Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tack för ett gott värv, Fidel!


I måndags meddelade Fidel Castro att han inte ämnar kandidera till ännu en period som Kubas president och överbefälhavare.

Allehanda borgare gnuggar genast händerna av förtjusning. I sitt elitistiska självbedrägeri inbillar de sig att den kubanska revolutionen är ett med Fidel Castro och att hans avgång därför innebär början till slutet också för revolutionen.

För vår del småler vi närmast generat över sådana slutsatser. Hur kan normalt funtade människor vara så aningslösa?

Fidel Castros roll i den kubanska revolutionen är naturligtvis gigantisk. Han ledde upproret mot den USA-stödde diktatorn Batista och sedan befrielsen 1959 har han varit Kubas ledare, först som premiärminister och sedan 1976, då den socialistiska grundlagen antogs, som president.

Det är ett förtroende som givits honom av det kubanska folket. Få ledare i världshistorien har tilldelats ett så långvarigt och så massivt förtroende från sitt folk, som Fidel Castro.

Här gör borgarna sitt första misstag. De inbillar sig att Castros långa och aldrig ifrågasatta ledarskap gör honom till en diktator. När det förhåller sig precis tvärtom. Castro har kunnat leda Kuba i nästan 50 år för att hans ledarskap har varit genuint demokratiskt, för att han och hans parti har varit ett med det kubanska folkets strävanden och för att de alltid och i alla frågor förankrat sin politik och sina förslag hos folket.

Detta genuint demokratiska ledarskap har utvecklat Kuba till det främsta välfärdslandet i tredje världen, en lika fördelad välfärd som så långt det är möjligt kompenserar det kubanska folket för den materiella knapphet som den amerikanska blockaden orsakar. Inte undra på att Castro är populär.

Det första misstaget leder till det andra. Eftersom borgarna inbillar sig att Castro är en diktator, så intalar de sig att revolutionen är ett med honom. När den i verkligheten är det kubanska folkets revolution, när den är en kollektiv handling från lägsta till högsta nivå.

I sitt tackbrev till det kubanska folket talar Castro uppskattande om ”det gamla gardet”, om dem som gick med redan i kampen i bergen och som ännu finns med i den politiska processen. Kanske antyder det att han helst ser att efterträdaren väljs bland dem. Men till Castros och revolutionens förtjänster skall räknas att man mycket målmedvetet fostrat nya generationer av ledare, som redan tagit över de flesta lokala och centrala funktioner och som snart nog står beredda att axla också det yttersta ansvaret för landet. Kuba lider sannerligen ingen brist på politisk återväxt.

Därför lutar vi oss tryggt tillbaka och sänder en varm hälsning till Fidel.

Tack för ett gott värv, kamrat. Du har sannerligen gjort Dig förtjänt av ett lite lugnare tempo, med ålderns och hälsans rätt. Vi vet att Du kommer att hålla ett vakande öga på revolutionen även framgent, som nyligen återvald ledamot av nationalförsamlingen och genom dina krönikor ”Kamrat Fidels tankar”, som Du lovat att fortsätta med. Men vi hoppas att Du också ger Dig tid att koppla av. Varför inte gå lite oftare på baseball? Det är Dig väl förunnat och som Du vet kan Du göra det i trygg förvissning om att andra nu sköter Dina tidigare uppgifter på bästa sätt. Ta framförallt väl hand om Din hälsa, så att vi får ha Dig och Dina tankar bland oss i många år till.

Vi tycker kort sagt att det var klokt av Fidel att avböja ännu en period som president. Man skall avgå på toppen, vilket han gör. Och när hälsan sviktar skall man lämna plats åt andra, när sådana finns, vilket det gör.

Det är en grandios final på en grandios politisk gärning.   

Proletären 8, 2008