40 år sedan sexdagarskriget

Den 5 juni 1967 klockan sju på morgonen genomförde det israeliska flygvapnet ett anfall mot egyptiska flygbaser i syfte att omöjliggöra för deras flyg att lämna marken. Stora delar av det egyptiska flygvapnet slogs ut redan på marken av Israel som hade en teknologiskt överlägsen styrka. 

En dryg timme senare, klockan kvart över åtta, började det israeliska anfallet mot Egypten.
En knapp halvtimme senare, klockan tjugo minuter i nio, meddelade Israel USA:s regering att Egypten hade attackerat först. Ytterligare femtio minuter därefter förklarade den israeliske FN-delegaten inför säkerhetsrådet att Egypten hade attackerat först.

Fem dagar senare hade Israel erövrat Sinaihalvön, Västbanken, Golanhöjderna, Gaza, och Östra Jerusalem.

300.000 tvingades fly
Utöver den tragedi som drabbade palestinierna åren 1947-1948 i samband med staten Israels bildande tvingades ytterligare 300.000 fly som en följd av sexdagarskriget 1967.

Israel började ganska omgående att riva palestinska hus på Västbanken och Gaza för att bereda plats för israeliska bosättningar. Samtidigt talade israelerna med dubbla tungor. Vissa i den israeliska regeringen sade sig vilja återlämna en del men inte allt erövrat territorium, andra uttryckte att allt erövrat territorium skulle tillhöra Israel för evigt.

I likhet med fördrivningen av palestinier 1948 använde sig Israel under sexdagarskriget av påståendet att det judiska folket stod inför hotet om fysisk förintelse, vilket stora delar av den allmänna opinionen i väst trodde på utan närmare reflektioner. I efterhand har flera högt uppsatta israeler medgett att hotet var en bluff som användes för att mobilisera opinionen, både hos israelerna och i västvärlden.  

” …hela historien om faran för utplåning var en ren uppfinning och överdrevs eftersom det syftade till att rättfärdiga inkorporerandet av nya arabiska territorier”, förklarade senare den israeliska ministern  Mordecai Bento.

Tredje erövringskriget
Sexdagarskriget var Israels tredje erövringskrig. Förutom striderna 1948 i samband med Israels bildande, gick landet tillsammans med Frankrike och England till attack mot Egypten 1956 i samband med nationaliseringen av Suezkanalen. Även om Israel nådde fram till Suezkanalen tvingades man den gången dra sig tillbaka efter storpolitiska påtryckningar.  
1967 var situationen en annan. Efter kriget kontrollerade Israel ett område som var dubbelt så stort som den stat som proklamerats enligt 1948 års gränslinjer.

Sexdagarskriget innebar att Israel definitivt statsfästes som USA-imperialismens koloniala spjutspets i mellanöstern. Varje folklig rörelse eller land i regionen som tenderat att föra en från imperialismen oberoende politik, har därefter riskerat att utsättas för omfattande israeliska anfall. Det senaste exemplet var kriget mot Libanon och Hizbollah  förra året.

Israel har inte bara agerat som USA:s förlängda arm i Mellanöstern, utan också på andra håll. Israelerna stödde apartheidregimen i Sydafrika och deltog i smutsiga operationer i bland annat Centralamerika, som USA själv ville hålla låg profil i.

För Egypten, som under ledning av nationalisten Nasser fört en till imperialismen självständig politik, blev förlusten i sexdagarskriget ett kraftigt bakslag. Under 1970-talet kapitulerade de ledande skikten i Egypten för imperialismen och fick som belöning tillbaka den av Israel ockuperade Sinaihalvön.

Syrien däremot kvarstod på en mer oberoende linje och tvingades därför finna sig i att ha de strategiskt viktiga Golanhöjderna ockuperade.

Dramatisk förändring
För det palestinska folket innebar sexdagarskriget en dramatisk förändring.

Kort efter krigsslutet kom Israel att inkorporera Östra Jerusalem till att bli en del av staten Israel. På övriga erövrade områden så är palestinierna statslösa och lever formellt under ockupation. På Västbanken gäller israeliska militärlagar. Befolkningen på västbanken har under senare tid dess-utom delats genom det israeliska murbygget långt in på Västbanken. Även om Gaza har utrymts på israeliska bosättare, så betraktas området folkrättsligt som ockuperat territorium, eftersom Israel kontrollerar luftrummet, havet utanför och energitillförseln samt ger sig självt rätten att när som helst anfalla, mörda, beskjuta och allmänt terrorisera palestinierna på Gaza.

I Fjärde Genèvekonventionen, artikel 49, står följande: ”Ockupationsmakten skall inte deportera eller förflytta delar av sin egen civilbefolkning till de territorier de ockuperar”.
Trots det har Israel alltsedan sexdagarskriget 1967 givit frikostiga bidrag till judar att flytta till bosättningar på de ockuperade områdena. Palestinsk mark konfiskeras bit för bit för att ge plats åt israeliska nybyggnationer.

Den israeliska lagen om återvändande ger judar, varhelst i världen de lever och oavsett om de aldrig förr haft något med regionen att göra, rätten att omedelbart få israeliskt medborgarskap. Det sker på samma gång som miljontals fördrivna palestinier nekas rätten att återvända till sina hem.

Radikalisering
Sexdagarskriget stärkte Israels positioner som västvärldens kolonialutpost i Mellanöstern. Men kriget fick också effekten att den palestinska rörelsen radikaliserades. Många palestinier anslöt sig till den socialistiska visionen om hur världen skulle se ut. Radikala organisationer som PFLP och andra fick ett ökat stöd.

När styrkeförhållandena i världen på 1970-talet var till Israels och USA:s nackdel stämplade FN sionismen som rasistisk. För många människor i väst, som efter andra världskriget sett med sympati på israelerna, kom de följande åren av israelisk ockupation att leda till ett uppvaknande av vad den rasistiska sionismen egentligen är. Den solidaritetsrörelse som växte fram under Vietnamkriget gynnade också palestinierna.

Palestinierna själva vann efter kriget insikten om att de reaktionära, vacklande och korrupta borgarklasserna i Mellanöstern inte var – och fortfarande inte är – att lita på.

En väpnad och politisk kamp mot den rasistiska kolonialmakten kom till stånd i efterverkningarna av sexdagarskriget, och ett politiskt uppvaknande skedde i de palestinska flyktinglägren. Den hopplösa apatin bröts och det palestinska folket, vilka i den israeliska propagandan avfärdats som enbart ”araber”, tillerkändes sin identitet som ett folk i världsopinionens ögon.

Därefter har den palestinska rörelsen vunnit både framsteg men också lidit smärtsamma nederlag.

Trots  att snart 60 år gått efter fördrivningen och att 40 år har gått sedan sexdagarskriget fortsätter det palestinska folket att kämpa, all israelisk-amerikansk övermakt till trots. Det palestinska folkets strävanden är värt allt stöd från den progressiva mänskligheten. 

Även om vägen till ett fritt Palestina idag kan synas oändlig, kommer Palestina en gång bli fritt. Fritt från sionistisk, rasistisk dominans och imperialistisk kontroll.      
   
ERIK ANDERSON
Proletären 23, 2007