Salvadoriansk pastor för jämlikhet och rättvisa

Radiokanalen är hans livsverk och den är stor, riktigt stor. Runt fem miljoner lyssnare. Främst från hemlandet El Salvador, men även från grannländer och bland emigranter i USA.

– Är inte globaliseringen fantastisk, säger William Chamagua när han ur två stora kappsäckar plockar fram dator, modem, telefon och ljudapparatur. På några minuter förvandlas villans vardagsrum till studio.

Med ens dyker sms och e-mail från omtänksamma lyssnare upp på datorskärmen: ”Sverige är för kallt för dig! Ta på dig varmt och gå inte ut när det snöar.”

Programmet påminner om Ring P1, fast med större ambitioner. Från sex på morgonen till tio på kvällen står linjerna öppna för allmänhetens åsikter.

– Vi ger röst åt dem som inte har någon röst. Till oss kan en bonde ringa in och säga: ”Jag svälter, jag kan inte läsa, här finns inget arbete”.  Folket måste sluta lyssna på politiker med höga löner och lyssna på sig självt istället, säger William Chamagua.
FMLN:s kandidat vann

Att han verkar i en helt annan, farligare verklighet än den svenska blir uppenbart när ett tråkigt textmeddelande kommer från El Salvador: I ett attentat riktat mot en lokalpolitiker har en medarbetare till redaktionen skjutits till döds.

Den väpnade kampen mot diktaturen, som startade 1980, avslutades med ett fredsavtal 1992. Men de enorma klasskillnaderna och laglösheten lever kvar. Skillnaden är att FMLN, som då var en marxistisk gerilla, idag är ett parlamentariskt parti vars presidentkandidat, journalisten Marcio Fuentes vann valet i mars.

– Folket har stora förväntningar, men man får inte glömma att landet i praktiken styrs av samma åtta familjer som tidigare. De kontrollerar den statliga byråkratin, äger företagen och plundrar folket. Maras, kriminella gäng, dödar dagligen 10-15 personer i utpressning eller beställningsmord.

Landets ekonomiska elit representeras av Arena, samma parti som under diktaturen bildade de paramilitära dödspatrullerna. De motsätter sig varje liten förändring till det bättre för det fattiga folk som ringer till och lyssnar på Radio Cadena Mi Gente.

Radion spelade under vårens val en avgörande roll för att förhindra det största valfusket i landets historia. Flera busslaster med icke röstberättigade utlänningar som fått falska id-kort av Arena stoppades och anmäldes av William Charamagua och hans personal. Folk ringde in till radiostationen och tipsade om valfusk som sedan kunde dokumenteras.
För sitt engagemang har han själv mottagit dödshot.

– Det gör inget, folkets frihet är viktigare, säger William Chamagua och det nyvunna självförtroendet hos miljoner förtryckta lyser genom hans ögon.

– 80-talet var då, idag gäller ”Living – not killing!” Oligarkins militära styrka är alltid större än de fattigas. Därför ska vi använda vapnen som militären inte har: Sanningen, hoppet och kärleken. Vi behöver inte skjuta kulor, vi kan skjuta skott av hopp. Chávez behövde inga vapen, han avfyrade inte ett skott för att bli president.

Jämlikhet och rättvisa
Han återkommer flera gånger till förebilderna Fidel Castro i Kuba och Venezuelas president Hugo Chávez. Men det var Bibeln och Jesus Kristus som först fick pastorn att tänka på rättvisa och solidaritet. Som svensk frågar man sig genast om religion och socialism verkligen har något gemensamt? Svaret blir entydigt ”ja”.

– Jag tog bort det övernaturliga ur Bibeln, lät det naturliga vara kvar, då återstod kommunism! Jag förstår inte problemet mellan Marx och kristendomen. Jag förstår att utsugarna ser ett problem, men de har också problem med Jesus. För Jesus är marxist! Han sökte alltid jämlikhet och rättvisa för den fattiga klassen.

Religionen i El Salvador har ett starkt inflytande. Traditionellt har kyrkan stått på högerns sida. Samtidigt har det funnits flera präster som tagit de fattigas parti och deltagit i deras kamp. Att Jesus helade de sjuka utan att fråga om de var män eller kvinnor, fattiga eller rika är för William Chamagua en motsvarighet till allmän sjukvård. Men han protesterar när jag kallar honom religiös. Han försöker förklara.

– Religion används alltför ofta som en slöja för att luras. En korrupt pastor är smutsigare än en korrupt politiker. För den förre döljer sina ord bakom religionen. Jag är inte religiös. Jag lever för att tjäna andra, för att lämna jorden i ett bättre skick än jag fann den.

Han fortsätter med exempel från El Salvador:
– Sex dagar i veckan matas högerns budskap ut från 130 privata radiokanaler. På söndagen predikas i kyrkorna att en röst på FMLN är en röst på Djävulen. De som tror på Gud ska rösta på Arena. Men inte ett ord säger de om utsugningen.

En av de återkommande låtarna i datorns playlist är den latinske popartisten Ricardo Arjonas ”Jesus är ett verb, inte ett substantiv”.  Att vara kristen är för William Chamagua att agera, inte att observera. Hycklare kallar han de präster som har det gott ställt men mässar för de som inte har mat för dagen att invänta himmelriket.

– Jag tror också på Evangeliet där, men jag tror framför allt på ett evangelium här.

Han pekar på ett exemplar av boken ”100 timmar med Fidel”.

– Det är en person som inte tror på Gud men som bryr sig om folket. För mig är han mer kristen än våra fyra senaste presidenter som exploaterat de fattiga.

Radiokanalens slogan är ”Sanningen gör oss fria”. Flera lyssnare ringer in till studion i Åkarp och berättar om sin verklighet. Plötsligt känns El Salvadors kamp mycket närmare.

NILS LITTORIN
Proletären nr 38, 2009