela gården till en lerpöl. Dags att ta oss hem!
Fredag 11 juli
Avfärd beordrad till 8.30 från kommunhuset. Medan vi väntar får jag en pratstund med en medlem i kommunistpartiet. Han berättar: ”Sedan lång tid är en del av Upataområdet kommunistdominerat. Vår borgmästare, Contreras, är med i PCV (kommunistpartiet) och han valdes för fyra år sedan, tack vare att flera partier gick samman och stöttade honom. Men nu har PSUV (Venezuelas förenade socialistparti, som Chávez är ordförande för) dykt upp på arenan och de ställer upp med egen kandidat, men han anses mycket borgerlig, så vi tror nog att Contreras vinner. Men PSUV har ju stora ekonomiska resurser så vem vet.....
Det ar svårt för oss att förhålla oss till denna nya situation. Vi vill inte vara sekterister och ställa oss helt vis sidan av den progressiva rörelse som pågår”.
Jag får ett samtal med Carlos, en av kubanerna och José, en agronom från kommunledningen. ”Jorden är bördig och det är god tillgång på vatten så förutsättningarna att utveckla Venezuelas jordbruk är stora. Det är en långsam process men det går framåt. Här i La Rosa har vi gjort framsteg: el har dragits hit upp och nya jordbruksmaskiner har köpts in”.
De tar mig med till en traktor som det står Veniran på. Produktionen sker i Iran men de sätts ihop på ett socialistiskt företag i Venezuela. Samarbetet med Iran startade för 3-4 år sedan. När oppositionen saboterade mjölkförsörjningen fick regeringen till stånd ett samarbete med Iran också inom mjölkproduktionen. Det tog bara 89 dagar att få igång en regeringsstyrd produktion tillsammans med iranierna.
Jose berättar också om de enorma skogar som finns i området och som avverkas av kapitaliska företag genom de förmanliga avtal som sedan åratals finns med den gamla regeringen. ”Chavez måste ta i med hårdhandskarna och dra tillbaka alla avverkningstillstånd. Pengarna rinner ju bara rakt ut ur landet. Vi skulle behöva skogen för att ge inkomster för oss här i landet”.
Så åt vi en kraftig middag med grillad kyckling, tjocka majsbröd, ris och en stor sallad. Så öppnar himlen sig och det tropiska regnet vräker ner och förvandlar hela gården till en lerpöl. Dags att ta oss hem!
Fredag 11 juli
Avfärd beordrad till 8.30 från kommunhuset. Medan vi väntar får jag en pratstund med en medlem i kommunistpartiet. Han berättar: ”Sedan lång tid är en del av Upataområdet kommunistdominerat. Vår borgmästare, Contreras, är med i PCV (kommunistpartiet) och han valdes för fyra år sedan, tack vare att flera partier gick samman och stöttade honom. Men nu har PSUV (Venezuelas förenade socialistparti, som Chávez är ordförande för) dykt upp på arenan och de ställer upp med egen kandidat, men han anses mycket borgerlig, så vi tror nog att Contreras vinner. Men PSUV har ju stora ekonomiska resurser så vem vet.....
Det ar svårt för oss att förhålla oss till denna nya situation. Vi vill inte vara sekterister och ställa oss helt vis sidan av den progressiva rörelse som pågår”.
*
Borgmästare Contreras dyker plötsligt upp och tar oss alla i hand och önskar oss välkomna till Upata.
Bussarna tar oss upp till Los Arrendajes och vi kör på La Ruta de Casave.
Namnet kommer av den intensiva yucca/kassaveproduktion som finns i detta område. De flesta av producenterna är familjeföretag men vi ska besöka ett kooperativ, Los Inigualables – ”De ojämförbart bästa”.
Kooperativet består av fem personer och deras familjer. De sitter alla runt en hög kassave som de skalar för hand. Rosita förklarar hela processen för oss: skördas, skalas, tvättas, mals, pressas, torkas. Slutprodukten ar ett fint mjöl som de brer ut på stora, runda ugnar och där gräddas det till spröda bröd.
Dessa buntas ihop 20 och 20 och säljs inne i stan. De smakar lite som norrländskt tunnbröd. Tyvärr har de inga resurser att distribuera brödet själva utan är helt beroende av uppköpare.
De bor alla runt ”fabriken” och det finns en skola i närheten för barnen. Och så en kubansk familjeläkare förstås!
Vi fortsätter vägen fram och den kantas av den ena yuccabrödsgården efter den andra. Men sen dyker det upp en keramikverkstad. Det är ett gäng på 16 kvinnor – Las Muchachas – som har dragit igång och driver detta kooperativ. Leran hämtas med lastbil från bergen och sen sköter de hela processen för hand: leran läggs i vatten för att den ska mjukas upp, rör den till en smidig konsistens, silar den två gånger och knådar den sedan hårt för att trycka ur alla luftbubblor. De har ingen drejskiva utan gör allt helt for hand. Vi ser flera verkligt vackra arbeten: dryckeskärl, vattenkannor, vaser.
