Venezuela: Partikongress med sikte på socialismen

Knappt två år efter grundandet av PSUV samlas det antiimperialistiska och antikapitalistiska partiet åter till kongress. Den provisoriska skapelse som PSUV hittills varit ska bli ett riktigt parti med program och stadgar. Partiet är idag det överlägset största i Venezuela med sju miljoner medlemmar.

21-22 november inleddes den kongress som avslutas först i april nästa år. Venezuelas president Hugo Chávez, partiordförande sedan den konstituterande kongressen i februari 2008, höll invigningstalet. Det som stack ut mest var förslaget att grunda en socialistisk international (se nedan). Talet visade samtidigt på en ökad medvetenhet hos ledningen för den bolivarianska revolutionen, inte minst i frågan om det omöjliga i att bygga socialismen med den borgerliga staten.
Lärdomar från Lenin

Några huvudpunkter:
• Venezuela har inte avskaffat kapitalismen men har inlett en process för att göra det. Chávez argumenterade för att omvandlingen till ett socialistiskt land med socialistiska värderingar och ”socialt ägande” av produktionsmedlem måste vara fullbordad 2019. Han offentliggjorde samtidigt ett regeringsbeslut om att förstatliga fyra banker.

• Med Lenins ”Staten och revolutionen” i handen konstaterade Chávez att den nuvarande staten är att centralt problem för revolutionen. Slutsatsen är att det är nödvändigt att ”eliminera den parasitära borgerliga staten” och skapa en ny revolutionär, socialistisk stat.

Detta är första gången som Chávez så tydligt slutit upp ba-kom den leninistiska synen på staten. Det är den venezuelanska verkligheten som visat att den stat som den bolivarianska revolutionen ärvt är oduglig för att bygga socialismen. I tio års tid har varje försök till progressiv förändring motarbetats och saboterats av statsapparaten och dess byråkrater. Därför måste det gamla rivas ned och något nytt upprättas.

• För att kunna bygga socialismen måste arbetarklassens medvetenhet öka, menade partiordföranden. Arbetarnas organisationer måste inta rollen som revolutionens förtrupp. Så är det inte idag.

• Byråkratin och den politiska klass som tidigare hade makten anklagades för att ha infiltrerat både regeringen och PSUV:s ledarskap. Chávez sa rakt ut att det även bland kongressdelegaterna fanns de som blivit valda på ett regelvidrigt sätt, liksom de som endast var intresserade av att säkra sig själva politiska poster.

Interna motsättningar
Kritiken mot byråkrater, högerkrafter och karriärister är inte ny. Motsättningarna mellan olika politiska linjer och intressen inom den revolutionära rörelsen har ofta kommit upp till ytan i samband med att processen radikaliserats. Till exempel bytte det socialdemokratiska partiet Podemos sida när talet om socialistisk omvandling började omsättas i handling.

Att frasradikaler tagit sig ända upp på regeringsnivå var tydligt våren 2008. Dåvarande arbetsmarknadsministern gick emot strejkande stålarbetares krav på nationalisering av stålföretaget Sidor. Till slut ingrep presidenten till arbetarnas fördel. Han lade fram ett dekret om nationalisering och gav ministern sparken.

Ett verktyg för att stävja ”infiltratörer” är att bygga ett rakt igenom demokratiskt parti. Inför kongressen valdes de 772 delegaterna direkt av de socialistiska patrullerna. Dessa utgörs av de 2,5 miljoner PSUV-medlemmar som registrerat sig som aktivister.

Under de kommande månaderna ska kongressens frågor föras ut till aktivisterna och övriga medlemmar, men också till den majoritet av venezuelanerna som inte är medlemmar i PSUV. Chávez poängterade i sitt tal att delegaterna ”ska vara talesmän för och ha en levande kontakt med gräsrötterna, de sociala rörelserna och Venezuelas folk”.

Hur vinna valet?
En annan fråga som PSUV-kongressen kommer att behandla är valet till nationalförsamlingen hösten 2010. Högeroppositionen hoppas göra nya inbrytningar, såsom de gjorde i regionalvalet i november 2008. Flera viktiga guvernörs- och borgmästarposter vanns av oppositionella kandidater.

För att säkra en valseger måste PSUV komma tillrätta med en av partiets och revolutionens stora svagheter, nämligen fixeringen vid en person. Chávez stöds av en bred majoritet av venezuelanerna medan det parti som han är ordförande för har ett betydligt svagare folkligt stöd. En förklaring är att det bland ledarskapet på lägre nivå finns alltför många som blivit ”chavister” för att de tror sig tjäna på det personligen.

Glappet mellan presidentens och PSUV:s stöd gör det svårare att vinna parlamentariska segrar. Ett allvarligt problem i nuvarande läge. Men värre är att det försvårar mobiliseringen av folket för bygget av socialismen.

Ett av huvudsyftena med bildandet av PSUV var att få en samlad kraft som skulle kunna ställa sig i spetsen för Venezuelas systemskifte. De kommande månaderna blir viktiga för om PSUV ska lyckas träda in i den rollen.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 49, 2009