Pentagons statskupp i Honduras godkänd av Obama

Orsaken till den militära statskuppen i Honduras är känd som en upptrappning av motsättningarna mellan å ena sidan president Manuel Zelayas politiska linje av reformer, som starkt gynnade den stora majoritet av befolkningen, de arbetande i Honduras, och å andra sidan den traditionella politiska eliten, de rika som alltid har dominerat, alltid har exploaterat de arbetande och dömt dessa till ett liv i ständig fattigdom utan möjligheter till en bättre framtid.

Motsättningar trappades upp i samband med presidentens förslag att starta en diskussion om grundlagen, något som de rika fullständigt motsatte sig. Den politiska makten och deras rikedom garanteras av en orättvis grundlag som utesluter folkets deltagande och lämnar plats för alla sorters skumraskaffärer.

Grundlagen skrevs 1982 när USA-imperialismen öppet bestämde över Honduras och när dödsskvadronerna tvingade oppositionen till tystnad. Denna grundlag får enligt de rika inte ändras. De såg till att sätta in en ny artikel i den ursprungliga grundlagen som förbjuder ändringar i grundlagen.

Som orsak till själva kuppen anger kuppmakarna den rådgivande folkomröstning utan röstplikt (i Honduras är man annars förpliktigad att rösta), som Zelaya försökte genomföra om lämpligheten att starta en diskussion om grundlagen. 

Folkomröstningen hade karaktären av en opinionsundersökning. Men de rika tillät ändå inte den passera. Om den hade genomförts skulle opinionen till stöd för Zelayas förslag att ändra grundlagen ha kommit fram. Det hade varit ett enormt plus för Zelayas politik och skulle ha tvingat den politiska makteliten på defensiven. Av den anledningen stoppades folkomröstningen.

Grundlagen
Men frågan är om det endast är detta statskuppen gäller, när makteliten i Honduras vill få världens folk att acceptera en militärkupp i nådens år 2009.

Saken är den att president Zelaya inte bara gav sig på makteliten och tvingade fram pengar till stora satsningar som gynnade de fattiga. Hans politik hade också fått en allt större antiimperialistisk karaktär. Det skulle bli slut på talet om Honduras som en bananrepublik.

 I juni 2006 kom denna politik i direkt konfrontation med Pentagon. Zelaya gav då order om att göra om flygbasen i Soto Cano, mellan huvudstaden Tegucigalpa och andra största staden San Pedro Sula, till en ny kommersiell internationell flygplats för export och import av varor, en grundsten i Honduras framtida utvecklingen.

Flygbasen Soto Cano används av Pentagons Södra kommando, som har sin bas i Miami, Florida. Officiellt är Soto Cano, som Pentagon kallar för Fort Bravo, en liten flygplats med ett par hundra USA-soldater och ca 700 civila. Men så liten är den inte.

Vill stänga militärbas
Soto Cano har en unik strategisk betydelse. Den är nämligen den enda flygplats i Centralamerika som kan ta emot stora plan för till exempel trupptransporter. Dessutom är Fort Bravo/Soto Cano bas för spionavlyssning och, tillsammans med avlyssningscentralen i Cerro La Mole söder om Tegucigalpa, grunden för USA:s spionapparat i Centralamerika och direkt kopplad till USA:s stora spionavlyssningscentral i Swan Island, Maine, i nordöstra USA.

Angående Soto Cano berättade president Zelaya nyligen att när han fördes bort av militären flögs han först till militärbasen. Där hölls han fången under några timmar. Han hörde hur hans framtid diskuterades. Ett förslag var att mörda honom på platsen. Till sist beslutade kuppmakarna att flyga honom till Costa Rica.

Att stänga en bas av sådan strategisk betydelse är uteslutet för Pentagon.

Omedelbart efter beslutet att göra om Soto Cano till en kommersiell flygplats startade Pentagon en kampanj mot Zelaya. USA:s bistånd som kom Honduras folk till godo drogs ner medan biståndet till polisen och militären bibehölls intakt.
 
Stängningen av Soto Cano skulle stoppas. Massmedia i Honduras, som ägs och kontrolleras av de rika i landet, inledde en kampanj för att misskreditera Zelaya.
Men presidenten ändrade inte sin politik. Han fortsatte kampen för ett rättvisare Honduras och för att göra landet fritt från imperialismen. Han blev allt mer populär bland folket och allt mindre bland över- och medelklass.