Ner till Upata igen där vi besöker ett ostkooperativ, vilket visar sig inte alls vara ett kooperativ utan ett mikroföretag. Detta är något man skapade som en slags mjuk övergång till kooperativ. Men det har inte alltid fungerat så bra. Ägaren – el patron – lurar till sig pengar från staten (startbidrag, krediter), stoppar det mesta i egen ficka och håller arbetarnas löner nere. En av dessa chefer vi träffar var en riktig liten fascist: han hyllade Italien som det bäst styrda landet och nästan spottade på Chávez regering. Arbetarna gillade inte att vi lyssnade på honom. De mumlade lite avsides att de hade saker på gång...
I Upata kommer man snart att öppna ett stort mejeri för både mjölk- och ostproduktion och hoppas då konkurrera ut de här småkapitalisterna.
Borgmästare Contreras dyker plötsligt upp och tar oss alla i hand och önskar oss välkomna till Upata.
Bussarna tar oss upp till Los Arrendajes och vi kör på La Ruta de Casave.
Namnet kommer av den intensiva yucca/kassaveproduktion som finns i detta område. De flesta av producenterna är familjeföretag men vi ska besöka ett kooperativ, Los Inigualables – ”De ojämförbart bästa”.
Kooperativet består av fem personer och deras familjer. De sitter alla runt en hög kassave som de skalar för hand. Rosita förklarar hela processen för oss: skördas, skalas, tvättas, mals, pressas, torkas. Slutprodukten ar ett fint mjöl som de brer ut på stora, runda ugnar och där gräddas det till spröda bröd.
Dessa buntas ihop 20 och 20 och säljs inne i stan. De smakar lite som norrländskt tunnbröd. Tyvärr har de inga resurser att distribuera brödet själva utan är helt beroende av uppköpare.
De bor alla runt ”fabriken” och det finns en skola i närheten för barnen. Och så en kubansk familjeläkare förstås!
Vi fortsätter vägen fram och den kantas av den ena yuccabrödsgården efter den andra. Men sen dyker det upp en keramikverkstad. Det är ett gäng på 16 kvinnor – Las Muchachas – som har dragit igång och driver detta kooperativ. Leran hämtas med lastbil från bergen och sen sköter de hela processen för hand: leran läggs i vatten för att den ska mjukas upp, rör den till en smidig konsistens, silar den två gånger och knådar den sedan hårt för att trycka ur alla luftbubblor. De har ingen drejskiva utan gör allt helt for hand. Vi ser flera verkligt vackra arbeten: dryckeskärl, vattenkannor, vaser.
Ner till Upata igen där vi besöker ett ostkooperativ, vilket visar sig inte alls vara ett kooperativ utan ett mikroföretag. Detta är något man skapade som en slags mjuk övergång till kooperativ. Men det har inte alltid fungerat så bra. Ägaren – el patron – lurar till sig pengar från staten (startbidrag, krediter), stoppar det mesta i egen ficka och håller arbetarnas löner nere. En av dessa chefer vi träffar var en riktig liten fascist: han hyllade Italien som det bäst styrda landet och nästan spottade på Chávez regering. Arbetarna gillade inte att vi lyssnade på honom. De mumlade lite avsides att de hade saker på gång...
I Upata kommer man snart att öppna ett stort mejeri för både mjölk- och ostproduktion och hoppas då konkurrera ut de här småkapitalisterna.
*
På kvällen är vi av Contreras bjudna på musikunderhållning från Sucre i Bolivarparken. De svenska gästerna hälsas välkomna från podiet och när konserten är slut har han avsatt tid att träffa oss. Det blir ett mycket givande och spännande möte. Han redogör för Venezuelas moderna historia och svarar sedan mycket öppenhjärtigt på alla frågor:
”Om Chavez försvinner ur bilden? Ja, då faller hela den här revolutionen ihop. Man kan inte styra och bygga något med ett massparti som består av personer och organisationer med de mest olika politiska uppfattningar. Det finns stora motsättningar inom PSUV och de har inga skolade partimedlemmar. Ett sånt parti går inte att hantera. Och det finns ingen vilja till enhet bland vänstergrupper och PSUV och det är mycket, mycket farligt. Vi borde alla gå samman i en nationell, demokratisk antiimperialistisk front”.
ANNA ARTÉN
Proletären nr 41, 2008
På kvällen är vi av Contreras bjudna på musikunderhållning från Sucre i Bolivarparken. De svenska gästerna hälsas välkomna från podiet och när konserten är slut har han avsatt tid att träffa oss. Det blir ett mycket givande och spännande möte. Han redogör för Venezuelas moderna historia och svarar sedan mycket öppenhjärtigt på alla frågor:
”Om Chavez försvinner ur bilden? Ja, då faller hela den här revolutionen ihop. Man kan inte styra och bygga något med ett massparti som består av personer och organisationer med de mest olika politiska uppfattningar. Det finns stora motsättningar inom PSUV och de har inga skolade partimedlemmar. Ett sånt parti går inte att hantera. Och det finns ingen vilja till enhet bland vänstergrupper och PSUV och det är mycket, mycket farligt. Vi borde alla gå samman i en nationell, demokratisk antiimperialistisk front”.
ANNA ARTÉN
Proletären nr 41, 2008