Den 25 augusti 2008 i Tegucigalpa, inför en jublande folkmassa på över 100.000 personer, hedrade Zelaya ”den stora gerillakämpen och hjälten Che Guevara”. I närvaro av Bolivias president Evo Morales, Nicaraguas Daniel Ortega, Venezuelas Hugo Chávez och Kubas vicepresident Carlos Lage, skrev Zelaya under dokumenten för att ansluta Honduras till ALBA, den antiimperialistiska samarbetsorganisation Alianza Bolivariana para las Américas, startad av Venezuela.

Kuppförberedelser
Allt tyder på att vid denna tidpunkt startade förberedelserna för militärkuppen mot Zelaya. Planeringen utgick från Pentagons Södra kommando. Genomförandet lämnades över till Honduras höga officerare, alla utbildade i USA i den ökända School of Americas.

Det inkluderar kuppgeneralen själv, Romeo Vasquez Velázquez, överbefälhavare för de väpnade styrkorna, general Miguel A Padgett, befälhavare för armén, samt amiral Don Juan Pablo Rodriguez, befälhavare för flottan.

De följer minsta lille vink från Pentagon och har själva berättat i honduransk tv att de ser upp till USA som sin ledstjärna. Eller som arméchefen Padgett sa: ”I över 3 år har vi i USA studerat utbredning av denna kommunistiska regim, socialistisk, förklädd till demokrati, som i Sydamerika leds av president Chávez. Och utbredningen av ALBA och bolivarianismen. Utbredningen hade ett tydligt mål, att nå ända fram till USA:s hjärta, men våra väpnade styrkor satt stopp för det, här vid Honduras gränser.”

De var alla villiga verktyg åt imperialismen, villiga fosterlandsförrädare.

Tre dagar förre kuppen i Honduras bytte Pentagon ut högsta chefen för Södra kommandot. Så brukar det gå till, en ny man på plats för att operativt genomföra ett förberett uppdrag. Den nya chefen för Södra Commando är general Douglas M Fraser, flygvapen, en man med stor operativ erfarenhet. Han föreslogs till posten i början av juni av USA:s president Barak Obama!

Så var läget när statskuppen i Honduras ägde rum. Vid rodret i Södra kommandot, som faktiskt i praktiken bestämmer över Honduras väpnade styrkor, fanns Obamas förtrogne.

Inget händer i Latinamerika utan Pentagons vetskap. Lägger man åt sidan Obamas propaganda om en ny tid av ömsesidig politisk respekt, är inte svårt att förstå att Obama kände till vad som var på gång och gav statskuppen sitt godkännande.

US-ambassadör i möte
Men bevisen för president Barak Obamas inblandning i statskuppen i Honduras går längre än så. I New York Times måndag 29 juni erkände regeringstjänstemän att USA:s ambassadör i Honduras, Hugo Llorens, var i kontakt med kuppmakarna, i regelrätta sammanträden i Tegucigalpa, ända till tidigt söndag morgon när kuppen ägde rum. Sammanträdena, sägs det, var till för att försöka avstyra statskuppen.

Tro det den som vill. En sak är emellertid viktig i sammanhanget. Artikeln i New York Times bevisar att USA:s ambassadör i Honduras kände till kuppen. Hugo Llorens måste givetvis ha rapporterat om en sådan viktig händelse till sin chef Hillary Clinton och vidare till president Obama. Clinton och Obama måste därför ha känt till statskuppen i Honduras långt innan den genomföras.

Om de offentligt hade fördömt planerna för statskuppen skulle kuppgeneralerna aldrig ha vågat sig på något sådant. Men Obama och Clinton höll tyst. Inte ett varningsord till president Zelaya, inget avslöjande inför världssamfundet.

Obama och Clinton agerade som det de i verkligheten är, imperialismens nya redskap. De godkände statskuppen i Honduras. President Zelaya kidnappades och fördes bort med våld, basen i Soto Cano är säkrad i imperialismens händer, ALBA kommer att stoppas.

Men en fråga återstår. Kommer Honduras folk att finna sig i det?

MARIO SOUSA
Proletären nr 34, 2009